Att fånga känslor -
om kriminalvårdares emotionella arbete inom häkten
15hp
Författare: Jonathan Ugarte Rojas & Selmon Rama Handledare: Weddig Runquist
Förord
Att skriva ett examensarbete är krävande och som författare lägger man ner både hjärta och själ i sitt arbete. Det kräver tålamod och ödmjukhet, likväl som humor, nyfikenhet och engagemang. Under studiens gång har vi färdats många mil, arbetat dag som natt och burit våra väskor för att nå vårt eftersträvade mål, att erhålla kunskap.
En viktig förutsättning för arbetets process är att man tillsammans, som författare och handledare, på ett konstruktivt sätt argumenterar och reflekterar, vilket utgör en essentiell grund för att manas åt att tänka bortom det självklara. Skrivandet och språket i sig är en process som tar tid och kraft, men som också utvidgar möjligheterna att förmedla sina
reflektioner och resonemang på ett renodlat sätt. Vi vill först och främst tacka vår handledare vars visdom och engagemang väglett oss genom hela studiens gång och givit oss möjligheten att förverkliga vårt examensarbete. Weddig Runquist, din roll som vår handledare har varit ytterst värdefull och kunskapsutbytet ovärderligt. Vi vill även tacka våra respondenter som varit ödmjuka och delgett oss sina betydelsefulla erfarenheter och kunskaper kring sitt yrke. Tillsammans har vi förverkligat arbetet och solidariskt bidragit med ny kunskap som kan bli värdefull för framtida studier.
Vi vill även tacka våra familjer och nära vänner som stöttat oss genom arbetet.
Abstract
Authors: Jonathan Ugarte Rojas and Selmon Rama
Title: Capturing feelings – Prison officers emotional work in remand prisons. [Att fånga känslor – om kriminalvårdares emotionella arbete inom häkten].
Supervisor: Weddig Runquist Assessor: Ulf Drugge
The purpose of this study is to explore how prison officers in Sweden manage their feelings in remand prisons versus inmates and colleagues. Due to changes in the prison officers
occupational role and work environment we found it profoundly interesting to study how prison officers perceive and reflect on their emotion management, that relates to the work they perform. The prison officers occupational role includes tasks that corresponds with security work and rehabilitative labor towards inmates, this tend to create a complexity as the occupational role consists of contradictive tasks. They need to uphold safety by physical means simultaneously as they need to become more intimate with inmates to accomplish the rehabilitative tasks. The study proceeds with a qualitative inquiry with six interviews from three different remand prisons around Sweden. The interviews are divided into two
informants from each remand prison. The results proclaims that prison officers need to manage emotions that are generated from the institutional environment, as well as from their colleagues and the inmates. The emotional work is marked as a multifaceted emotional work that changes due to different circumstances and work tasks. The results doesn’t give a general approach to the matter, but it contributes to knowledge and a deeper understanding of the prison officers occupational sphere.
Innehållförteckning
1. Inledning ... 7
1.1 Bakgrund ... 7
1.2 Problemformulering ... 9
1.3 Syfte och frågeställningar ... 9
1.4 Avgränsningar ... 10
1.5 Uppsatsens fortsatta framställning ... 10
2. Tidigare forskning ... 11
2.1 Känsloregler ... 11
2.2 Negativ stress bland kriminalvårdare ... 12
2.3 Strategier för emotionellt arbete ... 12
2.4 Fängelsebråk – om obalans i interaktionen ... 13
2.6 Emotioner och individens handlande ... 15
3. Kriminalpolitikens utveckling över tid ... 17
4. Häktet som förvaring och arbetsplats ... 20
4.1 Häktet Kalmar ... 22
4.2 Häktet Karlskrona ... 23
4.3 Häktet Växjö ... 23
4.4 Likheter och skillnader mellan häktena... 24
5. Teoretisk ansats ... 26
5.1 Den totala institutionen ... 26
5.2 Social interaktion ur en dramaturgisk modell ... 27
5.3 Emotioner, känsloregler och sociala band ... 28
5.4 Sammanfattning ... 30
6. Metod och metodologiska överväganden ... 31
6.1 Forskningsansats och val av kvalitativ metod ... 31
6.2 Urvalsförfarande ... 31
6.3 Genomförande av intervjuerna ... 33
6.4 Bearbetning och analys ... 34
6.5 Forskningsetiska överväganden ... 35
6.6 Inbördes arbetsfördelning ... 36
7. Yrkesroll och professionalitet ... 37
7.2 Arbetsuppgifter och yrkesroll ... 38
7.3 Professionalitet ... 43
8. Känslornas kontext ... 45
8.1 Miljön i häktet ... 45
8.2 Känslor i förhållande till de häktade ... 48
8.3 Känslor i förhållande till kollegor ... 51
9. Att hantera känslor ... 57
9.1 Det emotionella arbetets karaktär ... 57
9.2 Strategier och handledning ... 64
10. Konsekvenser av det emotionella arbetet i häktet ... 69
11. Slutdiskussion ... 74
11.1 Slutsatser ... 74
11.2 Egna reflektioner ... 77
Referenslista ... 79
Bilaga 1 – Intervjufrågor ... 82
1. Inledning
Vår studie utspelar sig på häktet, ett hermetiskt tillslutet system men med vissa andningshål beroende på om det utgör en arbetsplats eller en förvaringsplats för de personer som vistas där. Vi intresserar oss framför allt för interaktionen mellan kriminalvårdare och personer som blivit häktade, men enbart betraktat utifrån de anställdas perspektiv. Forskning om häktet som plats för social interaktion är dock begränsad och därför kommer vi även att använda oss av forskning som berör samma företeelse i kriminalvårdsanstalter. Forskningen om anstalter går också att tillämpa på häkten, eftersom kriminalvårdarnas roll och miljö i många avseenden är likvärdig och handlar om samma fenomen.
1.1 Bakgrund
Kriminalvårdens vardagsarbete är för flertalet utomstående ett okänt område. Oftast uppmärksammas arbetet i häkten eller fängelser när något dramatiskt händer såsom rymningsförsök, fritagningar och gisslansituationer. Sådana händelser är dock ytterst ovanliga. I avsaknad av sådana spektakulära händelser hamnar vardagens anstaltsarbete i mediaskugga (Nylander 2006, s. 11).
I början av 1990-talet genomfördes en betydande förändring av kriminalvårdarnas arbetsuppgifter som innebar att kriminalvårdare utöver sitt arbete med övervakning och kontroll också skulle vara kontaktman för intagna.1 Varje intagen ska ha en kontaktman som tillsammans med den intagne ska planera vistelsen i häktet eller anstalten, t.ex. den vård eller behandling som den intagne bör genomgå och den framtida utslussningen (SOU 2009:80, s. 143f.). Kontaktmannaskapet innebär konkret att vara ett stöd för den häktade, utreda den intagnes behov, mildra den häktades isolering, hjälpa honom eller henne att ta sig igenom abstinensperioder samt att underlätta återanpassning till samhället genom att motivera till förändring.
1 Denna förändring var ett resultat av den s.k. Härenstamska utredningen, uppkallad efter Kriminalvårdens
dåvarande psykolog Annika Härenstam. Hon bedrev under åren 1985–1989 forskningsprojektet Arbetsmiljö i anstalt, som omfattade en tredjedel av personalen vid häkten och anstalter. Syftet var bl.a. att kartlägga arbetsförhållandena. Hennes slutrapport är identisk med hennes avhandling, Prison personnel. Working
Såsom kriminalvårdarens arbetsuppgifter har kommit att utformas finns det likheter med socialarbetarens samtals- och motivationsarbete (Nylander 2006, s. 7–12), men intressant nog finns det också andra likheter mellan de båda professionerna, exempelvis deras
kontrollfunktion. På senare år har dock antalet kriminalvårdare (säkerhetspersonal) på arbetsplatserna minskat och den tekniska säkerheten på anstalter och häkten har blivit ett prioriterat mål för Kriminalvården som myndighet (Seko 2012).
Dagens kriminalvårdare ansvarar enligt Kriminalvården (2014) för kontakten med intagna på anstalter och häkten, att övervaka ordningen och säkerheten samt att som kontaktman försöka få den intagne att reflektera över sin situation. Hur detta arbete organiseras och
arbetsuppgifternas inbördes prioritet är dock en empirisk fråga. För att arbeta som
kriminalvårdare krävs minst gymnasiekompetens. I mars 2009 hade 44 procent av de fast anställda kriminalvårdarna enbart denna utbildningsbakgrund (SOU 2009:80, s. 117). Kriminalvården säger sig eftersträva att anställa fler personal med akademisk bakgrund på häktena och anstalterna (ibid., s. 116).
Komplexiteten som uppstår i kriminalvårdarnas yrke omfattas således av att arbeta med såväl säkerhet som kontroll samt relationsskapande arbete och social anpassning (Nylander 2006). Kraven på att engagera sig med intagna försvåras till följd av minskad bemanning och en parallell utbyggnad av tekniska säkerhetssystem, vilket leder till att direktkontakten mellan vårdare och intagna minskar. Detta i sin tur får som följd en ökad isolering för intagna på häktet. Sammantaget bidrar detta till frustration hos intagna vilket gör att miljön i häktet, enligt den fackliga organisationen Seko (2012), blir farligare. Enligt Brå (2006) upplever 40 procent av kriminalvårdarna i anstalt, häkten och transporttjänster att de utsatts för hot, trakasserier eller våld från de intagna. Kriminalvården har samtidigt i hög utsträckning prioriterat tekniska säkerhetslösningar vilket har försvårat vårdarnas möjligheter till mänsklig kontakt med häktesintagna (Seko 2012). Den minskade bemanningen har inneburit mer fokus på administrativa arbetsuppgifter och att ensamarbete har ökat i personalgruppen. Seko menar i sin rapport att dessa faktorer har bidragit till en ökad stressnivå för kriminalvårdarna (ibid.).
Kriminalvårdare är den yrkesgrupp som arbetar närmast de intagna vid häkten och anstalter och påverkas således starkt emotionellt av detta genom att de får hantera intagnas
Lindberg (2013) nämner att den amerikanske sociologen Arlie Russell Hochschild har studerat olika gruppers känsloarbete och kriminalvårdaryrket anser hon vara ett typiskt emotionellt ”lönearbete”, där vårdaren förväntas hantera de intagnas känslor samtidigt som hen har kontroll på sina egna. Att anstalter är emotionellt känsloladdade miljöer konstaterades redan 1958 av den amerikanske fängelseforskaren Gresham Sykes (Bruhn, Nylander & Lindberg 2013). Han menar att det är en naturlig följd att människor ger utlopp för olika känslostämningar då de tvingas tillbringa all sin tid fångna på relativt små ytor. Nylander (2006, s. 88) konstaterar att kriminalvårdaryrket rymmer mycket inneboende aggressioner och en närhet till våldsutövning. Vårdarens vardagsarbete är starkt sammankopplat med
hanteringen av en mängd känslor som är svåra att härbärgera – allt ifrån att den intagne känner aggression, frustration och oro till glädje, sorg och nedstämdhet. Nylander påpekar att när intagna visar sådana känslor väcker det egna känslor hos vårdarna som ska hantera dessa professionellt, vilket innebär att vårdaren ska härbärgera känslorna och inte visa dessa i någon större utsträckning.
1.2 Problemformulering
Eftersom kriminalvårdarnas yrkesroll successivt har förändrats och nya uppgifter har tillkommit utöver traditionellt säkerhets- och övervakningsarbete, är det enligt vår mening intressant att undersöka hur denna personalgrupp upplever, hanterar och påverkas av sina emotioner på häktet som arbetsplats. Det är även intressant att undersöka hur
kriminalvårdarna förhåller sig till de intagnas känslor. Enligt Crawley (2003) förväntas kriminalvårdare agera professionellt och hantera de olika känslor som arbetet ger upphov till. Författaren menar att det finns en uppsättning känsloregler enligt vilka kriminalvårdarna ska vara lugna och känslokalla oavsett vilken situation de utsätts för eller hamnar i. Vi anser att kriminalvårdarnas yrkesroll kännetecknas av motstridiga krav vilka de dock förväntas lösa på ett professionellt sätt. Mot denna bakgrund är det är intressant att studera hur
kriminalvårdarna själva ser på och upplever sin delvis förändrade yrkesroll och hur de i vardagsarbetet hanterar emotionellt krävande situationer, både i förhållande till häktesintagna och till kollegor samt vilka kontextuella faktorer som påverkar detta arbete.
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftesformuleringen kan i sin tur brytas ned i följande frågeställningar:
Hur hanterar kriminalvårdare, enligt dem själva, sina känslor i arbetet? Hur upplever och förhåller sig kriminalvårdare till intagnas känslor?
Hur påverkar kontexten kriminalvårdarnas förhållningssätt, enligt dem själva, till egna och andras känslor?
1.4 Avgränsningar
Vi hade först tänkt oss att avgränsa studien till att endast omfatta häktet i Kalmar. Vi ställdes dock inför svårigheten att erhålla tillräckligt många intervjupersoner vilket gjorde att vi även utvidgade vår undersökning till att också gälla häktena i Karlskrona och Växjö. Detta ger oss även möjlighet att analysera och diskutera likheter och skillnader mellan dessa tre häkten och hur dessa kan förstås och förklaras.
1.5 Uppsatsens fortsatta framställning
2. Tidigare forskning
I detta kapitel kommer vi att presentera tidigare forskning som anknyter till vårt forskningsområde. Vår genomgång inriktas på hur kriminalvårdare påverkas av sin
arbetsmiljö, interaktionen med kollegor och intagna samt hur emotioner spelar in i de olika kontexterna. Vi har tagit del av både svensk och internationell forskning där studier gjorts på engelska, nordamerikanska och svenska anstalter.
2.1 Känsloregler
2.2 Negativ stress bland kriminalvårdare
Armstrong och Griffin (2004) har i en studie undersökt hur anställda i olika fängelser i USA upplever negativ stress i arbetet. Enligt deras studie kan arbetets organisering utgöra en signifikant faktor för uppkomsten av stress, där förändringar i anstaltens inriktning från rehabiliterande insatser till ett ökat inslag av kontroll av intagna kan leda till oklara roller i personalgruppen. Arbetsuppgifterna kan uppfattas som diffusa och svåra att utföra, då personalen tvingades att värna om mänskliga värden samtidigt som de ska kontrollera och upprätthålla ordning och säkerhet på anstalten. Armstrong och Griffin menar dock att
kriminalvårdares förmåga att integrera den rehabiliterande och den kontrollerande rollen inte utgör det verkliga dilemmat, utan problemet ligger istället i institutionens utformning och organisering som utgör inbyggda hinder för att kunna arbeta med rehabilitering av intagna. Armstrong och Griffin (ibid.) påpekar att det uppstår rollkonflikter som accentueras av organisationens villkor.
Säkerhetsaspekter utgör en stressfaktor som både kan påverka kriminalvårdare positivt eller negativt. Armstrong och Griffin (2004, s. 578–587) framhåller att kriminalvårdare som arbetar på arbetsplatser med maximal säkerhetsnivå, s.k. säkerhetsanstalter, kan påverkas negativt och drabbas mer av ohälsa jämfört med dem som arbetar vid anstalter med lägre säkerhetskrav. Studien förknippar höga stressnivåer med högre säkerhetsnivåer på
kriminalvårdarens arbetsplatser. Forskarna har även tagit fasta på studier som har påvisat att kriminalvårdare som använder copingstrategier, dvs. som lärt sig att hantera känslor och stress, på individ-, grupp- och organisationsnivå, var bättre på att anpassa sig till sin arbetsplats med avseende på stressnivån.
2.3 Strategier för emotionellt arbete
”vi-och-dem”-tänkande gentemot intagna. De arbetsrelaterade emotionella konstruktionerna såsom paranoia och emotionell distansering kan påverka kriminalvårdarens privatliv och bli problematiskt. Tracy (2004, s. 511) framhåller att kriminalvårdaryrket bland annat kan leda till depressioner, missnöje, alkoholism, skilsmässor och psykiska problem.
2.4 Fängelsebråk – om obalans i interaktionen
David Wästerfors (2007) har i svenska fängelser studerat kriminalvårdares och
fängelseintagnas berättelser och tolkningar om fängelselivet och interaktionen dem emellan. Anstaltsmiljöers strikta kontroll och speciella vardag skapar förutsättningar för vad
Wästerfors benämner ”fängelsebråk”. Wästerfors framhåller att fängelsebråk bland annat uppstår som en följd av svårigheten att väga de intagnas rättigheter mot kravet på säkerhet. Författaren framhåller att Kriminalvården fråntar vårdare deras aktörskap och kreativitet genom att man betraktar bråk och konflikter som brister eller entydiga sönderfall som måste regleras, ofta med repressiva förtecken. Wästerfors påpekar att en total institution kan vara konfliktgenererande men den kan bli det ännu mer om dess totalitära anspråk skärps. I den vardagliga interaktionen inom institutionen kan både vårdare och intagna känna sig kränkta och provocerade av varandra samt ha uppfattningar om den andre som respektlös.
Vidare beskriver Wästerfors att intagna och vårdare utövar en form av ”kallsinnigt”
förhållningssätt gentemot varandra. Å ena sidan distanserar vårdare sig från intagna och låter sig inte provoceras eller beröras av dem, där kallsinnighet förknippas med deras
professionalitet. Å andra sidan kan intagna uppleva en total självuppgivenhet och tillhörighet till institutionen, vilket skapar ett slags jaglöshet. Kallsinnigheten kan här betraktas som ett sätt att hantera sin vistelse genom att behärska sig och inte låta sig provoceras av vårdarna för att behålla sin stolthet och integritet. Genom distans kan intagna upprätthålla andras respekt och en självrespekt.
svenska fängelsesystemet utvecklades från fysiskt plågsamma straff som disciplinering till en disciplin som bygger på kontroll, en teknik som var avsedd att verka på kroppen och mot själen. Under 1900-talet reformerades fängelsets regelverk och vardagen inom fängelset blev strukturerad och rutiniserad, både för intagna och för vårdare. Nilsson beskriver att livet i fängelset försiggick i samma mönster timme efter timme, dag efter dag, något som han illustrerar med att återge ett passande citat av H. C. Andersen: ”en välbyggd maskin, en mar-dröm för själen”. Både Wästerfors och Nilsson beskriver fängelset som en ”maskin”, som genom sin utformning och genom interaktionsritualer upprätthåller kontroll och formar medlemmarnas identiteter.
2.5 Subkulturella skillnader mellan kriminalvårdare
Nylander (2011) framhåller, som påpekats redan i kapitel 1, att kriminalvårdaryrket över tid har genomgått stora förändringar som bidragit till en dubbel yrkesroll för vårdare, där de både ska svara för både rehabilitering och säkerhet. Detta skapar ett dilemma som påverkar och formar kriminalvårdares yrkeskultur och identitet. Omfattningen skiljer sig på olika
avdelningar och anstalter och påverkas av kollektiva och individuella faktorer. Kriminalvårda-rens yrkeskultur har vanligen kännetecknats av övervakning och ingripanden visavi intagna, och där vårdare distanserar sig från intagna. Emotionellt inriktat arbete har varit lågmält och dämpat men har med nya uppgifter ställt förändrade krav på vårdarkollektivet.
Det finns enligt Nylander, Bruhn och Lindberg (2008) tydliga subkulturella skillnader mellan kliminalvårdare som arbetar på olika avdelningar vad gäller tankemönster och identiteter. Forskarna har kunnat identifiera skillnader beroende på om kriminalvårdare arbetar på behandlingsavdelning, normalavdelning eller säkerhetsavdelning. Den behandlande
identiteten karaktäriseras av ett mer djupt emotionellt arbete, medan säkerhetsidentiteten ger
komplicerat ”förhandlingsspel” beträffande intressekonflikter och maktutövningen: dels mellan kriminalvårdare på olika avdelningar inom samma anstalt, dels mellan grupper av intagna och kriminalvårdare. Detta har Crawley för sin del betecknat som exempel på
avdelnings- och grupprivalitet (Nylander, Bruhn & Lindberg 2008, s. 58). Med hänvisning till nämnda forskarlag konstateras det i ett statligt betänkande om kriminalvårdens ledning och styrning (SOU 2009:80, s. 133), att det saknas ”kunskap om hur dessa, delvis motverkande krafter, intressen och maktrelationer omsätts i den dagliga interaktionen mellan intagna och kriminalvårdare”.
2.6 Emotioner och individens handlande
Odd Lindberg (1998, s. 61) konstaterar att emotioner som individen upplevt under
interaktioner och relationer har stor betydelse för den självreflektion som hon ägnar sig åt och de handlingar som hon utför. Lindberg menar att känslor fungerar som mekanismer som påverkar individens upplevelser av tillhörighet till olika grupper. Känslor som trygghet, otrygghet, skuld, skam och stolthet är viktiga och avgörande för de sociala band som
individen väljer att dra sig till eller dra sig ifrån. Skuldkänslor är kopplade till handlingar och trygghetskänslor är knutna till relationer med grupper och individer. Lindberg förklarar att skamkänslor är negativa självvärderingar som en individ gör om sig själv och att stolthet är de positiva självvärderingarna (ibid., s. 74). Skam och stolthet sker genom en social process, både inom och mellan individer, och är länkade till upplevelser av solidaritet och alienation. Lindberg förklarar även att känslorna är centrala för de sociala bandens utveckling och kvalitet.
Lindbergs teorier om emotioner och sociala band kan appliceras på häktespersonalens
3. Kriminalpolitikens utveckling över tid
Kriminalpolitiken i Sverige har över tid genomgått reformer som lett till omfattande förändringar i kriminalvårdarnas sätt att arbeta. Därför är det angeläget att ge en översiktlig bild om hur kriminalpolitiken har utvecklats i förhållande till kontroll- och
behandlingsambitioner.
Under tidigt 1800-tal karakteriserades kriminalpolitiken i Sverige huvudsakligen av
straffpolitik som omfattade döds-, kropps- och skamstraff. Reformer genomfördes under 1832 som gjorde att kroppsstraff förbjöds och i stället infördes frihets-, bötes- och dödstraff.
Dödstraffet avskaffades 1921. Under slutet av 1800-talet utvecklades två inriktningar i synen på straffrätten, vanligen benämnda den ”klassiska”, eller ”italienska” respektive den
”moderna”, ”franska” eller sociologiska skolan. Den klassiska skolan betonade ett straffrättsligt tänkande medan den moderna skolan såg sociala faktorer som orsaker till brottslighet. Den klassiska skolan byggde på allmänpreventiva antaganden om straffets avskräckande effekt medan den moderna skolan fokuserade på individualpreventiva åtgärder där man ville arbeta med att förbättra den enskildes beteende för att förebygga brottslighet (Andersson & Nilsson 2009, s. 32–42).
I slutet av 1800-talet började begreppet kriminalpolitik användas och politiker gav utrymme för vetenskapliga metoder för att lösa brottslighetens omfattning, dock med betoning på moraliska brister då man förknippade kriminalitet med ras och sociala gruppers biologiska konstitution. Rashygieniska föreställningar kom att få betydande inflytande över det politiska fältet under seklets första hälft. Under tidigt 1900-tal och fram till seklets mitt stiftades nya lagar mot människor som ansågs hota samhället såsom alkoholister, psykiskt sjuka, vanartade och brottsliga barn, sinnesslöa och andra grupper som antogs hota samhället. Lagstiftningen tog sikte på sterilisering, kastrering, tvångsbehandling av alkoholister och ungdomar, för dem som ansågs hota ordning, säkerhet och sedlighet i samhället.
År 1945 sjösattes en reform som kom att få stor betydelse för kriminalpolitiken. då en
yttervärlden genom brevväxling, besök och permissioner (Andersson & Nilsson 2009, s. 54– 59, [se bilaga, s. 232–233]).Under senare delen av 1900-talet har man istället inriktat sig på brottslighetens konsekvenser och inte brottslighetens orsaker. Denna förändring har inneburit att kriminalpolitiken har prioriterat en kontrollmodell där fängelset och dess avskräckande effekt ses som den främsta brottspreventiva ansatsen (Andersson & Nilsson 2009).
Denna omställning har även påverkat kriminalvårdens utveckling från en behandlingsideologi till en ansvarsgörandeideologi, där man i dagsläget i större utsträckning lägger ansvar på individen som begår brott. Behandlingsaspekterna har dock inte helt avvecklats trots detta paradigmskifte, men behandlingsprogrammen går numera ut på förändra och anpassa
individen till samhället (Andersson & Nilsson 2009, s. 193). Kriminologerna Roddy Nilsson och Robert Andersson (2009) anser att kriminalpolitiken under senare tid varit motsägelsefull, oförutsägbar och instabil samt innehållit många motstridiga rörelser och utspel.
Kriminalvården har i samband med sin ökade kontroll bidragit till en uppdelning av brottslingar i kategorierna ”lätta” och ”grova” brottslingar, där de förra blir föremål för behandlingsinsatser medan de senare måste hållas borta från samhället, eftersom de inte anses vara förändringsbenägna. Denna indelningsgrund är på intet sätt unik för kriminalvårdens del utan detta sätt att kategorisera klienter återfinns även inom exempelvis socialtjänstens
missbrukarvård (Runquist 2012, s. 343–346). Det är mot den bakgrunden som kriminalvården har genomgått förändringar och lagt mer betydande resurser på kontroll och säkerhet istället för på behandling. Andersson och Nilsson (2009, s. 218–219) påpekar att kriminalpolitiken på senare tid genomgått olika förändringar som inte ligger till grund för brottsproblematiken i sig samtidigt som politiker förnekar att det skulle finnas andra orsaker till brottslighet än
avsaknad av kontroll.
Ekbom, Engström och Göransson (2011) definierar för sin del kriminalpolitik som ”summan av det samhälleliga beslutsfattande som rör brottsligheten” (s. 55), och erinrar om att dess innehåll och utformning påverkas av åtskilliga externa faktorer som lagstiftning, forskning, allmänna opinionen, massmedier och budgetmässiga ramar. Som i många andra
Nylander (2011) framhåller i sin avhandling hur kriminalvårdare på senare tid kommit att omfattas av en ”dubbel” eller tvådelad yrkesroll, som omfattar både säkerhet och
4. Häktet som förvaring och arbetsplats
Kriminalvården är en statlig myndighet med ansvar för häkten, fängelser och frivård. Inom denna verksamhet arbetar cirka 11 000 personer av vilka flertalet är kriminalvårdare. Utifrån en finfördelad statistik från mars 2009 tjänstgjorde vid denna tidpunkt 58 procent som
kriminalvårdare (SOU 2009:80, s. 114). Det finns i dagsläget 31 häkten runt om i landet, ofta belägna i anslutning till polishusen men kan också finnas i närheten av anstalter
(Kriminalvården 2014). Kriminalvårdare som får en tillsvidareanställning genomgår en internutbildning via kriminalvårdens utbildningsorganisation, KRUT, och får därmed en grundutbildning som dock inte har någon högskolestatus. Grundutbildningen går inte att söka till, utan förutsätter att man fått en tillsvidareanställning (Kriminalvårdens kursplan 2013).
Kriminalvården har en vision och värdegrund som arbetats fram av kriminalvårdare från hela landet. Den ska enligt kriminalvården hjälpa erfarna kriminalvårdare att utvecklas samt tydliggöra värdegrunden och den önskade kulturen för nya medarbetare i verksamheten. I visionen är följande nyckelord centrala: klientnära, professionellt, rättsäkerhet, pålitlighet. Dessa syftar till att kriminalvårdare ska uppträda korrekt, personligt men inte privat i mötet med klienter; professionellt genom att besitta kunskap och tydliga värderingar samt att upprätthålla samhällsskydd och rättsäkerhet. Dessa nyckelord är enligt kriminalvården centrala för verksamheten och ska genomsyra yrkesutövandet (Kriminalvården 2014).
Den 1 oktober 2012 var 1 770 personer inskrivna i häkte (därav 93 % män), en minskning med 2 procent jämfört med den 1 oktober 2011 (Brå 2013, s. 254). Av samtliga inskrivna i häkte var 86 procent häktade och 1 procent anhållna eller gripna. Övriga (13 %) avtjänade till exempel fängelsestraff, hade tagits i förvar enligt utlänningslagen, var föremål för
Restriktioner kan innebära att den häktades kontakter med yttervärlden begränsas helt eller delvis genom att hen inte får träffa andra häktade, inte få ta emot besök, inte ta emot eller ringa telefonsamtal, inte ta emot eller skicka brev (med undantag för brev till och från offentlig försvarare eller t.ex. Justitieombudsmannen), inte få lyssna på radio eller titta på tv eller läsa tidningar.
En vanlig dag på häktet får häktesintagna frukost i sina cellrum samtidigt som de får skriva upp vad de önskar göra under resten av dagen. Dessa sysslor kan variera mellan olika häkten men det vanligaste är motion, telefonsamtal eller att ägna sig åt TV-spel. Intagna får också
möjlighet att tala med en sjuksköterska. En person som sitter häktad med restriktioner får inte träffa andra häktade och måste därför följas av en vårdare när hen lämnar cellen. Nästan hälften av alla som sitter häktade har restriktioner (Kriminalvården 2014). Personer utan restriktioner får oftast vistas utanför sina cellrum under dagtid och har oftast någon form av arbetsinriktad sysselsättning, med placering i t.ex. häktets tvätteri eller verkstad. Häktade med restriktioner sysselsätts huvudsakligen med någon form av monteringsarbete i den intagnas egna cellen, dock är det inte alltid att arbetsuppdraget räcker till för att fylla ut hela
arbetsdagen. Vid lunchtid delar kriminalvårdare ut mat till häktade som omfattas av restriktioner, medan övriga kan äta i en gemensam matsal.
Att bli häktad för ett misstänkt brott kan innebära stora sociala förändringar för den berörde. Att plötsligt stängas av från omvärlden kan få många konsekvenser, personen kan ha levt med ett drogmissbruk ute i samhället och när denne blir häktad kan det innebära att missbruket plötslig avbryts. De sociala förändringarna kan bli så omfattande att de kan utlösa en kraftig krisreaktion hos den häktade vilket ökar risken för självskadebeteende och i vissa fall självmordsförsök. När en person skrivs in i häktet görs bedömning av den intagnes
självmordsbenägenhet. Om den häktade bedöms ha en förhöjd risk för självskadebeteende eller att begå självmord utökas övervakningen och då ses den häktade till med korta intervaller av personalen.
Kriminalvårdare har till uppgift att motivera häktade med missbruksproblem att upphöra med droger. Enligt Kriminalvården (2014) visar forskning att det är lättare att påverka en
att den häktade börjar tänka igenom sin totala livssituation. Dock är det ytterst viktigt att den intagne regelbundet får möjlighet att träffa personal så att klienten som ett resultat av samtal med sin kontaktman kan motiveras och medverka till en mer långsiktig förändring (ibid.).
Sammanfattningsvis ställs kriminalvårdare inför en påfrestande miljö där de ska rehabilitera människor som befinner sig i svåra skeeden i sitt liv. Intagna kan komma att uppleva olika kriser i samband med frihetsberövandet vilket också skapar diverse olika känslouttryck. I dessa sammanhang ska kriminalvårdaren kontrollera att individen inte skadar sig själv men också försöka motivera individen till förändring. De ställs enligt vår mening inför svårigheten att balansera mellan organisationens intressen, som medför svåra ingripanden, och samtidigt värna om mänskliga principer, där de ska motivera och stödja de intagna.
I det följande redogör vi kortfattat för de tre häkten som denna undersökning baseras på. Avslutningsvis diskuteras avgörande likheter och skillnader mellan dessa tre häkten.
4.1 Häktet Kalmar
Häktet i Kalmar uppfördes 1974 och låg i anslutning till polishuset fram till år 2008 då den senare verksamheten flyttade till en nybyggd fastighet. Det finns 35 celler i häktet och årligen sker cirka 300 inskrivningar (JO 2013). Cellerna är belägna i två korridorer. I Kalmarhäktet finns inte någon särskild restriktionsavdelning. Om åklagaren beslutar att häva den häktades restriktioner innebär det att den häktade fortsätter att vistas i samma cell som tidigare. En vanlig cell har säng, hylla, skrivbord, väggfast stol och ett handfat i metall. Det är endast 2 av 35 celler som har egna toaletter. Det finns två rastgårdar på häktets tak samt två
träningslokaler som intagna har tillgång till. Intagna utan restriktioner har möjlighet att utföra enklare monterings- och förpackningsarbete i häktets verkstadslokal. Intagna med
restriktioner kan utföra liknande arbetsuppgifter i sina cellrum.
4.2 Häktet Karlskrona
Häktet i Karlskrona uppfördes 1992 och ligger i anslutning till polishuset i centrala
Karlskrona. Tidigare tog häktet emot personer med såväl restriktioner som utan restriktioner men på grund av renovering av häktet i Malmö, som pågått sedan 2013, tar Karlskrona numera endast emot häktade med restriktioner. Renoveringen av häktet i Malmö beräknas vara klart under 2015 (JO 2013).
Vid Karlskronahäktet arbetar drygt 20 personer, varav 17 är kriminalvårdare. Därutöver finns även personer med ledningsuppgifter, vakthavande befäl samt en särskild
ungdomshandläggare för ungdomar under 21 år. Under nattetid arbetar två kriminalvårdare varav en har vilande jour på arbetsplatsen. Medelåldern på kriminalvårdarna är hög och cirka 60 procent är män. Det finns 23 celler i en lång korridor och alla ligger på samma
våningsplan. Cellerna har standardutrustning och egen toalett utan dörr. Två av dessa celler är avsedda för kvinnor och i dessa finns även dusch. I korridoren finns även en observationscell för bältesläggning av våldsamma personer. Bältescellen är kameraövervakad och
centralvakten kan via TV-monitor övervaka den intagne. Det sker även tillsyn från korridoren,
eller genom att personal vakar över den intagne inne i cellen. Under 2013 var det en intagen som blev bältad. I häktet förekommer det ensamarbete men om en celldörr ska öppnas så övervakas detta från Centralvakten via TV-monitor. Häktet har inga behandlingsprogram att erbjuda och häktade har heller ingen möjlighet till någon verkstadarbete då detta drogs in våren 2012 av besparingsskäl. Endast två häktade har möjlighet till arbete och det är med tvätt- och diskuppdrag.
4.3 Häktet Växjö
Häktet i Växjö byggdes 2001och är samlokaliserat med polisen i centrala Växjö. Vid häktet arbetar drygt 30 personer, merparten är kriminalvårdare. Därutöver tjänstgör personer med ledningsuppgifter, en kriminalvårdsinspektör, två vakthavande befäl och två kanslipersonal. På Växjöhäktet är majoriteten kvinnor (55 %). Under dagtid är det 11 kriminalvårdare i tjänst och på nattetid är det två personal i tjänst, varav en är vilande (JO 2013).
restriktioner har möjlighet att inta sina måltider. På en av dessa avdelningar försöker häktet bedriva verksamheten som kan efterliknas den vid en kriminalvårdsanstalt. I situationer när det är många häktade med restriktioner placeras dessa på gemensamhetsavdelningarna.
I de häktades cell finns skrivbord, väggfast stol, säng och toalett utan dörr. Fönstret är försett med gardiner som möjliggör för den häktade att själv bestämma inflödet av dagsljus. Två av cellerna är handikappanpassade och även utrustade med dusch. Övriga häktesintagna har tillgång till dusch i avdelningskorridoren. Häktet har även två bältesrum som används som tillsynsrum för intagna som behöver regelbunden tillsyn, exempelvis när någon är hotfull, aggressiv eller då man bedömer att den häktade har för avsikt att skada sig själv. Det finns fem rastgårdar på häktets tak. En rastgård är avsedd för intagna utan restriktioner och har en yta motsvarande två basketplan. Övriga fyra rastgårdar är mindre och avsedda för intagna med restriktioner. Häktade som inte har restriktioner har möjlighet att arbeta med enklare monterings- och förpackningsarbete i häktets verkstadslokal, medan intagna med restriktioner kan utföra liknande arbetsuppgifter i sina cellrum. Alla häktade har även tillgång till två träningslokaler som är försedda med träningsmaskiner och bordtennisbord. Det finns även en bastu (JO 2013).
4.4 Likheter och skillnader mellan häktena.
Gemensamt för häktena Kalmar, Karlskrona och Växjö är att alla omgärdas av ett stort säkerhetstänkande när man som besökare, i likhet med oss, ska bli insläppt på häktet. Alla häktena var vid entrén utrustade en knapp som man skulle trycka på om man ville tala med häktet och ovanför oss fanns det TV-monitorer som övervakade entrén till häktet. Proceduren på samtliga häkten såg likadan ut. När vi hade tryckt på knappen kom vi till Centralvakten och denne gav oss instruktioner att vänta kvar tills någon kriminalvårdare kom ner och släppte in oss. Därefter fick vi på samtliga häkten gå in i en hiss som var övervakad med kameror för att åka upp till häktet.
dessa hade kriminalvårdarna själva inte tillgång till egna nycklar utan även där skulle man genom ett knapptryck, ringa på och tala med Centralvakten så att denne kunde öppna dörren och släppa in oss. Även i samband med denna passering förekom kameraövervakning.
Av JO:s inspektionsrapport från 2013 framgår att det (då) arbetade cirka 55 procent kvinnor i Växjöhäktet. Vid Karlskronahäktet är motsvarande andel 40 procent. Dock framgår det inte av inspektionsrapporten hur många kvinnliga och manliga vårdare som arbetade på häktet i Kalmar och inte heller hur bemanningen ser ut under nattetid. Enligt intervjupersonerna arbetade fler män än kvinnor på häktet i Kalmar; någon mer exakt procentsiffra har vi inte kunnat erhålla. Vid Kalmarhäktet tjänstgör tre kriminalvårdare nattetid, varav en är sovande. Det faktum att det finns fler personal som tjänstgör nattetid i Kalmar jämfört med häktena i Karlskrona och Växjö förklarades med att dessa två häkten endast förfogar över två cellrum med egna toaletter. Om någon intagen ringer på klockan för att få gå på toaletten måste det finnas två personal som kan leda denne till toaletten som ligger ute i korridoren.
En annan skillnad mellan dessa häkten är att det endast är Kalmarhäktet som inte är
5. Teoretisk ansats
Vår teoretiska ansats består av tre olika teoretiker: Goffman, Hochschild och Scheff. Goffmans tre verk Jaget och maskerna (1998/1959), När människor möts (1970/1967) och
Totala institutioner (1983/1961) kan ge oss en teoretisk ram som går att relatera till
häktesmiljön och det sociala samspelet inom denna miljö utifrån roller och ritualer.
Hochschild (2012) ger oss en förståelse över kriminalvårdares emotionella arbete och dess karaktär. Scheff (1994) bidrar med en förståelse om hur emotioner och upplevelser kan föra samma individer och forma deras relationer, samt hur handlingar styrs av emotionerna skam och stolthet som genereras av kollektivet. Genom att integrera dessa teoretiska ramverk får vi olika nyckelbegrepp och perspektiv som vi framöver kan använda för att analysera vårt intervjumaterial.
5.1 Den totala institutionen
Goffman (1983/1961, s. 13–14) framhåller att en total institution kännetecknas av hinder för intagna att ha ett fungerande socialt umgänge med omvärlden och omöjligheten för dem att på frivillig väg kunna lämna stället. Goffmans undersökningsobjekt i slutet av 1950-talet, ett mentalsjukhus i Washington D.C., bestod av kroniker som varit intagna under flera års tid. När vi tillämpar denna teori på häktesmiljön handlar det inte om att det skulle finnas en exakt likhet utifrån inkapaciteringens längd. Likheten handlar istället om att häktesmiljön, platsen, väl svarar upp mot den totala institutionens idealtypiska drag.
nedlåtande, överlägsen och elak. Goffman beskriver klyftan som en huvudsaklig följd av att människor ”administreras” med byråkratiska medel.
Goffman beskriver att personalens arbete inom en total institution karaktäriseras av att de arbetar med människor som om de vore objekt och produkter i syfte att upprätthålla social kontroll (ibid., s. 59). Personalen ska förhålla sig till sin tillgivna roll och undvika att
personligt engagera sig med de intagna, delvis för att undvika att påverkas känslomässigt av de intagna och för att inte riskera att ses som illojal och opålitlig bland kollegor. I personalens miljö finns en moralisk atmosfär som ställer krav på arbetaren att handla utifrån ett perspektiv som institutionen förbinder sig till. Goffman framhåller att det finns institutionella
ceremonier, dvs. handlingsmönster, som verkar för att bevara distansen mellan intagna och
personalen, som skapar ett slags ”incest tabu” dem emellan. Vidare beskriver han att personal kan utföra handlingar som uttrycker enighet, solidaritet och förenat engagemang i
institutionen, där medlemmarna kommer tillräckligt nära varandra och får positiva
uppfattningar om varandra. I förhållande till den vanliga rollen representerar dessa aktiviteter
rollbefrielser, där man avviker från de institutionella ceremonierna.
5.2 Social interaktion ur en dramaturgisk modell
Vi kommer till världen som individer, förvärvar en karaktär och blir personer
(Goffman 1998/1959, s. 27)
Goffman (1998/1959, s. 25–27, 90–91) framhåller i sin dramaturgiska modell att människor genom framträdanden – likt en teaterföreställning där individer intar olika roller – presenterar sig för andra människor och ger liv åt den roll som de strävar att leva upp till. Rollen skapas av den uppfattning individen har bildat om sig själv och det jag som individen skulle vilja vara. Vidare beskriver Goffman att vår uppfattning om vår roll blir en integrerad del av vår personlighet.
I olika inramningar, dvs. sammanhang och omständigheter, utformas och omfattas rollerna av olika fasader. Goffman beskriver att en fasad är individens expressiva utrustning som
individens främre region, frontstage, och den bakre/personliga regionen, backstage. Den främre regionen innefattar individens framträdande av den roll som hon innefattar och den bakre regionen utgörs av den individ hon utgör när rollen inte är tillskriven, då hon är sig själv. Dessa fasader kan även vara institutionaliserade och tillskrivna en roll vilket kan ge upphov till abstrakta och stereotypifierade förväntningar på individen som tar sig an rollen. Goffman benämner fasaden en kollektiv representation där individen beter sig och handlar på ett visst sätt för att representera den kollektiva verksamheten. Vidare beskriver han att
individen kan komma att känna sig främmande för sig själv i förhållande till den tillskrivna fasaden, vilket enligt Goffman kan ses som som self-distantiation (”distans till jaget”).
Goffman (1967/1970, s. 46–52) framhåller att människor i interaktioner kan ha en uppsättning av uppföranderegler i form av förpliktelser och förväntningar. Dessa regler kan ha en
inskränkande funktion på individen. Förpliktelserna fastställer hur individen moraliskt tvunget ska uppföra sig och handla på ett bestämt sätt. Förväntningarna uttrycker hur andra är
moraliskt bundna av att handla med hänsyn till honom. Om individen underlåter att utföra förpliktelser i överensstämmelse med gruppens moral kan det ge upphov till känslor som skam och förödmjukelse. Goffman menar att förpliktelsen är det individen känner att han bör göra och som kan vara önskvärt men också betungande. En särskild kategori av
uppföranderegler är av ceremoniellt slag. Dessa ceremoniella regler tar sig bland annat uttryck i sociala samspel där individer på olika sätt omedvetet uttrycker vördnad, respekt, för andra. Goffman (1998/1959, s. 94) beskriver att individer kan inta ceremoniella roller som genom klädsel och tal lägger vikt på en respektabel fasad för att upprätthålla rollens överordnade position och vördnad från andra. Den totala institutionens scen, omfattas av ceremoniella roller där tillskrivna fasader bygger på maktdimensioner och kollektiva representationer. Vördnad och respekt är element som spelar in och är av betydelse i interaktioner mellan vårdare och intagna.
5.3 Emotioner, känsloregler och sociala band
För det första kräver emotionellt arbete ansikte-mot-ansikte eller röst-mot-röst kontakt med individer (ibid., s. 147). För det andra kräver det att personen i fråga skapar ett känslomässigt tillstånd hos den andre, exempelvis rädsla eller tacksamhet. För det tredje ska personalen få handledning och direktiv från en chef eller överordnad för hur de ska hantera emotioner. Hochschild förklarar att det inom organisationer kan finnas känsloregler eller tekniker för att handskas med eller skapa känslomässiga tillstånd hos andra.
Hochschild betonar vidare att individen genomgår en transmutation för att det emotionella arbetet ska fungera (ibid., s. 118). Det emotionella arbetet omvandlas från privat till en offentlig kontext, känsloregler implementers via överordnade och det sociala samspelet blir begränsat. De individer som omfattas av emotionellt arbete ställs inför svårigheten att identifiera sig själva gentemot den roll som omformar jaget. För att undvika en sådan förvirring beskriver hon att personen måste utveckla en strategi där de avpersonifierar situationer för att inte personligen låta sig påverkas av konflikter (ibid., s. 132). På detta vis kan individen undvika att bryta mot av arbetet uppställda känsloregler. Vidare kan även personen hamna i svårigheter genom att lägga ned hela sin själ i arbetet när denne endast kan lägga fram sitt omformade jag som rollen kräver. I många yrken måste arbetstagaren
undanhålla empati för att få arbetet att fungera. Hoochschild menar att detta kan bidra till
cynism och dåligt självförtroende genom att personen ifråga ständigt behöver skilja och balansera mellan sitt ”sanna jag” och det ”falska jaget”. Om transmutationen inte sker kan personen komma att reagera personligt i sitt arbete och känsloreglerna kan brytas.
Hochschild gör en distinktion mellan surface acting och deep acting. Surface acting
kännetecknas mer av kroppsliga känslouttryck där man kontrollerar de äkta känslorna inom en och ger uttryck för ”falska” känslor. Dessa känslouttryck kan vara förutbestämda utifrån organisationens krav och mål samt kollektivets uppsättning av känsloregler. Deep acting involverar en större del äkta känslor, där känslouttrycken är mer genuina och spontana. Dessa känslor bearbetas på en djupare nivå vilket också kan öka riskerna för emotionell utmattning. Det emotionella arbetet ställer speciella krav på den anställde att handskas med känslouttryck som både kan vara behagliga och obehagliga. Hochschild (2012, s. 90) har myntat begreppet
emotiv dissonans, som uppstår när glappet mellan de uttryckliga känslorna och de verkliga
Hochschild (ibid., s. 56–68) poängterar att känsloregler är det som styr individens känslor genom sociala krav och förpliktelser, där vissa känslor är mer lämpliga eller olämpliga att visa i en given situation. Känsloreglerna synliggörs i frågor av typ ”vad jag känner” och ”vad jag borde känna” eller vad jag ”har rätt till” och ”inte rätt till” att känna. Dessa känsloregler brukar oftast utgå från att undvika skam och smärta från omvärlden men också för att ge individer fördelar i det sociala samspelet. Exakt vilka känsloregler som utvecklas varierar från en organisation till en annan och beror till stor del på den institutionella inramningen.
Scheff (1994, s. 179) framhåller att människors beteende och agerande påverkas och styrs av
sociala band. Sociala band är de emotionella paket som sammankopplar individer och
grupper med varandra, genom individuella upplevelser av samhörighet. Emotionerna som formar de sociala bandens karaktär är känslor av otrygghet, trygghet, skam och stolthet. Individen försöker upprätthålla relationer till andra individer och strävar efter forma sin
självbild i förhållande till hur de andra ser på en. Känslorna skam och stolthet är viktiga i
detta sammanhang. Scheff förklarar att sociala band även kan påverkas utifrån en
strukturellnivå, där individen antingen kan isolera sig från eller bli absorberad/uppslukad
(Engulfed) av de sociala band som samhället och kollektivet utformar. Scheff (1994) och
Hochschilds (2012) teorier om sociala band respektive känsloregler är väldigt snarlika och kan komplettera varandra då båda utgår från emotioner och sociala relationer som formar individens identitet.
5.4 Sammanfattning
Vår teoretiska ram kan sammanfattningsvis ge oss en analytisk ingång för att besvara våra frågeställningar. Kriminalvårdare i häkten kan inta olika roller som omfattas och påverkas av sociala band och känsloregler i förhållande till kollegor och intagna. Dessa olika teoretiska ansatser korrelerar med varandra och kan ge olika perspektiv och förståelser för hur
6. Metod och metodologiska överväganden
I detta kapitel belyser vi bland annat forskningsansats, val av kvalitativ metod,
urvalsförfarandet, genomförandet av intervjustudien, hur materialet har bearbetats och analyserats samt forskningsetiska överväganden.
6.1 Forskningsansats och val av kvalitativ metod
Eftersom syftet är att undersöka hur kriminalvårdare bland annat upplever och förhåller sig till intagnas känslor och hur häktesmiljön i vid bemärkelse påverkar personalens
förhållningssätt till sina egna och andras (intagnas och kollegors) känslor, så har vi utgått från en kvalitativ metodansats. Enligt Kvale och Brinkmann (2009, s. 42–43) syftar kvalitativ forskningsmetod till att förstå intervjupersonens perspektiv, tolkningar, erfarenheter och upplevelser av sin omvärld. Genom kvalitativ forskningsmetod kan man studera känslor, tankar, intentioner som vare sig är kvantifierbara eller observerbara. En kvantitativt inriktad undersökning hade således inte kunnat besvara våra forskningsfrågor (Ahrne & Svensson 2011).
Inom ramen för denna kvalitativa ansats har vi genomfört semistrukturerade intervjuer för att ta del av informanternas erfarenheter och synpunkter. Bryman (2011, s. 206) menar att en semistrukturerad intervju består av en uppsättning allmänt formulerade frågor som kan beskrivas som ett frågeschema där frågornas ordningsföljd kan variera. I en semistrukturerad intervju har även intervjuaren möjlighet att ställa följdfrågor (ibid). Inför intervjuerna
utarbetade vi således en intervjuguide som möjliggjorde för oss att under intervjuns gång ställa följdfrågor. Intervjuguidens öppna frågor har gett utrymme för respondenterna att tillföra andra tankar och åsikter om så önskats, dock inom ramen för intervjuens tema. Vi har försökt att ha intervjun i en samtalsliknande form och ton. Kvale och Brinkmann (2009, s. 32) menar att när ett ömsesidigt samspel uppstår under intervjuns gång känner sig
respondenten oftafri och säker nog att prata om känsliga ämnen.
6.2 Urvalsförfarande
urval utifrån en organisationsnivå, i vårt fall liktydigt med häktena i Kalmar, Karlskrona och Växjö. Därefter går man vidare till individer som ska intervjuas, i vårt fall kriminalvårdare.
Respondenterna som vi avsåg att intervjua var inledningsvis endast tänkta att bestå av
kriminalvårdare vid häktet i Kalmar. Kriminalvårdschefen var dock svår att nå och när vi väl kom i kontakt med chefen ”tilldelades” vi två namngivna informanter istället för att
förutsättningslöst tillfråga personalgruppen som helhet. Dessa personer blev mer eller mindre beordrade att delta i studien och saknade innan vi kontaktade dem någon vetskap om syftet med vår undersökning, trots att kriminalvårdschefen erhållit ett sedvanligt informationsbrev om syfte och uppläggning av studien (se bilaga 2). Det faktum att respondenterna i Kalmar inte fått ta del av denna information utan enbart uppmanats att ställa upp på en intervju med universitetsstudenter ansåg vi på goda grunder bröt mot Vetenskapsrådets forskningsetiska principer. I detta läge tvingades vi i efterhand att utföra vad Goffman (1967/1970) skulle beskriva som ett ”reparationsarbete”. Nödvändig information delgavs intervjupersonerna i Kalmar senare än vi hade tänkt oss, dock före intervjuernas genomförande. Även om dessa respondenter av kriminalvårdchefen var berordrade att medverka i intervjun, så visade det sig att de i slutändan trots allt samtyckte att låta sig intervjuas och att ämnet dessutom fångade deras intresse och nyfikenhet.
Vårt nästa steg blev att ta kontakt med närliggande häkten utanför Kalmar för att komplettera med fler respondenter som kunde tänka sig vara intresserade av att delta i studien. Vi
kontaktade häkteschefen i Karlskrona och skickade sedan ett mail med information om uppsatsens syfte och hur intervjuerna var avsedda att genomföras. Häkteschefen skickade sedan en förfrågan till sina medarbetare där eventuella intresserade ombads att skriva upp sig på en lista. Totalt två personer anmälde sig på detta sätt. Ytterligare intervjupersoner
rekryterade vi från Växjöhäktet där kriminalvårdsinspektören bad oss att skicka ett mail med information till honom. Han ombesörjde sedan att vårt informationsblad anslogs i
personalrummet och efter cirka en veckas tid hade tre kriminalvårdare uttryckt intresse för att dela i studien. På grund av personalbrist sköts intervjuerna fram i tiden och när de slutligen kunde genomföras var det endast två av tre som kunde delta; övriga hade fått förhinder.
kapitel 4. Bland våra respondenter fnns endast en kvinna. Vi hade önskat att fler kvinnliga respondenter hade ställt upp för att få en jämn könsfördelning. Att endast en kvinna har deltagit har medfört att studiens resultat kan ha fått en viss slagsida. Vi tror således att resultatet hade kunnat se annorlunda ut med en annan könsfördelning. Crawley (2004) framhåller i sin forskning att kriminalvårdare, generellt sett, har en ”macho” präglad inställning på grund av att yrket är mansdominerat, vilket kan påverka de kvinnliga
respondenternas uppfattningar och resonemang om häktesarbetet. Vid Växjöhäktet är dock majoriteten kvinnor, men våra respondenter därifrån av vardera en man och en kvinna.
Forskare är ofta, som Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2011, s. 42) så mycket riktigt noterar, beroende av att samarbeta med vissa nyckelpersoner inom organisationen för att få tillgång till respondenter. (Nyckelpersonen behöver dock inte nödvändigtvis ha en hög position inom organisationen.) Detta blev än mer nödvändigt eftersom det av olika skäl inte gick att
arrangera så att vi kunde komma och presentera studien för personalen i samband med en kaffepaus eller liknande. Nyckelperson har ofta varit respektive häkteschef. Därutöver har vi även använt oss av en informant som arbetar på ett av de tre häktena och som har bistått oss på olika sätt för att få fram viktigt och användbart material. Denna person ingår inte i själva undersökningen som forskningssubjekt, utan dennes roll kan liknas vid ”Doc” i Whytes observationsstudie från Bostons North End i slutet av 1930-talet (Whyte 2010/1943). Informanten har förmedlat värdefull kunskap till oss om häktesmiljön och arbetets organisering, vilket har varit en ovärderlig tillgång under arbetets gång.
6.3 Genomförande av intervjuerna
Enigt Crawley (2004) finns en uppsättning av informella känsloregler bland vårdare för hur de bör hantera känslor och hur de uttrycker dem. Crawley nämner att det finns emotionella zoner där vårdare mer fritt kan uttrycka känslor och reflektioner utan att påverkas av intagna eller kollegor. Eftersom vi i vår studie vill fördjupa oss i hur och på vilket sätt det
Intervjuerna fick själva välja plats för intervju och lämplig dag. Alla deltagare hade som önskemål att bli intervjuade på den egna arbetsplatsen vilket de även blev. På samtliga häkten hölls intervjuerna i kriminalvårdarnas grupprum och samtliga intervjuer förutom två, tog cirka 50 minuter att genomföra. De andra två tog cirka 70 minuter.
När vi hade satt oss ner med intervjudeltagaren informerades dessa ytterligare en gång om den konkreta innebörden av Vetenskapsrådets forskningsetiska principer. Varje intervju
påbörjades med bakgrundsfrågor såsom ålder, kön, antal år i yrket samt en beskrivning av nuvarande arbetsuppgifter (se bilaga 1). Två av respondenterna från ett av häktena ville inte att vi skulle spela in intervjuerna vilket medförde att vi istället fick skriva
minnesanteckningar. Deras ställningstagande meddelades i ett mycket sent skede, strax innan intervjun skulle påbörjas. Dessa två intervjuer tog således längre tid eftersom vi tvingades göra minnesanteckningar samtidigt som respondenterna besvarade våra intervjufrågor. När den första intervjun var avklarad hade vi tid över innan den andra intervjun skulle påbörjas. Vi satte oss därför ner direkt och skrev ner allt som inte antecknats under själva intervjun. Vi fick på så sätt möjlighet att prata igenom och minnas respondenternas svar tillsammans.
Övriga intervjuer spelades in med hjälp av mobiltelefon. Varje intervju gavs ett kodat namn och den stad där intervjun hade genomförts, så att inte utomstående inte skulle gå att
identifiera respondenterna i händelse av att vi blivit av med mobiltelefonen. Den första intervjun gavs namnet Darwin jämte aktuell kommun. Intervjupersonerna har bibeållit dessa fiktiva namn när vi återger ett intervjucitat i resultat- och analysdelen.
Så snart transkriberingarna var klara fördes inspelningar över till ett USB-minne som har förvarats på ett säkert ställe. Inspelningarna kommer att raderas så snart examensarbetet är godkänt av examinatorn.
6.4 Bearbetning och analys
Vi har transkriberat våra intervjuer och sedan skrivit ut dem ordagrant. Som en del av det mödosamma sorterings- och analysarbetet har vi sedan med hjälp av highlightpennor stryckit över tänkbara citat med olika färger, vilka var och en har representerat olika teman.
relevanta ur intervjumaterialet. Vi har även återgått till att lyssna på intervjuerna för att rekapitulera olika känslor och kroppsliga uttryck som vi illustrerar i citaten med
hakparenteser: [__]. I transkriberingarna har vi i stor uttsträckning undvikit att ändra språket förutom att återgivna citat har genomgått en varsam redigering. Vi har använt oss av vissa talspråksmarkörer när vi återger citat ur intervjuerna som utgår från talets fonetik där exempelvis säga blir ”säja”, dem blir ”dom” och dig och mig blir ”dej” och ”mej”. Därigenom får citaten en mer autentisk prägel.
6.5 Forskningsetiska överväganden
Under hela forskningsprocessen har vi följt Vetenskapsrådets (u.å.) forskningsetiska riktlinjer Riktlinjerna utgår från olika krav som forskaren ska beakta och uppfylla: informationskrav, samtyckeskrav, konfidentialitetskrav och nyttjandekrav. I detta avsnitt belyser vi kortfattat hur och på vilket sätt VR:s riktlinjer har tillämpats under vår forskningsprocess.
I informationsbrevet (se bilaga 2) som skickades ut och delgavs respondenterna fanns det kortfattad information om vår bakgrund, undersökningens syfte och information om att deltagandet var frivilligt och att de när som helst kunde avbryta sin medverkan, att deras namn skulle avidentifieras i den slutliga uppsatsen m.m. I uppsatsen har vi använt oss av fiktiva namn för att försvåra identifikationen av respondenterna. I ett fall har en respondent särskilda arbetsuppgifter vilket gör att det går att identifiera intervjupersonen, men han har inte haft något att invända mot att vi har redovisat vilken typ av arbetsuppgifter som hen har. Vi har vidare sett till att inga obehöriga har kunnat ta del av våra ljudfiler eller
intervjuutskrifter. Som framhållit ovan kommer samtliga ljudfiler och utskrifter att förstöras så snart uppsatsen har blivit slutförd och universitetets examinator tagit del av den.
anser vi oss besitta god kunskap om undersökningsområdet och att kunna göra nödvändiga forskningsetiska överväganden.
Vi har eftersträvat och tror oss ha uppnått en bra kontakt med våra intervjupersoner och en välfungerande mänsklig interaktion före, under och efter intervjun, vilket gjorde att vi upplevde att respondenterna kände fullt förtroende och tillit för oss som intervjuare. Genom att berätta för respondenterna att de när som helst kunde avböja att besvara en given fråga och att inte vara för ”pushig” under intervjun tror vi oss ha lagt grunden för en ömsesidig tillit och förtroende mellan oss och våra respondenter. För båda parter är det väsentligt att det skapas en jordmån för ett genuint positivt och tillitsfullt klimat före, under och efter den
samtalsliknande intervjun, då detta är en förutsättning för en ”lyckad” intervju eftersom det bidrar till att respondenten kan känna sig mer avslappnad under intervjun. Enligt Ahrne och Svensson (2011) är det direkt olämpligt om forskaren skulle uppträda för neutralt och kyligt distanserat i relation till respondenten. Författarna menar att när intervjuaren träder in i respondentens ”liv” bör forskaren inte längre se respondenten som ett ”studieobjekt”, utan istället betrakta denne som en individ att respektera. Enligt vår egen uppfattning har vi lyckats leva upp till detta.
6.6 Inbördes arbetsfördelning
7. Yrkesroll och professionalitet
I detta kapitel, samt kapitel 8-10, ska vi redogöra och analysera resultatet av vår studie. Vi börjar med att kort presentera intervjupersonerna genom att dela upp dem utifrån
arbesplatstillhörighet, deras ålder, kön och yrkeserfarenhet. Resultatet presenteras sedan utifrån en tematisering som vi har gjort av intervjumaterialet. I kapitel 8 ligger fokus på ”känslornas kontext” där vi redogör för områden som genererar emotioner och faktorer som påverkar kriminalvårdarnas emotionella arbete. I kapitel 9 är temat hur kriminalvårdare handskas med emotioner i olika omständigheter och hur de förhåller sig till (extern) handledning samt olika strategier för att hantera emotionerna. Avslutningsvis, i kapitel 10, diskuteras tänkbara konsekvenser av det emotionella arbetet.
Vår text pendlar mellan olika analysnivåer, där vi mer ingående analyserar och resonerar om våra resultat utifrån tidigare forskning och teori. För att underlätta läsandet illustreras
pendlingen mellan dessa olika nivåer med fem stjärnor: *****.
7.1 Presentation av intervjupersonerna
I detta avsnitt presenteras våra intervjupersoner och deras syn på sina arbetsuppgifter och sin yrkesroll. Vi har valt att ge kriminalvårdarna fiktiva namn för att säkerställa
intervjupersonernas konfidentialitet och för att underlätta läsbarheten.
Enis är 27–35 år och har arbetat på häktet i Kalmar i sex år.
Darwin är 38–45 år och har arbetat på häktet i Kalmar i cirka fyra år.
Mikael är 39–45 år och har tidigare arbetat på anstalt i 17 år. Han har arbetat på häktet i Karlskrona i tre år.
Stefan är 44–50 år och har tidigare arbetat på kriminalvårdsanstalt i 20 år. Han har arbetat på häktet i Karlskrona i tre år.
Stina är 25–32 år och har tidigare arbetat på kriminalvårdsanstalt i tre år. Hon har arbetat på häktet i Växjö i ett år.
7.2 Arbetsuppgifter och yrkesroll
Enis beskrev sina arbetsuppgifter som mycket klientnära. Han hade daglig kontakt med intagna och utför mer praktiska uppgifter som att vara med vid transporter, visitationer, placering av de intagna, upprätthålla säkerhet och se till att häktesintagna har det bra. Han förklarade att yrkesrollen kräver att man är flexibel och påpekar hur viktigt det är att vara medmänsklig och human mot intagna. Han ansåg att arbetet inom häktet karaktäriseras av att balansera”säkerhet kontra det mänskliga”, utan att precisera på vilket sätt detta ska uppnås. Enis beskrev att kriminalvårdarnas arbetsuppgifter inte skiljer sig åt inom häktet, alla gör allting, och att de tillsammans bedriver den dagliga verksamheten för de intagna.
Som vårdare är man med i det dagliga arbetet med de intagna. Man är även en person som ska finnas till för dom som finns här… oftast så mår dom ju väldigt dåligt när dom väl kommer in. Så vi ser till att deras tillvaro blir så bra så möjligt inom ramarna vi har här på häktet. Men samtidigt har vi säkerhetsbiten att se över... man ser till att dom får en dräglig vardag helt enkelt. (Enis)
Eni påpekade att flexibilitet och en förmåga att vara medmänsklig och human är essentiell för arbetet. Han menade att arbetet ställer krav på ett säkerhetstänkande, men även att som medmänniska kunna vara ett stöd till intagna, vilket han ibland upplevde som svårt att balansera. Kriminalvårdare kan ibland uppfatta sina arbetsuppgifter som diffusa då de värnar om mänskliga värden samtidigt som de ska kontrollera och upprätthålla säkerhet (Armstrong & Griffin 2004).
Darwin såg sina arbetsuppgifter som klientrelaterade. Han arbetade till största delen med häktesplaceringar samt med att handlägga de häktades kortsiktiga och långsiktiga behov: allt från att se över den häktades bostad, ekonomi och studier till att handlägga övergången till anstalter och besluta om behandlingsåtgärder:
Mina arbetsuppgifter är i största delen klientrelaterade. Jag arbetar mycket kring de intagnas häktesplacering och åtgärder som är kopplade till processen i övergången till fängelset. När man blir frihetsberövad så rycks man från verkligheten och då har jag hand om den intagnes behov och kontakt med omvärlden. (Darwin)
förändra sin situation, framför allt de som mår dåligt och uttrycker en stark önskan att förändras:
För vår del handlar det många gånger om att försöka ge den häktade perspektiv på att det finns andra vägar och att det aldrig är försent att förändra sig även om man missbrukat i många år. Oavsett vad det är för brott försöker vi förmedla att dom ska försöka hitta en väg framåt. (Darwin)
I Darwinunderströk kriminalvårdarens position gentemot de intagna. Han förklarade att de har hand om de intagnas behov och kontakt med omvärlden vilket gör dem till de intagnas ”mellanhand” och förmedlare av deras vilja. Vidare illustrerade han även hur kriminalvårdare arbetar med stöd och motivation, där de strävade efter att motivera den intagne och förmedla att det finns möjligheter att finna vägar framåt.
Mikael beskrev yrket som ”vårdande” och att hans arbetsuppgifter först och främst bestod av att upprätthålla säkerhet och ordning. Han berättade att han bland annat har hand om
inskrivningar och att han gav de häktade frukost, mat, handlade åt dem och såg till att de fick gå sin promenad en timme om dagen. Mikael försökte ge utrymme för att arbeta med att motivera intagna om de mår dåligt, speciellt de som blir inskrivna för första gången. Mikael framhöll även under intervjun att det är viktigt som kriminalvårdare att ha en god
människosyn i arbetet med intagna.
Jag skulle beskriva denna yrkesroll som ett vårdande yrke. Jag väcker de intagna kl. 07:00 ger dom frukost, handlar cigaretter och dylikt åt dom, går promenad med dom en timma om dan. Arbetet på häktet skulle jag säja är mer uppassning än fängelset… om en häktad mår dåligt försöker jag prata med dom om jag kan och har tid, speciellt förstagångare. Om dom mår riktigt dåligt kan de få spela pingis med en vårdare, då är vi alltid två. (Mikael) Mikael jämförde även häktesarbetet med sin tid på fängelset och ansågatt det var skillnad på miljön och hur arbetet bedrivs. Han förklarade att det inte alltid finns utrymme för att samtala med de häktade och att arbetet till skillnad från fängelset karaktäriseras mer av att vara fysiskt arbete.
Mikaelförklarade att arbetsuppgifterna för det mesta bestod av praktiskt orienterade uppgifter där de ger intagna mat, handlar åt dem och ser till att de får ta del av sin lagstadgade timme för promenad eller annan aktivitet. När det finns tid eller utrymme försöker stödja intagna som mår dåligt.
Mikael menade att häktet kännetecknas av mer fysisk kontakt jämfört med fängelser.
Wästerfors (2007) framhåller att totala institutioner kan vara konfliktgenererande, men att de kan bli det än mer om den till största delen bygger på kontroll och säkerhet. I
Karlskronahäktet sitter alla häktade med restriktioner vilket i större omfattning – jämfört med fängelser – isolerar den intagne och begränsar dennes kontakt med omvärlden. På detta vis skulle häktet i Karlskrona kunna anses vara mer konfliktgenererande än fängelset.
Stefan beskrev sitt yrke som klientnära med mycket varierande arbetsuppgifter. Han berättade att arbetet kan handla om allt från att sitta som centralvakt, dela ut mat till de häktade, åka med intagna på transport till tingsrätten eller fängelset till att vara promenadvakt ute på rastgården. Stefan framhöll under intervjun att kriminalvårdaryrket kräver att man är stabil, lugn och engagerad.
Jag har mycket klientnära kontakt och vi har väldigt olika uppgifter. Vi kan ibland ha uppgifter såsom att gå i korridoren, åka med intagna med transport och ibland vara promenadvakt på rastgården eller vara centralvakt och ha hand om säkerheten. (Stefan) Stefan framhöll att kriminalvårdares arbetsuppgifter är varierande. De ska både ha en
vårdande funktion där de intagnas fysiska behov ska tillgodoses, de delar ut mat och ser till att de får gå sin promenad, men de ska samtidigt svara för övervakning och kontroll. Stefan betonade att hans arbetsuppgifter först och främst är vaktande och påpekar att det är viktigt att kunna vara stabil, engagerad och lugn i arbetet.
