Som bygger på material hämtat från Bo Göranzons Spelregler, Lebiniz Den förutbestämda harmonien och samtal med uppfi n- nare.275
*
göran nilsson:
– Jag tycker om att jobba med nya grejer. De är kontro- versiella ur teknisk synpunkt. Förut funderade jag – nu vet jag. När man jobbar med en uppfi nning får man ta till de vägar man ser. Det är ingen idé att fråga några professorer, de kan det dom kan. Det gäller att gå utanför – att bevisa, skapa nya formler och bygga modeller. Att bygga modeller är en styrka. Jag har byggt en modell av universum.
turing:
– Vad menar du med att ”de kan det dom kan”? Du tycks, liksom Wittgenstein, hävda att den matematik som pro- fessorer brukar är konventioner och mer en fråga om konsensus av åsikter.
göran nilsson:
ju praktiskt och bra att ta till när man prövar olika gre- jer, men även matematiken måste ju uppfi nnas minst två gånger.
wittgenstein till russell:
– Är det vad jag säger? Att matematik bara är konventio- ner? Nej, inte matematiken – de facto. Du kan göra vad du vill med den, så får du se vad som händer. Reagerar andra med dig och tar efter ditt bruk av matematiken så har det uppstått en konsensus i handlande – inte konsen- sus i matematiken. Matematiken är ett verktyg för att uttrycka beräkningar och samband. Fungerar inte mate- matiken får du ta hjälp av något annat. Bygg en modell till exempel – som Göran Nilsson.
Turing blir frustrerad och frågar Wittgenstein om inte en matematisk kalkyl, i sig själv kan innehålla motsägelser? Som får konsekvenser i verkligheten, till exempel att en bro faller ned.
göran nilsson:
– Faller bron ner har du tänkt och beräknat uppåt väg- garna. Då får du analysera problemet en gång till. Kalkyl är kalkyl, verkligheten är något helt annat. Du skapar kalkylen, den är behäftad med dina misstag.
wittgenstein:
– Ja, krångla inte till det Turing! Att bron ramlar ner är faktiskt en fråga om fysik. Fysik är fysik och matematik är matematik. Det kan ju vara så att man kastar tärningar för att göra sina beräkningar men att bron ändå aldrig ramlar ned.
göran nilsson:
– Jag säger – att man vet när man vet. Man måste prova – till slut har man liksom nått en gräns där man kan säga – jag vet – i alla fall i det ögonblicket. Annars skulle
man bli tokig och inte göra annat än att gå omkring och grubbla på vad man egentligen vet. Då blir det inga upp- fi nningar gjorda.
russell:
– Jag håller med dig. Ibland misstänkte jag faktiskt att den tyske ingenjören (Wittgenstein) var galen. Jag minns att han hävdade energiskt att ingenting empiriskt är vetbart. Jag ville vid någon föreläsning att han åtminstone skulle erkänna som ett empiriskt faktum att det inte fanns någon noshörning i rummet, men icke.
wittgenstein:
– Ja, men det är skillnad på fakta och ting. Världen är totali-
teten av fakta, inte av ting. När tingen är fakta är de uppen- bara – det som fi nns där, just i det ögonblicket. Redan i det ögonblick jag börjar tänka på något som ett faktum, så fi nns det där. Därför kan jag inte säga att jag vill nå dit. För i det ögonblicket har jag redan börjat gestalta vad dit är. Ty dit jag verkligen måste komma, där måste jag egentligen
redan vara. Var man kan nå på en stege intresserar mig inte.
leibniz gör entré:
– Mina herrar, säkert är ett bevis, när det har den av logi- ken föreskrivna formen. Och det är geometrikerns upp- gift att defi niera alla i något avseende dunkla termer och att bevisa alla i minsta mån tvivelaktiga gränser.276
wittgenstein:
– Tyvärr kommer ni in lite sent in samtalet. Vi har just kon staterat att – att veta något med säkerhet, att ha evidens för något, – är en logisk insikt inte en logisk form (geometri). Vi lär oss använda geometri. Genom geometrin skapar vi oss evidens för något. Vi använder geometrin med vår logik. Men det du säger om gränser är intressant. Hur visar sig graden av säkerhet – när är jag säker på min sak?277
leibniz:
– Jag säger ju att där träder geometrin in och hjälper oss att defi niera gränserna.
leibniz tar fram papper, penna och en passare. – Se här, nu ska jag visa dig vad jag menar.
wittgenstein suckar:
– Det här börjar bli tröttsamt. Jag upprepar – det är inte geometrin som sätter gränsen. Det är du – med hjälp av användandet av det du lärt dig avseende geometri.
leibniz pekar förvånat på sig själv: – Jag?
göran nilsson:
– Det är ju som jag säger – jag vet när jag vet.
wittgenstein:
– Skulle säkerheten verkligen bli större genom en tjugo- faldig kontroll?278 Betänk att man stundom blir över-
tygad om riktigheten i en uppfattning på grund av dess
enkelhet, eller symmetri, dvs.: detta får en att gå över till den na uppfattning. Därvid säger man ungefär så här: ”Så måste det vara.”279
göran nilsson:
– Ja, det enkla ligger ofta i det svåra. Plötsligt ser man det bara – enkelt, att så här är det. Men det är en krokig väg att komma dit. Det är som man har en inre karta, över man har lärt sig. Jag måste ha tränat upp mycket … om jag säger att jag tränat upp mig från fyrtio års ålder. Det fi nns ju ingen avsiktlig träning, det har ju mer blivit en oavsiktlig träning – genom att man får mer och mer erfarenheter och lär mer och mer grejer och har ett gott minne.
sven-göran:
– Jag tycker ni pratar en massa krångel. Sunt förnuft, säger jag. Det är att förenkla – att tänka enklare.
sven-mikael:
– Ja, och orden, ”måste det vara så här” kan man använda mycket och det här ”att göra tvärsom”.
göran:
– Och det går inte att tillämpa om man lärt sig ”automa- tiskt för mycket” – på högskolan blir man preparerad med förutfattade meningar, så då kommer man aldrig med de där dumma idéerna, de värsta. Wittgenstein pratar om regler, fl odbäddar och sediment. Jag säger – bryt regler, fl ytta fl odbäddar och sediment.
sven-mikael:
– Mitt svar är misstag. Trettio procent av all utveckling i världen kommer till av misstag. Det gäller alltså, när man uppfi nner att göra så många misstag som möjligt.
wittgenstein:
– Men vad är skillnaden mellan ett misstag och en själslig rubbning? Eller vari ligger skillnaden, om jag behandlar något som misstag eller som själslig rubbning?280 Kan
man säga: Ett misstag har inte blott en orsak, utan också en grund? Och du, Göran säger att man måste tvivla. Kan man säga att ”Där det inte fi nns tvivel, där fi nns det inte heller vetande”?281 Vissa saker står emellertid ’fast’ för
oss. Vi använder omdömen som princip(er) för fällande av omdömen.282 ”Alltsedan barndomen har jag lärt mig
att fälla omdömen; detta har jag lärt mig känna som ett omdöme”.283 ”När vi börjar tro något så är det inte en
enskild sats, utan ett system av satser. (Ljuset går så små- ningom upp över det hela)”284
wittgenstein:
– Har inte prövandet ett slut?285
göran nilsson, vänder sig upplivad till wittgenstein: – Du vet, när någon säger – det är omöjligt, det är det roligaste jag vet. I det omöjliga fi nns det möjliga. Allt från barnsliga grejer till komplicerade grejer. Jag säger att jag vet … men egentligen vet jag inte.