Det emotionella arbetets karaktär

Ett flertal respondenter beskrev att de i många situationer ställdes inför dilemmat att hantera sina känslor eller att koppla bort dem. De berättade att de i svåra situationer behövde hålla sig lugna och neutrala gentemot intagna. Några respondenter framhöll att det många gånger kunde handla om att hålla inne känslorna i den givna situationen för att inte ge utlopp för dem inför en intagen och i vissa fall kollegor. När vi ställde frågor kring känslohanteringen i arbetet berättade många om känslor som ilska och frustration:

Det kan ju vara att man är två stycken som jobbar, och då kanske man tycker att kollegan i ett läge med en klient gör något och då tänker man Va fan gör han och Va fan säjer han? Men det tar jag inte där… utan det väntar jag ju med till situationen är över och klienten inte är med… Det är ju egentligen den svåraste biten, att kommunicera tankar och

känslor, det är ju jättesvårt. Hur ska jag lägga fram det utan att det den andra blir sårad? (Adrian)

Goffman (1998/1959, s. 28) framhåller att vi människor kan inta roller i förhållande till olika sammanhang och omständigheter. Människor använder olika fasader när de framträder och ikläder sig olika roller. Goffman gör en distinktion mellan ”på scen” och ”bakom scen” där agerandet skiljer mellan det offentliga och det privata. I vår respondents resonemang (Adrian) framskymtar olika fasader. Många betonade att man behövde hålla sig lugn och koppla bort känslorna i den givna situationen, men att de också kunde ge utlopp för dem i andra

sammanhang när de var avskilda från intagna. Crawley (2004) anser att kriminalvårdare i sitt yrke strävar efter att ge intrycket av att vara kompetenta och lugna, alldeles oavsett situation. Vidare påpekar hon att det inom arbetsmiljön kan finnas ”emotionella zoner”, avskilt från intagna och kollegor, där kriminalvårdare mer fritt kan uttrycka svåra känslor. Våra respondenter kunde berätta om situationer där de efter en påfrestande händelse ventilerade sina känslor med kollegor som de hade en närmare relation till. Vår respondent Enis hade även tankar kring hur känslornas uttryck kunde skilja sig i den privata sfären jämfört med yrkeslivet. Han menade att han i arbetsituationen inte visade känslor på samma sätt som utanför arbetet:

Alltså, hade någon betett sig som vissa beter sig [syftar på de intagna], nu menar jag inte kanske på en nivå där det blir hotfullt eller farligt för mej… men ute… om någon hade betett sig på det sättet så hade jag visat mer känslor än vad jag gör här. För här måste man ha i beaktan att här har vi låst in människor mot deras vilja och all problematik som är kring dom i grunden och har man med det i beräkningarna så kanske någonstans man förstår att dom ibland beter sig som dom gör. (Enis)

Det är ju likadant när man blir förbannad, haha… när man går ut och skäller ut en kollega, sen blir det äsch… det var inte meningen. Man liksom kan gå ut och spotta ut detta

[frustration] på en kollega bara och sen är det bra och liksom den andra kollegan tar det. Vi vet ju liksom vad vi jobbar med så det är ju jätteskönt! (Stina)

I Stinas och Enis utsagor åskådliggörs hur kriminalvårdare i sin yrkesutövning upprätthåller en främre, offentlig, fasad. I denna främre fasad återfinns även en svårighet där besvärliga känslor måste kontrolleras för att de ska ge intryck av att vara lugna och neutrala oavsett situationens karaktär. För att uppnå detta tvingas kriminalvårdare i många fall att utveckla strategier för att hantera emotioner, exempelvis genom att avpersonifiera häktesintagna och

emotionellt distansera sig från dem (Crawley 2004, Tracy 2004, Wästerfors 2007). Några av våra respondenter berättade att en alltför känslomässig och nära relation till de intagna kunde vara negativ och problematisk. De lade vikt att upprätthålla en viss distans mot de intagna för att undvika negativa känslor och följder:

Det är viktigt inom vårt arbete att skilja på sympati och empati. Att känna sympati är inte bra här och empatisk ska man vara men inte för mycket... (Stefan)

Jag har haft kollegor som har… vad ska man säja… involverats jättemycket

känslomässigt, men det har visat sig att det inte har gått. Dom har gått in i väggen… eller till och med slutat jobba för det går inte. (Enis)

*****

Hittils har vi presenterat en mer eller mindre ytlig aspekt i det emotionella arbetets karaktär. I förhållande till våra respondenters utsagor kring att de kontrollerar sina känslor i svåra situationer gentemot häktesintagna kan vi se att de förhåller sig till det Goffman benämner

frontstage, agerandet ”på scen”. Hochschild (2012) framhåller i likhet till Goffmans fasader

att det emotionella arbetet kan kännetecknas av surface acting. Det senare bygger på

kroppsliga känslouttryck där man dämpar sina genuina inre känslor för att istället ge uttryck för ”falska känslor”. Dessa känslouttryck kan vara institutionaliserade genom känsloregler där det endast är tillåtet att visa känslor som överensstämmer med institutionens och gruppens fastställda normer. I respondenters utsagor framgår ett ytligt emotionellt arbete där de håller inne med sina äkta känslor – ilska och frustration – för att ge ett ytligt intryck av vara lugna och neutrala i emotionellt påfrestande situationer. Hochschild framhåller även att det i vissa yrken krävs att man undanhåller empati och avpersonifierar den andre för att få sina

arbetsuppgifter utförda. Detta påminner om Stefans reflektioner om att det är mindre lämpligt för kriminalvårdare att känna sympati för de intagna och att empati är något som bör visas i begränsad omfattning. Enis framhöll att det fanns exempel på vårdare som påverkats negativ av ”för mycket” visad medkänsla, vilket även lett till att de slutat vid häktet.

I likhet med många respondenter ansåg Stina att kollegor har en viktig roll för att ventilera känslor och för att motivera eller ”peppa” varandra. En vanligt förekommande orsak till utbrändhet hos kriminalvårdare handlar om bristande stöd från kollegor (Tracy 2004). Med hjälp av Scheffs (1994, s. 179) teorier om sociala band kan man i Stinas resonemang se att det finns en stark känsla av samhörighet bland personalen som stödjer och motiverar varandra i

svåra situationer. Hochschild (2012, s. 114) framhåller att det emotionella arbetet kan vara kollektivt betingat, som genom en sammanhållen eller ”tight” personalgrupp på olika sätt stödjer varandra i det dagliga arbetet. Därigenom kan de framgångsrikt hantera och stå ut med olika starka emotioner som det emotionella arbetet ger upphov till och undviker att drabbas av emotionell utbrändhet.

Sammanfattningsvis kan vi här konstatera att kriminalvårdarna delvis utför ett emotionellt arbete som kan förknippas med surface acting, dvs. i olika situationer kontrollerar sina äkta känslor med intagna och kollegor för att upprätthålla en neutral och lugn fasad.

*****

Nylander (2011) erinrar om, som vi tidigare har belyst i uppsatsen, att kriminalvårdaryrket under årens lopp har förändrats och gett upphov till en ”dubbel” yrkesroll. Han menar att detta har ställt helt andra krav på ett mångfacetterat emotionellt arbete. Bortsett från förekomsten av det emotionella arbetets ytliga karaktär, så lyfte våra respondenter även fram en djupare innebörd av detta arbetssätt när de resonerade om motivationsarbetet med häktesintagna och då gav uttryck för andra känslor att hantera än ilska och frustration hos sig själva. I

kriminalvårdarnas behandlande och stödjande roll berättade respondenterna om att det kan uppstå skilda relationer gentemot häktesintagna, där det med vissa intagna utvecklas en mer nära eller fördjupad arbetsrelaterad relation. Enis påpekar att han i många fall upplever sig själv som en viktig person för ”förstagångare”, speciellt ungdomar. Kontaktmannaskapet har ställt nya krav på personalen i arbetet med intagna för att motivera dem och fungera som stöd och för att lindra deras påfrestande situation. Detta kan illustreras med följande intervjucitat:

För förstagångare och framförallt ungdomar som kommer, så är man nog en viktig person i början […] För man lägger mer tid på dom… man går in och pratar lite fotboll med dom eller vad som helst så dem får tänka på något annat. Så det är klart att sådana saker bygger upp ett förtroende och man får bättre kontakt med just dem intagna man är kontaktman för. (Enis)

Trots att många respondenter från de tre häktena beskrev att det inte alltid fanns tid för att samtala med klienterna, så berättade vissa att man under motiverande och stödjande samtal hade ett annat förhållningssätt jämfört med hur det annars är i kontakten med intagna. Detta fördjupade förhållningssätt kännetecknades av att känna empati för de intagna istället för att

strategiskt distansera sig från dem. Många förknippade motivationsarbetet med mer genuina känslor som glädje, sorg och aggressioner:

Jag tycker man ska vara rätt rak… du ska kunna stå där och diskutera och prata och känna med klienten. Det tycker jag nog, och kunna följa spåret och känna av om hon är ledsen och försöka hitta vägar ut ur det. Det är jätteviktigt. (Adrian)

Det är väldigt mycket, jag kan bli arg, förbannad, ledsen… hmmm glad. Alltså, det är allt måste jag säja… man kan bli väldigt trött på tjatet. (Stina)

I det motiverande arbetet kunde ett flertal kriminalvårdare beskriva en frustration och sorg utifrån intagnas berättelser och inför deras ambivalenta syn på motivationsarbete. Trots att kriminalvårdarna i många fall tvingas till ingripanden för att upprätthålla kontroll och säkerhet på häktet, så har de även en rehabiliterande funktion (Nylander 2011). Stina berättade om en situation där hon ställdes inför att motivera en motvillig intagen som gav henne negativ respons. I den uppkomna situationen beskrev hon att hur hon brustit ut

emotionellt mot den intagnes beteende, något som hon under intervjuns gång reflekterade och kände ångest inför. Samtidigt återgav hon hur andra intagna hade reagerat på hennes utbrott och hur denna händelse trots allt innebar en vändpunkt i hennes relation med den

häktesintagne mannen:

Jag har blivit förbannad mot en klient en gång som jag ångrar något syndigt. Det var droppen för mig… Jag satte mig ner och prata med honom och han går iväg med ett hånleende och då brast det för mig. Jag ställde mig upp i korridoren där alla andra klienter var och jag kommer fan inte ihåg vad jag skrek. […] det var första gången någon såg mig arg… så det var ju fler som tittade ut genom sina rum. Men jag gick tillbaka till honom och bad om ursäkt och han godtog det och efteråt fick vi en bättre relation... (Stina) Å andra sidan lyfte Adrian fram en annan aspekt på emotionellt arbete, där han berättade att han tvingades gå en egen väg för att hinna med det stödjande och motiverande arbetet med intagna. Istället för att förlita sig på teknisk övervakningsutrustning valde han att gå till intagnas cellrum för att samtala och kontrollera dem. Vidare ansåg han det vara viktigt att gå till dörren och öppna den för att se till den intagna. Adrian menade att dessa små ändringar i hans arbetssätt anser han är viktiga inslag också i det mer renodlade motiverande och

Jag förändrar aldrig mitt sätt att jobba med klienterna, fast all denna nya säkerheten har kommit. Jag sätter klienten först och pratar med dom. Jag går till dörren när någon ringer på medan många andra pratar i dem här apparaterna… jag går alltid och öppnar dörren och frågar vad det är, även om jag är i ena änden och får springa till andra så gör jag det. Det kommer jag aldrig att förändra. Den lilla relation man skapar är oerhört viktig… det gör så mycket fast än det bara varar en liten stund. (Adrian)

Som vi tidigare har påpekat i kapitel 8 kan kriminalvårdare inta olika identiteter – t.ex. en

behandlande eller säkerhetsidentitet (Nylander 2011). I våra respondenters resonemang fanns

mer eller mindre tendenser på förekomsten av varierande identiteter och förhållningssätt mellan de olika häktena. Men det som även lyftes fram av respondenterna, och som även Nylander (2011) konstaterar i sin forskning, är att kriminalvårdare kan befinna sig mellan dessa olika identiteter. Nylander ser detta som en strävan efter att finna en balans i vårdarnas komplexa yrkesroll, som både omfattar säkerhet och rehabilitering. För att illustrera denna komplexitet återger vi ett passande citat från en av våra respondenter där han gav uttryck för detta:

Du måste liksom stå upp för dig själv och våga säga nej och ha en auktoritet… och i nästa läge ska du kunna jobba ganska nära klienten och känna med honom eller henne och trösta denne. Det är egentligen jävla konstigt yrke vi har, vi har ett svårt yrke...(Adrian)

*****

Ett återkommande dilemma som lyftes fram av alla respondenter var svårigheten att hinna med att motivera och stödja de intagna. De beskrev att det inte alltid fanns tid eller bemanning för att lämna utrymme för behandlande arbete. Men trots detta beskrev de att det motiverande arbetet omfattades av mer närhet och en djup arbetsrelaterad relation. Hochschild (2012, s. 40–43) framhåller att det emotionella arbetet deep acting inrymmer mer äkta känslor, där känslouttrycken är mer genuina och spontana under interaktionen. Dessa känslor bearbetas på en djupare nivå och inrymmer empati för att skapa känslomässiga tillstånd hos andra, för att exempelvis övertyga dem och få dem att tänka kring sin situation.

Våra respondenter lyfte fram tankar och upplevelser kring att man som kontaktman blir en viktig person för de intagna. Det motiverande och stödjande arbetet som kontaktmannaskapet inrymmer har gett upphov till mer intimitet mellan kriminalvårdare och intagna där

känslorna och utifrån det behandlar de intagna. Adrian uppgavatt han i motivationsarbetet tillät sig ”känna med” de intagna, som han istället valde att benämna för ”klienter”. Han berättade att han försökte följa ”spåret” för att få klienten att finna vägar ut ur negativa känslor. På detta vis strävade han efter att skapa ett känslomässigt tillstånd hos klienten, som byggde på motivation och stöd.

I förhållande till det motiverande arbetet framhöll Stina att känslor, såsom ilska, frustration, sorg och glädje, kan uppstå inom en och som måste härbärgeras. Vidare berättade hon om en situation som blev alltför påfrestande vilket gjorde att hon gav utlopp för känslorna inför de intagna. Den djupare karaktären av emotionellt arbete ställer krav på vårdaren att handskas med och bearbeta känslorna, vilket även ökar riskerna för utbrändhet och emotionell stress (Hochschild 2012, Nylander 2011). Stinas utsaga illustrerar svårigheten med att hantera känslor i olika situationer.

Respondenterna berättade att det inte alltid fanns tid för stödjande och motiverande arbete med de intagna, dock uttryckte många en önskan att det utrymmet fanns. I många fall tvingades kriminalvårdarna att prioritera mellan olika arbetsuppgifter men att de ändå trots omständigheterna försökte lämna utrymme för att stödja intagna. Adrian och Stina gav målande beskrivningar över svårigheten att finna en balans mellan arbetsuppgifterna säkerhet och rehabilitering, vilket var ett återkommande dilemma bland våra respondenter. Goffman (1983/1961, s. 65–71) pekar på att personal inom en total institution förväntas stå upp för mänskliga principer parallellt med institutionens krav och effektivitet, där ceremoniella handlingar för att upprätthålla lydnad och kontroll blir centrala. Goffman menar att dessa element är svåra att sammanfoga till en helhet, vilket utgör en komplexitet som påverkar personalen i deras arbete där de upplever att de får motsägellsefulla uppgifter. Nylander (2011) påpekar att detta på svenska anstalter har gett upphov till olika identieter och strategier utifrån vårdares strävan att finna en balans mellan uppgifterna säkerhet och rehabilitering. Adrian reflekterade kring dessa aspeker och ansåg att hans yrke är ”ett svårt yrke” eftersom det inrymmer både auktoritet gentemot intagna (lydnad och kontroll) och närhet

(medmänsklighet och stöd).

Kriminalvårdare inom häkten omfattas av ett mångfacetterat emotionellt arbete. Våra respondenter tvingas i arbetet att både förhålla sig till ett ytligt och djupt emotionell arbete

pågrund av arbetsuppgifternas olika karaktär. Å ena sidan ställs de inför att upprätthålla kontroll och säkerhet, vilket kräver en främre fasad med ytliga känslo- och kroppsuttryck för att skapa känslomässiga tillstånd som rädsla och undergivenhet hos den andre. Å andra sidan ställs de inför kravet att bearbeta sina egna känslor och intagnas känslouttryck på en djupare nivå för att motivera och stödja de intagna. Kriminalvårdarnas förhållningssätt varierar i relation till de olika arbetsuppgifterna vilket även kan tänkas kräva olika former av strategier för att utföra arbetet. Hochschild (2012) framhåller att handledning och direktiv är centrala delar för emotionellt arbete så att personal ska veta hur de ska handskas med emotioner. I avsnitt 9.2 kommer vi att kort presentera några potentiella strategier som respondenterna gav uttryck för, samt deras tankar kring handledning och stöd som ges inom kriminalvården.