I slutet av januari 2004 återvänder jag till Sandarne för ett nytt samtal med Göran Nilsson.
Det är vinter och kallt. Vi sitter inne och samtalar. Denna gång har jag med bandspelare och kamera. Jag ska ta några bilder på Göran och hans verkstad.
När vi har satt oss ner visar Göran mig ett handskrivet papper. Han berättar att han haft svårt att sova några nät- ter. Tankarna har snurrat runt, runt. Han har hållit på med för många saker samtidigt och behövde reda upp, vad han höll på med:
Göran:
– Jag var tvungen att skriva upp mina pågående arbeten på ett papper.
Han läser högt för mig:
1. Gravyrpennan, där får jag timarvode + royalty 2. Slagghackan, utveckla den vidare.
3. En vattenmotor, men den kan jag inte prata om, säger Göran. Den har jag gjort rätt mycket med. Jag måste ha svar på några frågor först för att kunna gå vidare med nästa grej. Men så länge jag har den ringaste tro på att den kanske går så måste
jag hålla på med den, för det är en genomgripande grej. Men jag är själv inställd på att det inte går. Jag vet inte varför och då måste jag hålla på med den. Jag får inte frid annars, den försvinner inte från huvudet förrän jag vet att det inte går. Nu tror jag att det kanske går, så nu sitter den där och väsnas i huvudet, säger Göran och skrattar lite.
4. Vindkraft. Det är nackdelar med all vindkraft, nu har jag hittat på en kombinationsgrej som inte har de nackdelar som de andra har. Den är redan på gång. Jag håller på att utveckla en prototyp på ett annat ställe. Det är på väg att bli något.
5. Hårkrullborsten
6. En rymdfarkost, den är jag halvvägs med. De på NASA, har utlyst en tävlan om att komma med ett nytt förslag på en ny typ av rymdfarkost. Priset för dem som kommer först är tio miljoner kronor. Jag har följt med i utvecklingen hela tiden, så jag vet vad de håller på med.
Karin:
– Läser du mycket vetenskapliga tidskrifter? Göran:
– Ja, mycket om ny teknik. Karin:
– Var jobbar du med den, rymdfarkosten? Ritar du? Göran:
– Ja, jag ritar och står i verkstaden och gör grejerna. Om du tänker dig ljuset, en stjärna som skickar ljus hit, som star- tade för en miljon år sedan. Var får ljuset sin energi ifrån? Det skall jag ta reda på. Nittio procent av universums massa vet man inget om. Det jag har i handen här, han håller fram en kupad hand, det är nittio procent som vi inte ser eller vet
något om. Det är mitt käraste sömnpiller. Det funderar jag på en stund och sedan somnar jag, det är mitt käraste sömn- piller, säger Göran lite eftertänksamt.
Karin:
– Kan du räkna på sådant … energier och evighetsmaskiner? Göran:
– Jag är inte specialist på avancerad matematik. Det kan jag inte och det kunde ju inte Einstein heller. Jag försöker köra med sunt förnuft – för det tror jag mycket på. Jag har fl era grejer som jag skulle vilja börja jobba med, framför allt det där alternativa. Att gå utanför det som redan fi nns.
Karin:
– Tänker du mycket på det här? Göran:
– Jag tänker inte på något annat egentligen. Jag tänker jämt.
Det är sådana grejer jag jobbar med, därför är jag glad att jag inte är så rynkig. Det här med universum och energier är en kontroversiell grej, men jag försöker se … När man skall
ha klart för sig hur universum fungerar, då får man fundera och räkna. Jag började från andra änden. Hur, frågade mig själv- om
jag skall bygga upp ett universum, hur gör jag då? Hur kan det vara då? Det här beskriver det.
Göran tar fram en bok som han har skrivit, han fortsät- ter:
– Och nu har de kommit fram till supersträngar, det skrev jag om i den här boken för över tio år sedan. Det är bara det att de kallar det för supersträngar och jag kallar det för GAN-virvlar. Energin är bunden i en virvelrörelse – och då har de fått fram supersträngar. Och här förklarar jag spöken och en välldans massa andra saker – konstiga upplevelser, som är en följd av teorierna här. Med hjälp av dessa teorier kan man till och med förklara spökerier. Från
ett svart hål – där krossas all materia – energi kan pumpas ut – då uppstår rökringar. Grundidén till det fi ck jag från ett vapen som tyskarna försökte göra – en burk och en explosion. Då kastades en rökring iväg – men den var inte så farlig som de (tyskarna) ville. Små sådana här rökringar kastas ut från ett svart hål
– det är universums byggstenar. Det är bara energin. När energin blir förtätad uppträder den som materia, då kan de komma ut parallellt. Kommer de då i kontakt med varandra – då bildas materia, då åker det in igen. Det är fyllt av stråk – universum. När de kommer i kontakt så bildas materia – de bromsas upp.
Karin:
– Hur länge har du grunnat på det här? Göran:
– Hela mitt liv har jag varit intresserad av precis allting. Göran funderar och fortsätter att räkna upp vad han har jobbat med.
– Jag har varit anställd för att utveckla en atombomb. Vi (Göran ingick i en utvecklingsgrupp på KTH), fi ck en för- frågan från den Svenska regeringen att göra en svensk atom- bomb (1947). Efter två år kunde vi det. Efter det tog jag lite riktiga jobb, jag arbetade med att forska fram det första syntetiska tvättmedlet, Sulfo. Det var forskning från ingen- ting. Dom sa – gör något, och det fanns pengar. 1949 fi ck jag jobb på Celloplast i Norrköping. Man ville göra skivor av cellulosasvamp, det blev Wettex diskduk. Jag utvecklade tillverkningslinjen för att producera Wettex diskduk. Jag har även arbetat med att utveckla en blåsbrännare, som för- bränner fullständigt. Det gick åt helvete. Utvecklingschefen, direktören, i Huskvarna och den tekniska chefen (USA), de blev osams med min chef på LKAB. Inga beslut fattades och patentet gick ut. Sedan dök brännaren upp i TV, det var utvecklingschefen som jobbade med Sterlingmotorn som hade utvecklat den, men det dom visade var min grej.
Han fortsätter:
– Sedan har jag själv jobbat med att ta fram en ny typ av brädklyvare. Men den var för farlig. Den utvecklade vi i verkstaden på KTH. Jag kände instrumentteknikern där. Jag var hos honom i verkstaden när jag jobbade med nya uppfi nningar. Vi jobbade med brädklyvaren och sökte sedan kontakt med en verkstad hos Palm i Mohed. Det kom folk dit från Sandviken. Vi körde igång brädklyvaren, det var
ett djävulskt ljud, ett ljudtryck. Dagen därpå satt bitar av sågen i cementtaket. Palm hade provkört den själv på kväl- len. Efter det vågade vi inte hålla på med maskinen. Palm och jag sa, nu ska vi uppfi nna. Det blev en dörr till en bil, det var roligt.
– Världens godaste strömmingsrätt, jag kom på en ny metod för att mala fi skkött. Jag gjorde en provanläggning med pengar från Norrlandsfonden. Fick ingen respons. Kontaktade USA – fi ck napp, vi fi ck femtio tusen kronor. Men det drog ut på tiden och blev ingenting.
Vad jag har gjort mycket! Göran fortsätter att berätta:
– Jag tycker om att jobba med nya grejer. De är kontroversiella
ur teknisk synpunkt. Förut funderade jag – nu vet jag. När man
jobbar med en uppfi nning får man ta till de vägar man ser. Jag började fundera på vindkraften före jul. Jag läste att den inte fungerade så bra. Jag satte mig i stolen, något dök upp. Jag gick ut ur rummet, hittade wellpapp och började tillverka en prototyp, vände och vred. Jag såg plötsligt hur det skulle vara. Jag testade idén på Sven-Göran, han är den bästa att testa
mot. Sven-Göran sa vid ett tillfälle att han är den som får mig att tänka högt.
Jag är intresserad av vindkraft – samverkan miljö och människa. Jag är en idealist.
Det är ingen idé att fråga några professorer, dom kan det dom kan. Det gäller att gå utanför – att bevisa – skapa formler.
Att bygga en modell är en styrka. Jag har byggt en modell av uni- versum.
Jag frågar Walldy, Görans fru om hur det är att vara gift med en uppfi nnare.
Hon svarar:
– Man är miljonär en gång i månaden. Det har gått upp och ned men det har varit mycket roligt.
Göran fortsätter:
– Det är så mycket vi inte begriper. Tror man att allt är som det är, blir det inga nya grejer. När någon säger – det där är
allt från barnsliga grejer till komplicerade grejer. När jag börjar
med en grej gör jag som huvudet säger, man förbättrar och provar.
Gra vyrpennan gjorde jag i fl er än åtta olika modeller innan jag var nöjd. Den ser inte ut som den gjorde när jag började – det
är nästan en regel. En grej beter sig på ett visst sätt, men det ändras. Man får inte ge sig. Ger man sig då kommer man inte längre.
Man kan inte uppfi nna något som man inte känner till. Det fi nns inga spontana slutsatser. Det man inte tror någonting om kan bli en bra grej. ALMI tror att dom kan bedöma det. Andra har en teoretisk inställning till att värdera en uppfi nning, de tillämpar matematik.
*
Göran tänker och jobbar med många olika saker, hela tiden. Det verkar inte fi nnas några gränser för vad han har hållit på med och vad han håller på med. En vattendriven motor, en rymdfarkost, en strömmingsrätt, en disktrasa och en atombomb. Rymdfarkost tänker jag – är det inte NASA eller Rymdlaboratoriet i Kiruna som ska hålla på med sådant? Så tänker inte Göran Nilsson. När jag frågar om uppfi nnande räcker han fram en handskriven lapp, daterad den 31 okto- ber 2003. Där står nedskrivet, med lite darrig skrivstil:
Många frågar Hur blir man uppfi nnare.
Uppfi nningar är nya lösningar, förut ej kända, på problem i omvärlden.
För att prestera dessa lösningar fordras!
Man får inte tro på auktoriteter, i varje fall Tvivla. Vara mycket självkritisk.
Envishet långt över det normala. Nyfi kenhet närmast sjuklig.
Finns dessa egenskaper är det intelligenskvot,
Skolor och erfarenhet som avgör Vad som kan uppfi nnas
Dessutom får man inte låta sig hämmas av rädsla för att göra bort sig.
skriver sin skolning som en kombination av verkstadsmän- niska, tekniker och kemisk ingenjör. Samtidigt säger han att ”hela mitt liv har jag varit intresserad av allt”. Han tycker om teknik och om att gå utanför det som redan fi nns. Jag frågar om han tänker mycket – han svarar att han tänker jämt. Göran säger att han inte är specialist på avancerad matematik, men han funderar, skissar, räknar och prövar – steg för steg. Han säger att i det omöjliga fi nns det möjliga – tror man att allt är som det är så blir det inget nytt. Det omöjliga är det roliga, det lockar till eftertanke. Grejerna – tingen är inte som vi tror. Tingen sätts ur spel när de kommer i rörelse, när någon griper in i dem.