Diskussion

Mycket forskning, både internationell och nationell har tagit fasta på risker förknippade med ungas nätbaserade kommunikation (se ex.vis Lauren &

Ratliffe, 2011; Popovic–Citic et al., 2011; Yilmaz, 2011; Skolverket, 2011).

Denna delstudie fokuserar ungas syn på sin online–kommunikation med avse-ende både på kränkande och stödjande handlingar. Resultatet i delstudien visar att det är en betydligt större andel ungdomar som får stöd och uppmuntran än som upplever sig kränkta. Online–kommunikationen är betydelsefull för många ungdomar. Här skapas, utvecklas och vidmakthålls positiva sociala tillhörigheter för ett stort antal unga människor.

5.4.1 Sociala integrationsprocesser online

Att utveckla en social tillhörighet är centralt för de allra flesta ungdomar och det inbegriper många sammansatta processer där kampen om identitet, om makt och om att bli populär är några exempel. Det är interaktioner där både inne– och uteslutningar av kamrater ingår (se Luckman & Berger, 1966; Taj-fel, 1981). Resultatet i delstudien visar att 63 procent av de äldre ungdomarna stödjer och uppmuntrar en kamrat minst en gång i veckan och 67.9 procent upplever att de själva får stöd minst en gång i veckan. De öppna utsagorna visar att det främst är kommunikationen mellan vänner man umgås med off-line som framstår som betydelsefull och viktig att få stöd från. Detta resultat sammanfaller exempelvis med Vallors (2012) studie som också understryker vikten av att bevara vänskapen till nära vänner. Ungdomarna i denna delstudie upplever att digitala medier underlättar kommunikationen mellan kamrater.

Vänner är bara ett ’klick’ bort. Denna bild kan dock nyanseras då det visar sig att ju viktigare innehåll som ska kommuniceras desto mer centralt är det att mötas ansikte mot ansikte. Närheten till varandra behövs för att i möjligaste mån undvika missförstånd. Här behövs dock ytterligare forskning för att öka kunskapen både kring hur ungdomarna hanterar samspelet mellan de båda arenorna och hur graden av närhet till varandra påverkar det sociala samspelet.

I skapandet av sociala tillhörigheter utvecklas emellertid processer i kamrat-gruppen som går i motsatt riktning, dvs. att vissa ungdomar blir exkluderade. I delstudien framkommer att den grupp som har den högsta andelen som upple-ver sig kränkta är 4.9 procent. 4.4 procent ansåg att de kränker andra minst en gång i veckan. De flesta kränkningar sker i år 8, vilket skulle kunna förklaras med att i dessa ungdomsår sker ett intensivt arbete med att konstruera den sociala identiteten. I den strävan ingår både att visa tillhörighet med vissa kamrater, men också att tala om vilka som inte ingår i kamratkretsen. Som beskrivits i forskningsöversikten ger tidigare forskning om ungas utsatthet online divergerande svar beroende på hur frågan ställs. Resultaten varierar mellan 1 och 59 procent (se ex.vis. Lauren & Ratliffe, 2011; Skolverket, 2011;

Friends, 2015). Kränkningar behöver dock inte alltid vara avsiktliga. Många av respondenternas beskrivningar vittnar om att de inte hade för avsikt att kränka. Missförstånd uppstår lätt när man inte ser varandra. Ett flertal öppna utsagor beskriver olika strategier för att komma undan kamraternas påhopp.

Ett vanligt tillvägagångssätt är att ’blocka’, dvs. att bryta kontakten med den kränkande kamraten. Men den allra viktigaste faktorn för att undkomma kränkningar är att enbart kommunicera med nära vänner.

Genom online–kommunikationen synliggörs vad som anses vara ett normalt respektive inte normalt handlande. Vissa kamrater uppmärksammas och andra inte. Texter, bilder, symboler etc., bidrar till att utveckla och förstärka grupp-tillhörigheter men även till att synliggöra gränser mellan grupper. På så vis

skapas sociala hierarkier och strukturer. Moraliska villkor för hur kamrater bemöts utvecklas, men också för hur man själv låter sig behandlas (se Benha-bib, 1992; Hydén, 2002; Baier & Svensson, 2009). Genom dessa interaktioner online, kan unga föra i stort sett samma kamp om makt och om popularitet som den som sker offline. Ungdomarna måste i sitt framträdande balansera mellan möjligheten att få kamraternas godkännande och därigenom bli inklu-derad i gruppen med risken att bli exkluinklu-derad om man inte handlar enligt de förväntningar som finns (se Luckman & Berger 1966; Tajfel, 1981; Jenkins, 2008).

5.4.2 Två värdemässigt åtskilda kamratkulturer

Den genomförda faktoranalysen visar att det finns en stor stödjande kultur bland de unga i studien. Det finns ett samband mellan att stödja och att bli stöttad. Handlingsmönster skapas som ger en känsla av att duga, men även en bekräftelse på tillhörighet. Många citat från respondenterna vittnar om omsorg för varandra som både handlar om att ge och att kunna ta emot andras omsorg.

Denna ömsesidighet är av central betydelse menar Noddings (1999, 2012) som poängterar det reversibla i begreppet omsorg (a.a.). Förmågan att ta andras perspektiv är centralt för den personliga utvecklingen. Den empatiska för-mågan kan även relateras till den samhälleliga nivån. För att utveckla ett jäm-likt samhälle ställs krav på förmågan att sätta andra än sig själv i förgrunden (se Habermas, 1990; Benhabib, 1992) I denna delstudie finns flera utsagor som belyser hur ungdomarna utgår från andras behov och önskningar.

Faktoranalysen visar att det även finns ett samband mellan att kränka och att bli kränkt. Dock är den kulturen betydligt mindre än den stödjande. Den krän-kande handlingen kan tolkas som ett svar på att man själv blivit kränkt och att det därmed finns en avsiktlighet med handlingen. Respondenterna ger flera skäl till att man kränker, där den mest frekventa handlar om att hämnas en tidigare oförrätt. Då anses det moraliskt rätt att ge tillbaka. Här sker ett socialt spel där mycket kan gå förlorat vid en eventuell förlust. Hemmings (2002) visar i sin avhandling att en aspekt av begreppet respekt handlar om förmågan att kunna ge tillbaka och att inte visa sig underordnad kamraterna (a.a.).

I det empiriska materialet kunde en liten könsskillnad observeras. Denna var enbart statistiskt signifikant i år 8. Pojkarna i denna åldersgrupp upplevde det lättare att såväl stödja som att kränka kamrater online. Den uppkomna skill-naden mellan pojkar och flickor kan inte förklaras av empirin. En tänkbar förklaring gällande stöd och uppmuntran skulle kunna vara att flickor i högre grad än pojkar uppmuntras att träna sin relationskompetens från tidig ålder.

Det finns en förväntan på att flickor kan hantera relationer. Denna träning i relationsskapande som flickor får, kan innebära att rädslan för att tappa ansik-tet inte är lika stor som hos pojkar. Känslan av att befinna sig i en bakre region

åtskild från sin publik kan göra att pojkar vågar träda fram online på ett annat sätt än offline (se Goffman 2005/2014). Här behövs dock ytterligare forsk-ning för att fördjupa kunskapen.

Flera forskare hävdar att kommunikation som inte sker ansikte mot ansikte ökar risken för att motparten blir objektifierad vilket i sin tur kan leda till att kamrater lättare utsätts för kränkande handlingar. (se Thomas, 2007; Shariff, 2008; Flores & James, 2012). Frågor ställdes i delstudien som berörde relat-ionen mellan online– och offline–arenan i relation till det moraliska ansvaret för den andra. Få unga anser att det är mer accepterat att kränka online än offline och det finns ingen större skillnad i uppfattning om att det är lättare att kränka/uppmuntra online än offline. Resultatet visar att ett flertal elever upp-fattar att ansvaret för den andra är lika stort oavsett arena. Å ena sidan ser respondenterna ingen större moralisk skillnad på interaktionerna online re-spektive offline (se Dewey, 1916/1999; Benhabib, 1986; 1992). Å andra sidan upplever ungdomarna att verkligheten inte stämmer överens med denna upp-fattning. Ansvaret minskar när den andras ansikte inte kan ses. En förklaring kan vara att sociala normer och konventioner som utvecklas i de olika kamrat-kulturerna är mer kontrollerande än det moraliskt rätta. Här kan gruppidentitet (se Tajfel, 1981), lojalitet mot gruppen (se Goffman, 2005/2014) samt sociala normer inom och mellan grupper (se Baier & Svensson, 2009) ha betydelse för handlandet. Online–arenans karaktäristik gör att kommunikationen ofta är synlig för fler än de inblandade och det kan i sin tur innebära både positiva och negativa sanktioner beroende på hur handlingarna uppfattas. Även här behövs fördjupad forskning för att få en mer nyanserad bild.

5.5 Sammanfattande reflektion

Resultatet visar att ungas kommunikation via digitala medier är viktiga för att bevara och befästa sociala tillhörigheter. Genom inne– och uteslutningspro-cesser uppstår en social praktik där villkor för samverkan utvecklas (se Fair-clough, 1992, 1995; Gee, 2005). Ungdomarna måste lära sig hantera det soci-ala samspel som sker offline och online, men också hur dessa flätas in i och påverkar varandra. Det finns många val att göra som dels kan härledas till den karaktäristik som kännetecknar online–arenan, dels till ansvar både för sig själv och för kamrater. Resultatet i delstudien rätar ut en del frågetecken, men den väcker även frågor som ytterligare behöver belysas för att få en fördjupad kunskap. Hur argumenterar ungdomarna själva kring sitt samspel? Förändras ansvaret för sig själv och för andra och i så fall på vilket sätt och varför?

6. UNGAS ARGUMENTATION OM