Många av de forskningsartiklar som jag har refererat till i föregående kapitel, vilar på en traditionell positivistisk kun skapstradition, vilken fortfarande präglar dagens syn på vetande och kunskapsbildning. Grunden för den tradi- tionen fi ck sitt genomslag vid bildandet av Wienkretsen på 1920-talet, vilka såg som sin stora uppgift att enhetliggöra vetenskap och kunskap genom att sätta upp vissa krav på metod och vetenskaplig prövning.92
Det måste, enligt Wienkretsen vara möjligt att:
1. Formulera vårt vetande på ett eller annat språk. 2. Den språkligt formulerade utgåvan av vårt vetande
måste kunna beläggas med empiriska metoder eller be visas med formella metoder.93
Metoderna för detta kan kortfattat och förenklat beskri- vas:
1. Insamlande av representativa empiriska data, vilka har särskiljts från kontext och person.
2. Operationalisering av data, genom att bryta ner dem i kategorier och enheter.
3. Översätta dessa enheter med träffande och klara begrepp och – eller defi nitioner.
4. Bygga upp logiska, förklarande system och modeller av dessa begrepp.
5. a) Sammanfatta i nya övergripande teorier och gene- rella slutsatser, den induktiva verifi kationen.
b) Pröva de nya kunskapssystemen mot i förväg uppställ- da hypoteser, den hypotetiskt – deduktiva verifi kationen.
Konsekvenserna av dessa villkor och metod för prövning, innebar att den kunskap som inte uppfyllde kraven på den positivistiska prövningen – inte var att betrakta som veten- skapligt grundad.
Den positivistiska traditionen startade egentligen inte med Wienkretsen. Den vilar på rötter som sträcker sig långt till- baka i tiden, genom bland annat Aristoteles axio matiska veten skapsideal,94 Leibniz idé om ett universalspråk95 och
Descartes metodologiska prövning samt strävan efter det rena förnuftet som prövas genom maximen – allt kan betvivlas.96
*
Här vill jag dock uppmärksamma läsaren på att det är Wien- kretsens uttolkning av dessa fi losofers skrifter som ligger till grund för deras ideal och krav på vetenskaplighet. Vid när- mare läsning av Descartes och Leibniz texter är mitt intryck att de har blivit stigmatiserade vid dessa uttolkningar, vilket gör att man får en alltför snäv och enkelriktad uppfattning om dem.97 Visserligen är Descartes en tvivlare, men tvivlet är snarare en praktisk livshållning och vägledning, där Descartes i Montaignes anda intar en skeptisk hållning mot etablerade sanningar, framför allt ”de lärdas” sanningar. Descartes upp- manar oss att ta ut riktningen, hålla riktningen och pröva den fullt ut. Prövningen skall ske metodiskt, där vi benar ut det vi vill undersöka i dess minsta beståndsdelar. Tvivla men håll riktningen, tvivla och sök klarhet. Descartes fi losofi är inte enhetlig, klar och logisk. Den är snarare rörlig, sökande och personlig. I Avhandling om metoden talar han utifrån sitt jag och bjuder in läsaren till sin egen livsresa och sina egna erfarenheter.98
Även Leibniz framträder i en mer nyanserad gestalt vid läsning av originaltexterna. Längre fram i detta kapitel framträder hans egna tvivel på om det egentligen fi nns någon
klar och adekvat kunskap. Han tvivlar på om ens matematiken kan uppnå den exaktheten.
*
Ytterligare en konsekvens av den positivistiska traditionen innebar att kunskapen särskiljdes från människa, tid och kontext. Den blev mer att betrakta som en produkt, något som ligger vid sidan om verkligheten och som kan laboreras med. I Leibniz anda kan det liknas vid en renande process, från dunkel, för- virring och komplexitet till begriplighet, renhet och enkelhet.
leibniz:
”Om däremot allt, som hör till ett tydligt begrepp, är i varje beståndsdel känt och uppfattat på ett tydligt sätt, eller om begreppsanalysen genomförts ända till slutet, så är kunskapen adekvat. Huruvida vi människor kan upp- visa något fullkomligt exempel på en sådan kunskap, vet jag icke; dock kommer man den mycket nära i vetenska- pen om talen.”99
Här pekar Leibniz ut något viktigt, som den positivistiska traditionen och dagens vetenskap och forskning har förbi- gått. Leibniz säger att det inte går att hitta begrepp som exakt
går att defi niera eller bryta ner i beståndsdelar, den vetenskap som ligger närmast till hands för det är matematiken.
leibniz:
”Ett tydligt begrepp är däremot ett sådant som mynt- justerarna ha om guldet på grund av undersökningar och iakttagna kännetecken, vilka räcka till att skilja tinget från alla andra kroppar av liknande slag. Dylika begrepp plä- gar man ha om föreställningar som äro gemensamma för fl era sinnen, såsom t. ex. föreställningarna om tal, stor lek och gestalt, och likaledes om många sinnesrörelser, såsom
hopp och fruktan, med andra ord om allt, för vilket vi ha en nominaldefi nition, som ej är något annat än uppräk- ningen av tillräckligt många kännetecken.”100
Strävan efter att tydliggöra begrepp och fenomen genom
nominaldefi nitioner är mycket vanlig inom den positivistiska traditionen. Leibniz var medveten om de fallgropar som strävan efter den exakta vetenskapen kan leda till. Exakthet, klarhet och logik ligger matematiken närmast, inte human- vetenskaperna. De sammansatta begreppen som vi enligt Leibniz ”äga en förvirrad kunskap om” är icke adekvata. Ex em pel på dessa är begrepp som i sig själva innehåller motstridigheter. Här fi nns en tydlig förbindelse till W. B. Gallies Essentially contested concepts (i grunden omstridda begrepp) som är begrepp vilka i sig själva, är behäftade med oenigheter och därmed ger upphov till stridigheter mel- lan parter som använder begreppet.101 Motsättningarna
be står i att be greppen för olika människor kan fylla olika funktioner och ha olika betydelse. Det fi nns ingen gene- rell defi nition eller bruksanvisning för hur begreppen skall användas. Det innebär att varje motstridig part hävdar att sin användning och tolkning av begreppets innehåll är det rätta. Att försöka fånga in dessa begrepp genom klassifi ce- ringar och defi nitioner ger en illusion av klarhet – som i sin enkelhet är för förisk – men begreppen slinker undan. Vi når ingen djupare känsla och mening för vad begreppet vill säga. Innovation är exempel på ett sådant begrepp, uppfi nna likaså. Mångfalden av olika betydelser av begreppet och oenigheten och ambivalensen i användandet ger en tydlig signal om det.
Vad får detta för konsekvenser för forskning inom området innovation? Jo, att innovation ofta beskrivs som komplexa, integrerade processer, vilka forskningen i efterhand försöker fånga in och gestalta i modeller, fl öden och – eller karaktärs- tecken. Resultatet blir en trubbig och alltför abstrakt speg- ling av något som i verkligheten är komplext och svårfångat. För att hårdra det hela – något levande blir snabbt väldigt
dött. Innovation har fastnat i en slags begreppsmässig rund- gång. Ord föder ord.