Känslor i förhållande till de häktade

Miljön inom häktet har hittills beskrivits som krävande och respondenterna har reflekterat kring känslor såsom ångest, osäkerhet, och frustration samt situationer som man anser präglas av ”farlighet”. Men som vi tidigare framhållit kan de även påverkas av känslouttryck från intagna. Vi kommer här att fördjupa oss i vilka emotioner som karaktäriserar relationen mellan kriminalvårdare och de häktade.

Våra respondenter beskrev att de kunde påverkas av olika känslouttryck från de häktades sida, både negativt och positivt. Dock hade de negativa emotionerna en större plats i

respondenternas resonemang. De positiva känslorna förknippades ofta med aktiviteter som de hade tillsammans med intagna. Darwin beskrev att det kunde uppstå negativa känslouttryck hos häktesintagna och han reflekterade hur dessa kan ha ett samband med häktades situation och bakgrundshistoria.

Jag kan se frustration, skam och skuld hos de intagna över att ha hamnat här. Även där kanske en viss uppgivenhet, någonstans vill dom kanske förändras men klarar inte det. Det är många personer som levt väldigt destruktiva liv med missbruk och här stannar allt

sådant upp och då väcks tankar upp och dem tänker tillbaka. Dom ser sig själva i spegeln på något sätt. (Darwin)

Darwin beskrev under intervjun att häktet mer eller mindre kunde fungera som en

”tillnyktringscentral”, vilket kunde leda till abstinens och depressioner hos de häktade vilket vårdarna försökte lindra på olika sätt. Han uppgav att häktade kan få hälso- och

sjukvårdsinsatser för att lindra abstinensbesvär och för att se till att de inte hamnar i delirium eller andra livsfarliga tillstånd. Han menade att kriminalvårdarnas roll till största delen är att motivera den häktade. Motivationsarbete förknippades många gånger hos våra respondenter med svåra känslor som exempelvis uppgivenhet, frustration och medlidande:

Det uppstår många känslor… Ibland kan jag känna uppgivenhet när intagna kommer tillbaka flera gånger och ibland frustration över vissa brott som begås… Man kan känna sorg ibland när man träffar personen många gånger och man märker att han inte tar sig ur detta helt enkelt. Det är många känslor av olika slag som kan uppstå (Darwin)

Det är liksom att man på något sätt ska få klienten att själv få upp ett ljus, men det funkar inte alltid och det vet jag att jag var frustrerad många gånger […] jag ska göra si jag ska göra så. Och jag känner att fan jag kommer ingen vart, och då skulle jag faktiskt vilja ställa mig upp och skälla ut honom efter noter (Stina)

Å andra sidan berättade Stina, utöver de negativa känslouttrycken, att det också kunde finnas positiva känslouttryck (t.ex. glädje) utifrån aktiviteter som man hade gjort med häktesintagna:

Sen kan det ju vara dagar där man skrattar och har kul ju, man kan när man är ute på promenaden stå och sparka boll ihop, spela kort och så. Sen är det ju mycket allvar också, man sitter och pratar. Alltså, det är jättemycket känslor. (Stina)

Många av våra respondenter beskrev även att brottets karaktär kunde utgöra en svårighet i arbetet och väcka negativa känslor hos dem i form av frustration och en viss avoghet. Brottets karaktär var en faktor som många beskrev som svår att handskas med, speciellt när de var ”gröna”, dvs. nya och oerfarna. Enis gav under intervjun en väldigt beskrivande skildring av hur personalen kan komma att beröras i detta avseende. Även Mikael berättade hur man som kriminalvårdare kunde må dåligt och känna en viss avsky till följd av brottets karaktär. Både Mikael och Enis förklarade under intervjun att dessa känslor aldrig uttrycktes gentemot den häktade i den givna situationen, då de ”jobbar med personen och inte deras brott”:

Vi träffar ju intagna med historier som man egentligen bara läser om i böcker och det är klart att ibland berörs man. Men även där måste man vara professionell oavsett vad man personligen eller innerst inne tycker. Så känslor finns men man visar inte dom. Jag jobbar med personen och inte deras brott. (Enis)

Även när man följer med den intagne till tingsrätten kan man få se bilder och få fakta som gör att man mår dåligt, man tänker fy fan alltså! och hoppas att personen får sitt straff. (Mikael)

*****

Crawley (2004) framhåller att arbetet med de intagna karaktäriseras av känslor såsom

frustration, avsky, aggressioner och depressioner. Positiva känslor som glädje, tillfredställelse och hopp förekommer i mindre utsträckning. Utifrån intervjuerna med våra respondenter var det tydligt att de negativa känslorna ägnades mest uppmärksamhet. Dock förekom det hos intervjupersonerna reflektioner då de uttryckte glädje i förhållande till häktesintagna, exempelvis i vissa gemensamma aktiviteter eller när de möttes av positiv respons från ett lyckat motivationsarbete. Goffman (1983/1961, s. 73) beskriver att den totala institutionens medlemmar genom samaktiviteter kan uppleva solidaritet och få positiva uppfattningar om varandra. På detta vis avstår vårdaren från sin roll och distanseringen mellan vårdare och intagna blir inte lika ogenomtränglig, vårdarna går då igenom en rollbefrielse där de avviker från institutionens ritualer. Det Stina upplevde som glädje och tillfredsställelse under

samaktiviteter kan ses som en rollbefrielse där häktade och vårdare närmar sig mer ömsesidigt i likhet med ”vanliga” människor och utan några utmärkande tillskrivna roller eller

ceremonier.

Crawley (2004, s.13) framhåller att kriminalvårdare kan känna ilska och avsky i förhållande till de intagnas begångna brott. Dock menar hon att vårdare inte har råd att låta sig påverkas av dessa känslor, så en strategi som kriminalvårdare kan använda sig av är att frigöra sig från tankar kring brottet och istället arbeta med ”människan”. Enligt Crawley kan detta även förknippas med vårdarnas professionalitet och med det emotionella arbetet, vilket vi kan relatera till våra respondenters utsagor om att de ”jobbar med personen och inte deras brott”.

Tracy (2004) beskriver även att kriminalvårdare tvingas till ansträngda relationer till de intagna som kan bidra till emotionell utbrändhet. Utifrån våra respondenters svar ansåg flera att det ingår i deras professionella roll att ”arbeta med människan och inte med deras brott”

(jfr Enis uttalande ovan). Mikael svar visade tydligt att brottets karaktär kunde få honom att må dåligt och känna en viss avsky, men trots dessa känslor ska kriminalvårdare handskas med människorna och stödja dem i svåra situationer. Kriminalvårdarna har tidigare framhållit att intagna kan, utan att det ligger något personligt i det, ge utlopp för sina (negativa) känslor där vårdarna blir måltavlor. Darwin och Stina framhöll att häktades känslouttryck kunde utgöras av frustration, skam, skuld och uppgivenhet och att vårdarnas egna känslor kunde vara aggressioner, sorg och frustration. Relationen mellan vårdare och häktade kan således i viss mån ses som ansträngd, eftersom det finns många negativa känslor som inverkar i bemötandet och det motiverande arbetet. Dessa känslor skulle kunna ge upphov för emotionell utbrändhet hos kriminalvårdare.