Strategier och handledning

I tidigare forskning redovisas olika strategier som kriminalvårdare använder sig av som avpersonifiering, emotionell distansering och humor (Crawley 2004, Tracy 2004, Wästerfors 2007). Under våra intervjuer framkom några nyanser av dessa olika strategier i

respondenternas reflektioner och utsagor.

Alla respondenter framhöll att de i svåra situationer och omständigheter kunde finna stöd hos sina kollegor. Flera beskrev att de kunde låta en kollega ”ta täten” eller, som vi tidigare belyst, att de kunde ventilera sina tankar och känslor inför en kollega om det skulle bli för mycket. De beskrev att känslorna inte uttrycktes framför intagna (med Stina som ett

undantag) och att de oftast vände sig till de närmaste för att prata ut om saker. Crawley (2004) framhåller att kriminalvårdare har emotionella zoner där de mer fritt kan uttrycka känslor, avskilt från intagna och vissa kollegor, som exempelvis handlednings- eller fikarum. Enis och Stefan berättade om vikten av att kunna ventilera ut sina känslor och tankar för att inte ta hem arbetet och riskera att lägga ut det på familjen. Att ventilera är en strategi som Enis och flera respondenter återkom till:

Det hände varje dag att man går till dom och luftar ut saker som har hänt i vardagen på jobbet och pratar om det så att man inte bär på allting, kanske till och med går hem och drar in familjen. (Enis)

Nej, när jag är ledig tar jag inte med jobbet hem… om något är jobbigt skulle jag stanna ett tag till på häktet och ventilerar med dom som jobbar här. Jag lovade mig för längesen att inte ta med jobbet hem. (Stefan)

En del respondenter kunde även berätta att de upplevde att personalmiljön kunde vara väldigt öppen och humoristisk där de skämtade om det mesta. Crawley (2004) beskriver att humor för kriminalvårdare kan vara en strategi för att förmedla och neutralisera svårhanterliga känslor. Genom humor kan kriminalvårdare även finna hopp och

motivation i sitt arbete. I förhållande till våra respondenters svar kunde en del berätta om olika skämt som de hade kollegor emellan och som handlade om den slutna miljön. Detta kan vara en strategi för att neutralisera eller förmedla känslor som uppkommer i den slutna institutionens avskärmande och isolerande miljö. På detta vis omformar personalen en svår känsla till humor eller glädje och som istället ger motivation och energi:

Man jobbar i en sluten miljö där man träffar samma personer varje dag… ibland brukar man skoja och säja att man träffar dom intagna nästan mer än vad man träffar sin egen familj, hehe. (Enis)

Vi brukar skämta om att vår arbetsmiljö är som att jobba på dagis! Hahaha! (Mikael) En annan aspekt som kunde relateras till strategier som emotionell distansering och

avpersonifiering framkom i våra respondenters utsagor. I förhållande till svåra situationer som krävde ingripanden berättade flera respondenter att det var viktigt att hålla sig lugn och

neutral. Vårdarna förklarade att de i många situationer kopplade bort eller kontrollerade sina känslor för att hantera situationerna. Crawley (2004) framhåller att kriminalvårdare som strategi kan avpersonifiera de intagna, där de ser intagna som objekt istället för subjekt, och även avlägsna sig från sina egna känslor för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Adrian berättade exempelvis att han i påfrestande situationer kunde ställa in sig på ”autopilot” och kontrollera känslorna i den givna situationen. Stefan ansåg att det är bland det svåraste i yrket att koppla bort sina känslor, som exempelvis stress och ilska, för att hålla sig lugn och neutral. Han berättade att det krävde ”övning” och att det var erfarenhetsbaserat:

Ja, det är klart det gör, det är ju olika situationer som jag sagt tidigare att man måste kontrollera ibland, och ibland ställer man in sig på autopilot, men det är klart man måste kontrollera känslor. (Adrian)

Det finns olika situationer där man måste hålla sig neutral där känslor såsom ilska och stress måste bort, man ska hålla sig lugn och detta är ju bland det svåraste i yrket. Det är ju väldigt personligt och man utvecklar det med tid och det kräver övning, man lär sig i efterhand. (Stefan)

En annan strategi för att inte låta sig påverkas av intagna var att se dem som individer och inte utifrån det brott de har begått. Stefan framhöll vikten av att se den intagna som en individ och inte låta sig påverkas av brottets karaktär för att behandla alla på ett rättvist sätt. Crawley (2004) skriver att kriminalvårdare tvingas bortse från brottets karaktär för att kunna se intagna som individer, vilket kan underlätta arbetet med intagna. Adrian använde sig av en mer specifik copingstrategi för att undvika att betrakta intagna utifrån brottets karaktär. Han berättade att han först såg till att skapa en egen uppfattning om den intagna genom att undvika att ta del av skriftlig information om dennes placering i häktet och brottets karaktär. Adrian ansåg att denna strategi gjorde det enklare för honom att se intagna som människor:

Man lär sig att exempelvis inte se på individen utifrån vad han har gjort, utan vi ser dom som människor. Vi måste behandla alla på rätt sätt. (Stefan)

Jag gör ju egentligen fel, för jag tittar aldrig i datorn innan jag träffar personen. Jag vill ju träffa klienten och få en bild av honom eller henne för att sedan ta reda på vad han eller hon gjort. Men först vill jag ha reda på den biten, för även om jag sen läser att det är ett svårt brott så har jag ändå fått en bild av dej och då är det lättare att jobba med bilden av dej än brottet. (Adrian)

När det kommer till handledning beskrev respondenterna från Växjö- och Kalmarhäktena att det förekom extern handledning en gång i månaden och att deltagandet var frivilligt. Vid Karlskronahäktet saknade personalen möjlighet till extern handledning och skälet till detta var enligt respondenterna bristande engagemang från personalen själva. En del såg handledning som en ”mjukisvariant” för kriminalvårdare, vilket bidrar till att handledning inte kommer till stånd. Stefan som arbetade på Karlskronahäktet hade tidigare arbetat på anstalt där han hade handledning och berättade att han upplevde den som en viktig del för att kunna göra ett bra jobb. Den öppnade upp för mer känsliga diskussioner vilket även främjade en bättre

sammanhållning inom personalgruppen. Adrian ansåg att han i vissa lägen tyckte att det borde finnas möjlighet till individuell handledning, istället för grupphandledning, för att diskutera mer personliga och känsliga ämnen:

Jag tycker att grupphandledning är bra men sen så känner ju jag att det i vissa lägen skulle vara bra att ha haft individuell handledning. Det finns ju vissa bitar säkert från

mina kollegor och likadant jag… att det vill man inte lyfta upp i gruppen för det berör inte. (Adrian)

I en mer individuellt utformad handledning hade Adrian haft lättare att ta upp frågor som nu inte kunde tas upp i grupphandledningen, eftersom detta forum begränsade vilka ämnen som kunde diskuteras, t.ex. om de kom i konflikt med kollektivets känsloregler.

*****

Våra respondenter påpekade ofta att kollegornas stöd utgjorde en viktig del för att kunna hantera olika emotioner. Att ”lufta” tankar och känslor gentemot en kollega var en strategi som Enis beskrev att han använde sig av varje dag. Stefan berättade hur han kunde stanna kvar i häktet för att ventilera sina besvärliga emotioner och tankar för att inte riskera att dra in familjen. Som vi tidigare konstaterat kan det emotionella arbetet vara kollektivt betingat, där personalgruppen stödjer och motiverar varandra i det dagliga arbetet (Hochschild 2012). Utifrån respondenternas utsagor illustreras vikten av kollegialt stöd och hur en känsla av samhörighet ger dem möjligheten att tala ut om händelser som berör yrket.

Våra respondenters utsagor ger en antydan om hur handledningen kan påverkas av

känsloregler och vårdares sedvänjor för yrket. Stefan ansåg, som tidigare refererats, att många ansåg att handledning enbart var till för ”mjukisar”, ett omdöme som begränsade de som ville delta i extern handledning. Adrian och Stina menade att det var viktigt att handledningen var prestigelös och att man undvek att ta upp vissa ämnen till allmän diskussion. Att Adrian betonade vikten av individuell handledning kan vara en följd av att det råder prestige och sedvänjor bland kollegor som gör att de inte kan ge uttryck för svåra känslor och reflektioner, vilket skulle kunna beskrivas som känsloregler (Crawley 2004, Hochschild 2012).

Lindberg (1998) förklarar att känslor fungerar som mekanismer som påverkar individens upplevelser av tillhörighet till kollektivet. Känslor av skam och stolthet sker genom en social process och formar de sociala bandens kvalité. Grupphandledningar skulle kunna sätta de sociala banden på spel, där individen riskerar att uteslutas från kollektivet genom att gå emot gruppens förväntningar där hen uttrycker känslor och tankar som går emot kollektivets sedvänjor. Detta kan leda till känslor av skam som genereras av kollektivet och som även påverkar sociala bandens kvalité negativt. Detta ska även ses mot bakgrund av Tracys (2004) resonemang om att bristande stöd från kollegor är en vanligt förekommande orsak till

från eller bli absorberade av kollektivet. Om kollegor utgör en viktig roll för trivsel och trygghet skulle den enskilda kriminalvårdaren sträva efter att agera på ett sätt som gruppen ansluter sig till för att undvika risken att isoleras från den. Kriminalvårdaren skulle då låta sig

absorberas av gruppen och förtränga sina känslor eller tankar för att främja sin trygghet och

position gentemot kollektivet. De sociala banden gentemot kollegor är förknippade med kollegialt stöd och förmåga att ventilera känslor. Om dessa inte upprätthålls skulle det, enligt vår mening, kunna öka vårdarens risker för utbrändhet.

En intressant reflektion fördes fram av Adrian där han beskrev att han i samband med

bortkopplandet av känslor i svåra situationer ställer in sig på ”autopilot”. Detta kan ses som en strategi som kännetecknas av emotionell distansering. Det är väsentligt att här beakta

respondenternas olika erfarenhet som kriminalvårdare. Adrian hade arbetat som

kriminalvårdare i 39 år vilket kan förklara hans flexibilitet och förmåga att finna metoder och strategier för att underlätta och anpassa sig till sitt yrke. Armstrong och Griffin (2004)

framhåller att kriminalvårdare som använder copingstrategier, dvs. sätt att hantera känslor och stress, anpassar sig bättre till sin arbetsplats. Våra respondenter brukade oftast berätta att man ”lärde sig” eller ”det kommer i efterhand” utan att specifikt relatera till någon utbildning eller handledning. Som vi tidigare belyst nämnde ett flertal respondenter att många inte klarade av att hantera arbetet som vårdare, vilket gjort att de hade slutat efter en tid.