Känslor i förhållande till kollegor

Respondenternas resonemang om relationerna till sina kollegor var oftast positivt färgade. En kollega kunde fungera som stöd i svåra situationer och som en ventil när negativa känslor såsom sorg, aggression och frustration blev allt för påträngande. Å andra sidan kunde även kollegor ge upphov till negativa känslor i form av frustration om de arbetade på olika sätt och förmedlade olika budskap till intagna. Vissa respondenter kunde tycka att det var viktigt att förhålla sig jämlikt medan andra ansåg atthur man valde att arbeta med häktesintagna berodde mycket på ens personliga värderingar. Nylander (2011) noterar i sin avhandling att

kriminalvårdares förändrade yrkeskultur kan ge upphov till olika subkulturella grupperingar och identiteter bland kriminalvårdare. I andra studier framhålls det att oklara roller och rollkonflikter mellan personal kan ligga till grund för emotionell stress och utbrändhet (Armstrong & Griffin 2004, Tracy 2004).

Under intervjuns gång påpekade flera respondenter att relationerna till kollegorna kunde variera och där vissa relationer var mer ”nära” än andra. Flera framhöll att de visserligen inte behövde ”tycka om” alla kollegor men att de ändå måste respektera varandra för att kunna utföra arbetet på ett säkert och effektivt sätt. Ett likadant förhållningssätt lyftes fram gentemot de häktade, där man ansåg att olika budskap till intagna kunde vara konfliktgenererande.

Det finns kollegor som man har en bättre relation med och vissa kollegor måste man stå ut med… man kan inte tycka om alla kollegor men man måste samarbeta. I det här yrket är det viktigt med en personalgrupp som fungerar. (Stefan)

Det är ju så… när man jobbar många tillsammans så kan man ju jobba på olika sätt och det händer ibland att man förmedlar olika saker. Det är klart att det i sådana fall kan uppstå frustration… (Darwin)

Våra respondenter uppgav även att arbetets organisering kunde skilja sig åt mellan olika häkten och att det exempelvis inte fanns några riktlinjer för hur arbetsrelaterde känslor bör hanteras. På vissa häkten förekom handledning en gång i månaden, för att prata om stress och känslor, men många i personalgruppen ville inte ta del av handledningen då den ansågs vara ”onödig” och avsedd för ”mjukisar”. Ett flertal av våra respondenter berättade också att man inom personalgruppen kunde skapa egna regler och atmosfärer av sammanhållning när det gällde hur man ska förhålla sig gentemot häktade.

Handledning har vi inte så ofta… Vissa vill ha det men andra inte. Många tycker att det är en alltför mjukisvariant. Jag däremot hade velat ha det kontinuerligt. När jag jobbade på anstalt hade jag det och det fungerade bra. Man får ju ihop personalen på en djupare nivå när man diskuterar känslor och tankar. (Stefan)

Alltså, man skapar ju en egen atmosfär här, vi som jobbar. Vi har arbetsplatsträffar en gång i månaden där man diskuterar hur vi vill att våra klienter ska uppfatta oss […] så att dom inte ska kunna spela ut oss mot varandra. (Enis)

Ett flertal respondenter beskrev att förhållningssätten kunde vara väldigt personligt förankrade och kunde skilja mycket inom personalgrupperna. En del betonade att man skulle koppla bort känslor gentemot häktade och försöka behandla alla ”likadant”, medan andra ansåg att en mer mjukare framtoning mot intagna kunde ge upphov till positiva effekter och gensvar.

Nä, den ribban sätter man själv anser jag. Alltså, hur känslig eller hur öppen du vill vara, jag menar vissa kollegor kanske är på ett sånt sätt som jag aldrig skulle vilja vara […] Men detta är väldigt olika beroende på person till person. En del blottar sig väldigt mycket och tycker inte att det är några konstigheter med det liksom. (Stina)

Stina menade att förhållningssätten bland personalen kunde variera beroende på hur man är som människa. Vidare under intervjun berättade hon att det inte var bra att vara allt för kallsinnig gentemot häktesintagna och ansåg att känslor i bästa fall kunde skapa en mer nära och genuin relation till häktade som gav fördelar när man skulle motivera dem i svåra situationer. Flera respondenter beskrev däremot att de väldigt ofta stängde av eller kopplade

bort sina känslor visavi intagna. Stödet till dem innebar att dessa kriminalvårdare först och främst ”lyssnade” på intagnas berättelser. Stina beskrev fördelen med att som kriminalvårdare visa känslor i olika situationer på följande vis:

Att man liksom, att det blir… jag tror att när man visar känslor så öppnar man sig väldigt mycket som person. Att sitta stonefaced ger liksom ingen kontakt. Om jag öppnar upp mig tror jag klienterna skulle se mig på ett annat sätt… hmm, svårt att förklara. Jag tror det inger mer respekt för varandra… att dom ser att vi också har känslor. (Stina)

Stefan utgår från ett annat förhållningssätt gentemot de häktade. Han anser att det är viktigt att man som personal upprätthåller en gemensam fasad gentemot alla häktade och att man inte ska bli för personlig:

Det ingår i den professionella attityden, att man ska hålla samma fasad på alla intagna. Man ska inte heller bli för personlig. Det kan uppstå diskussioner mellan gruppen där vissa vill närma sig de intagna mer och andra inte. (Stefan)

Goffman (1998/1959, s. 25) framhåller att människor kan inta olika roller som förverkligas utifrån deras egna uppfattningar om sig själva och det jag som individen skulle vilja vara. Dessa roller kan även vara tillskrivna och institutionaliserade fasader som individen måste förhålla sig till för att representera kollektivet. Stina beskriver hur hon väljer att vara mer personlig jämfört med andra kollegors förhållningsätt som hon väljer att beskriva med ord som ”stoneface”, medan Stefans förhållningssätt är det diametralt motsatta. Han varnade för att det kunde uppstå ”konflikter” med kollegor som försökte närma sig intagna, dock oklart vad Stefan egentligen avsåg med att ”närma sig” en intagen. Inom ramen för sin yrkesroll kan kriminalvårdare således ha väldigt olika uppfattningar om sig själva och meningen med sitt yrke, men också huruvida dessa skilda inställningar kan leda till svårlösta konflikter inom personalgruppen.

I tidigare citatexempel har bland annat personalens tankar lyfts fram om ”farlighet” i ett läge då man inte ”kontrollerar” sina arbetsrelaterade känslor visavi intagna. Ett flertal respondenter ansåg att ett liknande förhållningssätt var nödvändigt för att undvika konflikter mellan

personal och häktade eftersom kriminalvårdarna arbetar på olika sätt och sänder olika budskap. Enligt Enis kunde skilda arbetssätt ge upphov till konflikter inom personalgruppen men ansåg också att detta kunde skapa frustration hos de häktade:

Det som kan hända är att det blir problem i jobbet, att man nu är den goda vårdaren som säger ja till saker som man inte borde och så kommer nästa kollega och säger nej till samma saker och då uppstår konflikter… då skapar man den goda och onda vårdaren. (Enis)

Utifrån de olika häktena kunde vi även se hur olika regler kunde skilja sig åt. Mer specifikt skulle dessa regler kunna beskrivas som informella regler eller sedvänjor. Goffman

(1983/1961) beskriver att personalen inom en total institution omfattas av en moralisk atmosfär som begränsar individen att handla annorlunda än institutionens och kollektivets förväntningar. Mikael och Adrian arbetar på två helt skilda häkten hade olika inställning i frågan om att lova en intagen en favör av något slag:

Man får aldrig lova saker man ska hålla sig till reglerna. (Mikael)

Jag tror att intagna tycker att jag är ganska öppen […] om jag lovat någon klient någonting så står jag för det. (Adrian)

I förhållande till sedvänjor och informella regler kunde vi även hos våra respondenter se en benägenhet att undvika vissa ord och begrepp under själva intervjun. Crawley (2004) framhåller att kriminalvårdaryrket utgörs av känsloregler där vissa känslor anses vara mer tillåtna att visa än andra. Enligt Crawley strävar kriminalvårdare efter att ge intryck av att vara kompetenta och de undviker därför att uttrycka känslor som kan ifrågasätta deras fasad. Ett flertal av våra respondenter undvek att tala om rädsla och även svaghet och valde istället att förknippa dessa känslor med ”osäkerhet” och ”att inte må bra”. En av våra respondenter betonade att det inte var rädsla han kände utan osäkerhet inför vissa situationer. En annan respondent valde att inte visa sina känslor då han möjligtvis inte ville framstå som svag, vilket kan relateras till Crawleys (2004) teorier om kriminalvårdares känsloregler och strävan att verka kompetenta.

Rädsla känner jag inte… dock kan jag känna en osäkerhet, ibland måste man ju genomföra något man känner en osäkerhet inför, så är det... (Darwin)

Generellt, om jag har egna privata problem skulle jag aldrig dela dom med dom

häktade… Om jag visar mig svag…[tvekar] eller svag var fel uttryck… om jag inte mår så bra visar jag inte det för häktade. (Stefan)

*****

Känsloregler är det som styr individens känslor och känslornas legitimitet genom sociala krav och förpliktelser (Hochschild 2012). Hochschild beskriver att känsloregler grundas utifrån tanken att undvika skam och lidelse i det sociala samspelet. Känslorna skam och stolthet utformar och har inflytande i individens sociala band till andra. Känslor av stolthet, trygghet och samhörighet genereras av de sociala banden, som även kan generera känslor av skam, otrygghet och alienation om banden inte upprätthålls (Scheff 1994, Lindberg 1998). Utifrån dessa aspekter kan vi relatera till känsloregler och de sociala bandens inverkan på

respondenternas beteende och reflektioner. Ett flertal av våra respondenter betonade vikten av sammanhållning och att de arbetar på ett sätt som representerar hela personalgruppen. På detta vis utgörs kriminalvårdarnas roll mer eller mindre av det Goffman (1998/1959) kallar en kollektiv representation där individen förväntas att agera utifrån den kollektiva verksamhetens normer. Trots detta kunde det på olika häkten framkomma olika tankar kring professionalitet, regler och arbetssätt likväl som det fanns likheter i deras resonemang.

De kollektiva representationerna kan på så sätt variera mellan olika arbetsplatser och vara ett utslag av att ”man skapar en egen atmosfär” (Enis). Att våra respondenter ibland undvek att utveckla känslor såsom rädsla och svaghet kan ses utifrån informella känsloregler som skapas av gruppen och som gör dessa diskussioner känsliga. Vissa ansåg att handledning var bra att tillgå, medan andra menade att detta enbart var något för ”mjukisar”. Dessa olikheter ansåg några respondenter vara konfliktgenererande medan andra däremot såg dessa skillnader som en fördel. Enis svar ger uttryck för en differentiering mellan den ”goda” och ”onda” vårdaren, vilket i sig kan ligga till grund för kollektivets känsloregler och sociala band, som utgörs av förpliktelser och förväntningar av den enskilda individen. Med denna utgångspunkt skulle exempelvis Stinas förhållningssätt kunna sätta de sociala banden på spel eftersom hon går emot kollektivets premisser. Hon skulle därigenom kunna bli föremål för skam och lidelse från kollektivets sida. Känsloregler och sociala band är dock väldigt komplext och det skulle i så fall behövas mer insyn i det direkta samspelet mellan kollegorna för att dra mer

långtgående slutsatser.

Utifrån våra intervjuer kan man även se hur förhållningssätten varierar påtagligt utifrån respondenternas självuppfattning och synen på yrket som kriminalvårdare. Stina strävade

efter ett mer mjukt och känslomässigt förhållningssätt medan Stefan gav uttryck för en vaktande och ett mer ytligt orienterad förhållningssätt. Dessa i grunden skilda synsätt kan ses mot bakgrund av att kriminalvårdare kan inta olika identiteter i sitt yrke i förhållande till arbetsuppgifterna: en behandlande identitet som karaktäriseras av ett mer djupt emotionellt arbete med genuina känslor och en säkerhetsidentitet som ger uttryck för ett mer ytligt rollspelande i emotionella situationer (Nylander 2011). Nylander menar att det emotionella arbetets karaktär styrs av de olika identiteterna och att kriminalvårdare även omfattas av ett mångfacetterad emotionellt arbete. Dessa identiteter går även att relatera till och utveckla med hjälp av Hochschilds (2012) teorier om det emotionella arbetets karaktär i förhållande till

surface acting och deep acting. Även Goffmans (1998/1959) teorier om fasader, frontstage

och backstage, kan vara relevanta analysverktyg för att inbegripa ett rollperspektiv i respondenternas förhållningssätt.

I ovanstående utsagor, samt i avsnitt 7.2 har våra respondenter visat tendenser på varierande självuppfattningar och förhållningssätt. Våra respondenter kan omfattas av olika identiteter och förhållningssätt som inverkar på hur de handskas med känslor. I nästa kapitel ska vi göra ett försök att närma oss vilka karaktäristiska drag det emotionella arbetet inom häktet utgörs av och även hur olika strategier kan skilja sig mellan kriminalvårdare.