I detta kapitel lägger vi fokus på olika negativa konsekvenser eller svårigheter som kan uppstå i förhållande till det emotionella arbetet kriminalvårdare i häktet omfattas av.
Goffman (1998/1959) framhåller att individer som intar tillskrivna roller, där fasaden blir en kollektiv representation, kan känna sig främmande inför sig själva. Goffman benämner detta med self-distantiation, en distans till jaget. Vidare utvecklar Hochschild (2012) denna teori – vilket vi har berört i kapitel 5 – enligt vilken det emotionella arbetet, utifrån surface acting och deep acting, ställer krav på individen att omforma jaget. Hon menar att individen behöver pendla mellan sitt ”sanna jag” och ”falska jag” i förhållande till olika omständigheter för att utföra det emotionella arbetet. I vissa fall kan gränsen mellan de uttryckliga känslorna och de verkliga känslorna bli alltför diffusa och leda till det Hochschild benämner emotiv dissonans, där de falska känslorna brister och de äkta känslorna kommer fram.
I våra intervjuer framförde respondenterna vissa tankar om svårigheten att finna sig ”själv” i yrket. Som vi tidigare visat utför kriminalvårdarna i häktet ett mångfacetterat emotionellt arbete. De ställs inför kravet att hantera sina äkta känslor för att ge uttryck för falska känslor, genom kroppsuttryck, i svåra situationer. Å andra sidan ska de även behandla intagna vilket ställer krav på att bearbeta den andres och sina egna genuina känslor på en djupare nivå. Adrian framhöll svårigheten med att inta en roll som ställer krav på att undanhålla känslor. Han menade att det kunde vara påfrestande och krävande att upprätthålla den främre fasaden där han gav intrycket av att vara neutral:
Så här har du hela det där spelet jag pratar om, jag får ju inte även om jag är arg så ska inte jag visa det för den personen men även om en person är ledsen och jag också blir det så visar jag inte det för den personen, utan jag måste försöka vara neutral och inte tappa masken. Och detta kan vara tufft, oerhört tufft [suck].(Adrian)
Stefan berättade att han i många situationer behövde simulera fram känslor för att sätta gränser. I vissa lägen behövde han spela arg eller tuff framför en intagen, om inte framför en kollega. Hans falska känslor förmedlas genom kroppsuttryck, hans främre fasad:
För att sätta gränser då händer det att man spelar över. Då gäller det att spela arg eller tuff, man får ju jobba på sin fasad. (Stefan)
Under intervjun berättade Stefan att han upplevde det som svårt att finna sig själv i yrket. Vår respondent valde dock att inte fördjupa sitt resonemang och ville inte prata om det mer. Detta kan sägas vara ett exempel på Goffmans resonemang om self-distantiation:
Inom detta yrket upplevde jag det svårt att finna min person i yrket… (Stefan) Stina skildrade en påfrestande situation som hon menade påverkade henne på ett speciellt sätt. Hon berättade om ett par som satt häktade under en längre tid vars barn kom på besök. Hon förklarade hur hon strategiskt kopplade bort sina känslor i den givna
situationen för att inte låta sig påverkas emotionellt, trots att det inom henne uppstod olika känslostormar. Utifrån Crawleys (2004) resonemang om avpersonifiering förstår vi hur komplex processen är för den enskilda kriminalvårdaren att inta en sådan distanserande hållning till sina egna känslor och för henne som människa:
Vi hade ett par som satt här vars barn var här på besök från familjehem. Jag tyckte att det var skitjobbigt varje gång hon skulle gå. Jag nästan grät varje gång hon skulle gå för det är så fruktansvärda känslor, mot det här lilla barnet som hade
separationsångest varenda gång hon gick härifrån. Åh, det var fruktansvärt, det var hemskt. Dom satt ju häktade här och den här flickan var här två gånger för att få besöka sina föräldrar med det här familjehemmet som hon var hos då. Det var ju en seperationsångest… för hon förstår ju inte, hon var ju så liten så varje gång hon gick härifrån så fick dom slita henne ur armarna från mamman och jag tyckte att det var fruktansvärt. (Stina)
Stina förklarade hur hon i samband med barnets och föräldrarnas känslomässiga reaktioner befann sig på gränsen för att ge utlopp för känslor och medlidande. Det vår respondent upplever kan vara en emotiv dissonans där hennes genuina känslor blev svårare att kontrollera i samband med att avpersonifieringen blev svårare att utföra under omständigheterna.
Kriminalvårdares relationer gentemot intagna präglas av maktutövning. Intagna känner en självuppgivenhet genom sin underordnade position gentemot vårdarna (Wästerfors 2007). Wästerfors skildrar fängelset som en rutiniserad maskin där lugn och stillhet kräver
aktning och respekt. Våra respondenter antydde i många olika sammanhang att relationen gentemot intagna kunde vara stel och utmanande. Adrian reflekterade kring makt i förhållande till intagna och betonade att det var viktigt att få nya vårdare att inte missbruka sin maktställning:
Jag säjer alltid det till alla nya som börjar här att vi måste tänka på att vi besitter en oerhörd makt gentemot våra klienter och den makten får vi inte missbruka. (Adrian) Adrian menade att om man låter sig påverkas personligt av intagna är det lätt att vända ryggen och särbehandla en viss häktesintagen, vilket kunde mynna ut i farliga situationer för andra vårdare. Häktet skulle här även kunna ses som en maskin, i likhet med fängelser, där lugn och stillhet är resultatet av en social process mellan vårdare och intagna.
*****
Hochschild (2012) framhåller att det emotionella arbetet kan skapa svårigeter att identifiera sig själv med yrket. Hon menar att vissa arbeten ställer individen inför en konflikt där det blir svårt att lägga ner sin själ på arbetet när denne endast kan lägga fram sitt falska jag, en främre fasad. Av det återgivna citatet ur intervjun med Stefan framgår att han i många fall var tvungen att spela över och simulera fram känslor för att sätta gränser gentemot intagna. Han beskrev att den främre fasaden är något man ständigt utvecklar och praktiserar, och uttryckte en svårighet med att finna sin person i yrket vilket i sig kan vara en konsekvens av att behöva inta ett ”falskt jag”, där de genuina känslorna förträngs.
Kriminalvårdares strategier, som avpersonifiering och emotionell distansering, kan generera negativa konsekvenser som cynism, dåligt självförtroende och alienation (Hochschild 2004, Tracy 2004). Många respondenter uttryckte svårigheter med att upprätthålla en neutral och lugn främre fasad utan att påverkas emotionellt. Adrian beskrev exempelvis att han inte fick ”tappa masken” oavsett vilka känslor den intagna visar.Detta väcker frågan om tracys resonemang om konsekvenser kan relateras till eller är vanligt förekommande bland kriminalvårdare i svenska häkten. I nordamerikanska anstalter påvisar Tracy (2004) att kriminalvårdare i hög grad utsätts för utbrändhet i samband med att de inte utvecklar eller lyckas upprätthålla framgångsrika copingstrategier. Hon konstaterar att konsekvenser som alkoholism, depressioner, skillsmässor och psykisk ohälsa är vanligt förekommande bland kriminalvårdare. I vårt material har vi inte tillräckligt med belägg för att dra några sådana
slutsatser. Däremot kan vi se likheter i val av motstrategier och centrala faktorer, som vikten av kollegialt stöd, ansträngda relationer, farofyllda situationer och svårigheter att finna stöd utanför den totala institutionen. Detta kan tänkas påverka vårdarna i deras yrke vilket gör Tracys (2004) resonemang om konsekvenser som mynnar ut i de privata intressanta, inte minst för vidare forskning.
Stinas berättelse vittnar om hur den professionella fasaden i en viss given situation hänger på en skör tråd. En intressant aspekt är hur en utomstående part, i det fallet ett minderårigt barn, kan ändra omständigheterna i den totala institutionen och ifrågasätta rollerna genom att frammana den mänskliga sidan hos både intagna och vårdare. Om vi skulle se häktet som en scen, inom inramningen för en total institution, skulle dess medlemmar inta sina roller med tillskrivna fasader och gå efter sina manusscript. Kriminalvårdaren inom institutionen skulle på så vis likt en teaterföreställning sträva efter att få publiken eller motparten, den intagna, att nå en autentisk känsla utifrån de känslouttryck vårdaren vill förmedla, genom sin främre fasad. I scenen utgörs både kriminalvårdare och intagna av tillskrivna roller, förutom den utomstående parten ”barnet”, som kan tänkas sätta föreställningen på spel. Likt ett barn som springer in på en scen och abrupt avbryter en föreställning, förlorar scenen för tillfället sin eftersträvade autencitet. Det oskuldsfulla barnet i kontrast till scenen blottlägger individernas fasader och uppträdande, vilket kan göra att personen avviker från rollen eller anstränger sig för att upprätthålla den. I förhållande till Stina så är hennes roll inte en fiktiv roll som hon hur som helst kan avvika från. I hennes roll återfinns hennes verklighet, karriär och livsföring. Vilket gör att hontrots den påfrestande situationen lyckas upprätthålla sin främre fasad och emotionella distansering gentemot barnet och de intagna föräldrarna.
En annan viktig aspekt som exemplifierades i Stinas fall är de omständigheter som
kriminalvårdarna ställs inför att skapa relationer för att stödja och motivera de intagna. Inom totala institutioner påverkas relationer av ceremoniella ritualer som bevarar distansen mellan vårdare och intagna, samt som fastställer vårdarnas överordnade roll (Goffman 1983).
Vårdarna i det aktuella fallet tvingades, trots omständigheterna, sära på barnet och föräldern vilket är en maktutövning som kan relateras till en ceremoniell ritual. Handlingen påminner intagna om deras underordnade position och totala avsaknad av egenmark. En vårdare ska trots dessa svåra ingripanden senare inta en ny roll genom att ikläda sig en behandlande funktion, vilket exemplifierar den komplexa verklighet som vårdare ställs inför utifrån
motsägelsefulla arbetsuppgifter. Kriminalvårdare som arbetar nära intagna med
rehabiliterande och stödjande arbetsuppgifter upplever i högre utsträckning en tillfredställellse med sitt yrke, jämfört med de som prioriterar att endast arbeta med säkerhet och kontroll (Armstrong & Griffin 2004). Samtidigt framgår av många respondenters utsagor att de ofta inte finns utrymme för rehabiliterande arbete. I slutändan prioriterades arbetsuppgifter relaterade till övervakning och kontroll.
Adrian berättade hur han anpassade sig till uppgiften att stödja och motivera genom att i vissa situationer ”runda” befintliga krav på teknisk utrustning och säkerhetsaspekter för att istället gynna relationer till de intagna och deras välmående. Detta anser vi tyder på en rollkonflikt och en dubbel yrkesroll som ställer vårdaren inför en komplicerad situation där hen försöker uppräthålla en balans. Armstrong och Griffin (2004) framhåller att denna typ av
rollkonflikter, som genereras som ett resultat av institutionens organisering, ligger till grund för arbetsrelaterad stress och utbrändhet hos kriminalvårdare. Häktesverksamheten har som vi påtalat satsar mer på teknisk utrustning och säkerhet samtidigt som antalet personal minskar (Seko 2012, Nylander 2006, 2008). Alla våra respondenter uttryckte en vilja och önskan att arbeta med rehabilitering och motivation men på grund av tidsbirst och i avsaknad på tillräckligt med personal framkom att de i vissa fall fick lägga rehabiliteringssträvanden åt sidan.