År 1769 skrev den franska upplysningsfi losofen Diderot en text med titeln d’Alemberts dröm.102 Den första delen av texten är skriven som en fortsättning på ett samtal mellan Diderot och hans kollega d’Alembert. Den andra delen, som bär samma titel, är uppbyggd som ett litet kammarspel. Där ligger d’Alembert till sängs, febrig och i ett drömliknande tillstånd. Vid hans sida vakar oroligt väninnan fröken de l’Espi nasse, som i sin tur har kallat på Doktor Bordeu till hjälp. d’Alemberts dröm är en märklig text, som vid första anblicken ter sig en aning absurd och konstig. Dialogen kretsar kring förnimmelser, substanser, fi brer, spindlar, krop- par och så vidare. Men vid mer noggrann läsning och efter- tanke framstår boken som ett fantasieggande, fi losofi skt och humoristiskt uppfriskande verk, som med hjälp av analogier och exempel prövar många djärva existentiella och veten- skaplig frågeställningar.
*
I texten fi nns ett intressant inslag som tar upp frågor om kun- skapsbildning och abstraktionsnivå.103 Där för d’Alembert in minne, förnimmelser och föreställningsförmåga som viktiga inslag i kunskapsbildningen. Genom exemplet visar Diderot på en alternativ form för kunskapsbildning och vetenskaplig framställning. Likt Galilei visar han på dialogen som metod.
Dialogen är djärv, häpnadsveckande, undrande, tvivlande,
hop pig, rolig och bissar. Mitt i denna dialog och skådespel pekar Diderot, indirekt, på den traditionella vetenskapens egen bisarr het. Att det i den vetenskapliga traditionen av empiri, logik och generella satser ligger något högst mänskligt och lurar – föreställningar, fantasier, överdrifter och utsmyckningar. För vad är egentligen sant?
bordeu:
– Föreställningsförmågan är minnet av former och färger. Synintrycket av en scen eller något föremål stämmer med nödvändighet förnimmelseinstrumentet på ett särskilt sätt;
det stämmer sig på nytt av sig själv eller stäms igen av någon yttre orsak, och då vibrerar det inuti eller genljuder utåt: antingen upprepar det under tystnad de intryck det har mottagit eller också får det sina intryck med hjälp av överenskomna ljud.
d’alembert:
– Men dessa berättelser innehåller överdrifter, utesluter vissa omständigheter, lägger till andra, vanställer händel- sen eller förskönar den, och de angränsande förnimmel- seinstrumenten uppfattar intryck som visserligen är de som sänds från det ljudande instrumentet, men ingalunda intrycket från händelsen som ägt rum.
bordeu:
– Det är riktigt. Berättelsen är historisk eller poetisk.
d’alembert:
– Men hur kommer den här poesin eller lögnen in i berät- telsen?
bordeu:
– Genom att idéer väcker varandra, och de väcker varandra
därför att de alltid har stått i förbindelse med varann. Ni tog er friheten att jämföra ett djur med en cembalo, då låter ni mig säkert jämföra poetens berättelse med en melodi.
d’alembert: – För all del.
*
Med dessa inledande repliker lyfter Diderot fram något som mycket av dagens forskning låtsas som det inte fanns, nämli-
gen vår förnimmelse och föreställningsförmåga. Genom det lyfter Diderot in människan i kunskapsbildningen, männis- kan som hela tiden, med inre och yttre stimuli, stämmer om
sig själv. Kunskapsbildningen är mer skissartad och fl yktig i sin karaktär. Kunskapen kommer inte till oss i en klump och är inte heller lämplig att presentera som en klump.104 Våra idéer föder varandra – fantasi, poesi och lögn. Finns sanningen – eller är det lögnen som vi egentligen upphöjer till sanning?
Bo Göranzon inleder sin bok Spelregler med en dikt av Oscar Wilde:
”Vem har lust att vara konsekvent? Jo, dumskallar och dogmatiker, de där tråkmånsarna som håller på sina principer intill änden… En sådan skillnad från den sanna lögnarens temperament, med hans uppriktiga, orädda påståenden, hans sunda och naturliga förakt för bevis av alla slag … En av de främsta orsakerna till att det mesta av vår tids litteratur är så besynnerligt banal
är utan tvivel lögnens förfall, lögnen som konst, som vetenskap och sällskapsnöje.”105
Något som Montaigne säkerligen hade instämt i. Den sanna lögnaren – lögnaren som talar ur sitt hjärta och som bryter mot dogmer och konstituerade sanningar. Kan vi påstå att förnimmelser och idéer är lögner? Eller är de just då, i det ögonblick de föds och uttalas, sanna? Kunskapsbildandet är i Diderots och Montaignes anda något som är gränsvidgande, vilket även utmärker konsten att uppfi nna. I dialogen mel- lan d’Alembert, Doktor Bordeu och fröken de l’Espinasse prövas idéer, de kläs i ord. De är konstiga och bisarra … vad är möjligt? Vad är sant? Gränserna prövas. Fröken de l’Espinasse ikläder sig enligt min tolkning, det sunda förnuf-
tets gestalt. Hon kan liknas vid det Gadamer uttrycker som
allmänna måttstocken, som omdömet håller sig till.106
*
Fortsättning:
bordeu:
– I varje melodi fi nns det en skala. Den skalan har sina intervaller; varje ton har sina övergångar och varje över- ton har sina övertoner. På så sätt införs övergångsmodu- lationer i melodin och den berikas och förlängs. Det som framförs är ett givet tema som varje musiker tolkar på sitt sätt.
fröken de l’espinasse:
– Varför ska ni förvirra frågan med detta fi nurliga språk? Jag säger att var och en har sina ögon, var och en ser och berättar på olika sätt. Jag säger att varje idé väcker andra idéer och alltefter sitt eget kynne eller sin egen karaktär håller man sig till de idéer som troget representerar fakta, eller också lägger man till andra idéer som har väckts. Jag säger att mellan sådana idéer kan man välja; jag säger… att bara det här ämnet skulle fylla en tjock bok om hur man behandlar det ordentligt.
d’alembert:
– Ni har rätt. Men det ska inte hindra mig från att fråga doktorn om han verkligen är övertygad om att en form som ingenting liknar aldrig kan alstras i föreställningen och aldrig kan förekomma i en berättelse.
bordeu:
– Ja, det tror jag. Allt detta fantastiska hos denna förmåga kan kokas ner till fi ngerfärdigheten hos dessa charlataner som plockar ihop lösa bitar från olika djur och skapar ett groteskt djur som aldrig har skådats i naturen.
*
Föreställningsförmågan liknas här vid en omtolkande och omskapande process. d’Alembert frågar Doktor Bordeu om en form, som ingenting liknar aldrig kan alstras i föreställ- ningen och aldrig kan förkomma i en berättelse. På det sva- rar Bordeu – Ja. Föreställningsförmågan är omskapande, det är en konst som kräver en färdighet. Vi skapar av det vi redan kan föreställa oss, inget kommer ur intet.
*
Fortsättning:
d’alembert:
– Abstraktionerna då?
bordeu:
– Finns inga! Det fi nns bara vanemässiga utelämnanden och förkortningar, som gör satserna mer generella och språket snabbare och mer lätthanterligt. Det är språkets tecken som har gett upphov till de abstrakta vetenska- perna. En egenskap gemensam för många handlingar har alstrat orden last och dygd /…/ Vi har ingen föreställning om ett abstrakt ord. I alla kroppar har man iakttagit tre dimensioner, längd, bredd, djup; man har sysslat med var och en av dessa tre dimensioner, och därav föddes alla de matematiska vetenskaperna. Varje abstraktion är bara ett
tecken tomt på föreställning. Varje abstrakt vetenskap är bara
en kombination av tecken. Man har uteslutit föreställningen genom att skilja tecknet från det fysiska tinget, och det är först när man åter kopplar tecknet till det fysiska tinget som vetenskapen åter blir en vetenskap om föreställning- ar; därav det ständiga behovet av samtal och böcker att tillgripa
exempel. När man efter en lång rad av kombinerade tecken ber om ett exempel kräver man av den som talar just detta
att han ska ge kropp, form, verklighet och föreställning åt den följd av ljud som han har avgivit, genom att koppla dem till upplevda förnimmelser.
*
Abstraktionerna kortar ner språket och gör det snabbare. Diderot menar att vi egentligen inte har någon föreställning om tecknet eller abstraktionen – kan vi egentligen föreställa oss abstraktionen innovatör? Nej, inte utan att sammanföra abstraktionen till det fysiska tinget. Då först, säger Diderot, blir vetenskapen en vetenskap om föreställningarna. Att ge kropp åt något är att gestalta en verklighet.
*
Fortsättning:
d’alembert:
– ”Snabbare och mer lätthanterligt språk” sade ni! Förstår vi vad vi säger, doktorn, blir vi förstådda?
bordeu:
– Nästan alla samtal är som lathundar /…/ man har ingen klar föreställning för ögonen /…/ och av den enkla anledningen att ingen människa är den andra fullständigt lik förstår vi aldrig helt, blir vi aldrig helt förstådda, det fi nns något som är mer eller mindre, vårt tal ligger alltid hitom eller bortom själva förnimmelsen.107
*
Förstår vi vad andra säger? Blir vi förstådda? Nej säger Diderot, nästan alla samtal är som lathundar. Språket för- mår aldrig att fullt ut fånga in det upplevda. Vårt tal ligger alltid bortom förnimmelsen – det ligger bortom tid, där för- nimmelsen redan har passerat.