Nedan följer ett utdrag ur Dialog om de två världssystemen där samtalet rör sig om himlakroppar och dess rörelser. I dia logen blandas existentiella och fi losofi ska frågor med vetenskapliga fakta. Kan människor bo på månen? Kan vi över huvudtaget tänka oss månen? Kan vi tänka om det som vi inte vet någonting om?219
fi ska inslaget i dialogen, där Galilei genom frågor, exempel och analogier söker en prövning av ett specifi kt fenomen – månen. Dialogen är sökande och prövande. När Salviato så småningom vill sätta punkt för de mer fantasifulla spekula- tionerna sker en förändring av språket. Nu är det vetenskaps- mannen Galilei som talar. Han söker visa på fakta utifrån sina vetenskapliga observationer och genom att pröva hypo- teser:
sagredo:
– Jag vet inte om växter eller djur som liknar våra upp- kommer på månen och tror inte heller att de gör det, eller att det skulle fi nnas regn, vindar och åska som på jorden. Ännu mindre tror jag på att människor skulle bo där. Men bara för att där inte uppkommer ting som liknar våra, förstår jag ändå inte varför man nödvändigt måste dra slutsatsen att där inte förekommer och inte kan förekomma någon förändring, eller att där inte kan fi nnas andra ting som förvandlas, uppkommer eller upplöses. Ting som inte bara är olika våra, men så långt utanför vår fattningsförmåga, att de kort sagt är alldeles otänk- bara för oss.
Sagredo fortsätter sitt resonemang och frågar sig – om en människa som växt upp i en urskog med vilda växter och djur, men som inte har någon erfarenhet av vatten, kan den människan föreställa sig en värld under vatten? Kan han eller hon föreställa sig hav, fi skar och skepp. Sagredo upp- märksammar även svårigheten att veta något om det som befi nner sig på långt avstånd från oss.
sagredo:
– På samma sätt, säger jag, är jag säker på att en sådan människa inte kan föreställa sig fi skarna i havet, skepp, fl ottor och armador, även om hon har mycket livlig fan- tasi /…/ den (månen) är på så långt avstånd från oss, och kanhända av så helt olik materia mot jorden att det kan-
ske fi nns ämnen och reaktioner som inte har någon som helst likhet med våra. De är inte bara så långt borta från oss utan helt utanför vår fattningsförmåga, och därför helt obegripliga. Vad vi kan föreställa oss, måste vara något som vi redan har sett, eller sammansatt av ting vi sett förut, som till exempel sfi nxer, sjöjungfrur, chimärer, kentaurer etc.”
Dialogen fortsätter. Även Salviato berättar om sina fantasier om vad som kan fi nnas på månen. Sagredo tröttnar så små- ningom på det och ber honom bli mer specifi k:
sagredo:
– Jag skulle gärna vilja höra er nämna vad ni tror inte fi nns och inte kan fi nnas där, vilket man måste kunna ange mer detaljerat.
Salviato poängterar att man redan tre gånger har avvikit från huvudämnet – om himlakropparnas form och materia – utan att märka det.
salviato:
– Så det vore kanske bra om vi kunde lämna den här frå- gan bland de andra som vi bestämt oss för att lägga åt sidan till ett särskilt sammanträde.
sagredo motsäger sig detta:
– Snälla ni, när vi nu ändå är på månen kan vi väl klara av de ting som tillhör den, så vi inte behöver fara så långt en gång till?
salviato:
– Som ni vill. För att börja med mera allmänna resone- mang, så tror jag att månens klot är mycket olikt jordens, även om man i vissa avseenden kan spåra en hel del lik- heter. Jag skall först nämna likheterna och därefter olik- heterna …
Därefter följer en lång faktauppbyggd uppställning av lik- heter och olikheter, som Galilei med sitt teleskop klart kan visa på. En del fakta kan man till och med se med blotta ögat. Språket ändrar karaktär från det mer spekulativt undersö- kande till ett logiskt resonemang med kända begrepp som bergskammar, hål, klippor som är branta, upphöjningar och fördjupningar. Med hjälp av dessa observerbara fakta kan sedan Salviato, med induktiv härledning ställa vissa hypote- ser, till exempel att månens yta är mycket tät och stabil, att månen har en upplyst och en mörk sida och att jorden, sett från månen, har en upplyst och en skuggad sida.
salviato:
– På samma sätt som vi ser månen från jorden, än helt upplyst, än halv, än som en skära, och än helt osynlig, nämligen när den vid nymåne befi nner sig nedanför sol- strålarna så att den del som vetter mot jorden är skugga – precis så skulle man från månen se solljuset på jordens yta, med exakt samma tidsintervall och formföränd- ringar.
*
I Dialog om de två världssystemen bjuder Galilei in läsaren till en kunskapsbildande resa i gränslandet mellan det som är – vetenskapligt observerade och verifi erade fakta – och det man genom föreställningsförmågan tanken kan förnimma och gestalta. Här presenteras inte enbart fakta utan även det som omger fakta – osäkerhet och tvivel. Detta berikar den vetenskapliga framställningen och ger den en högre grad av trovärdighet då den är satt i prövning och rörelse