Identitetskonstruktion och interaktioner online

Det finns många olika aspekter att belysa gällande ungas interaktioner online.

Bland annat lyfts online–arenans möjligheter att minska ojämlikheter som utvecklats i den fysiska världen. Interaktioner via sociala medier öppnar stora möjligheter att lära känna människor på ett sätt som annars inte varit möjligt.

Exempelvis kan ungdomar som är utsatta utanför nätet hitta ett frirum online där de kan utveckla relationer med andra unga som de inte känner sedan tidi-gare och som kan bidra till en positiv utveckling av självkänslan. Grupper som inte har makt över agendan offline, har en stor potential att göra sina röster hörda. Online kan människor samlas för att dryfta idéer och tankar, som dels kan leda till en påverkan på demokratiutvecklingen i stort, dels på individens egen sociala integration (boyd, 2007; Angell, 2008; Livingstone, 2008; Ito et al., 2009; Davis, 2010; Livingstone & Helsper, 2010).

Konstruktionen av en social identitet sker bland annat genom de nätverk som skapas i de virtuella kontexterna. Exempelvis har Larsen (2007) under sju månader följt ungdomars aktivitet i en community. Här framkommer att ung-domarna på skilda sätt är medkonstruktörer av den sociala identiteten (a.a.).

Davis (2010) har undersökt 20 stycken bloggar skrivna av flickor i åldrarna 17–21 år och kommer i sin studie fram till att bloggarna varit viktiga delar i livet för att utveckla en social identitet för ungdomarna. Skälen till att starta en blogg är att visa tillhörighet till kamratgruppen. Skrivandet utvecklade för-mågan till självreflektion och genom att förändra sina personliga profiler kunde de synliggöra sin självrepresentation och hur denna förändrades över tid (a.a.).

Som beskrivits i tidigare avsnitt finns många möjligheter att skriva sig till ett

’being’ online (Thomas, 2007). Användarna kan antingen skapa en virtuell identitet som så långt det går sammanfaller med den identitet som har konstru-erats offline. Men det finns även möjlighet att pröva andra versioner av det egna jaget. Kuksa & Childs (2014) använder sig av begreppet ’limen’, vilket är den engelska benämningen på den sträng/gräns som länkar samman ett rums in– och utsida. Att gå från en identitet till en annan sker ofta genom en rituell handling, exempelvis när den nygifta bruden förr bars över tröskeln av sin partner. Överskridandet av gränser kan användas för att beskriva hur män-niskor förflyttar sig mellan offline– och onlinevärlden. Liminaltiden har två steg där det första är det ögonblick där användare lämnar den fysiska världen och klär av sig den identitet och status som har utvecklats där. Här öppnas möjlighet till förändringar. När användaren kliver över gränsen infinner sig en annan identitet som möjliggör nya roller och positioner (a.a.). Foley (2012) framhåller dock att oavsett hur användaren väljer att skriva fram sig själv så är det samma person bakom, med allt vad det innebär av känslor, värden etc.

Online–kommunikation är också central för att bevara och utveckla relationer som formats utanför nätet (Subrahmanyam and Greenfield, 2008; Vallor, 2012). Kunskap om onlinekontexten krävs för att interaktionerna ska bidra till en positiv upplevelse för deltagarna. Det visas bland annat i Sjöbergs (2010) avhandling i vilken hon beskriver hur unga via olika chatforum utvecklar nät-gemenskaper. För att dessa gemenskaper ska ta form krävs att deltagarna har kunskap om hur man samtalar i en chat och vilka etiska regler som gäller.

Dessutom ska samtalen vara över tid så att den relationella förmågan utvecklas och som visar sig som en förtrogenhet deltagarna emellan (a.a.). Liknande resultat visar Skog (2010) i sin avhandling, men här framhålls även att sajtens konstruktion påverkar hur deltagarna kommunicerar med varandra. Betydelsen och användningen av det sociala mediet är under ständig förändring i interakt-ionerna (a.a.). Unga upplever att online–interaktioner påverkar den sociala utvecklingen. I en studie av Maczewski (2002) framkommer att nätets speci-fika egenskaper underlättar utvecklandet av kamratskap och att ungdomarna lättare kan utforska sin identitet och känsla för vilka de är. De upplever en känsla av frihet och att de har makt över agendan (a.a.).

När sociala medier gjorde sitt intåg i världen fanns en uppfattning om att män-niskor skulle kunna mötas på lika villkor, utan att behöva vara belastade med det omgivande samhällets normer och värderingar. Forskning visar att så inte är fallet. Flera studier framhåller att stereotypa maktordningar återskapas on-line. Hernwall (2014) menar att mediet har en plasticitet, dvs. att det är form-bart utifrån individens behov och kunskap om mediet. Det finns konventioner som ungdomarna har att förhålla sig till när de kommunicerar online. Han lyfter könsmarkörer som ett exempel och framhåller hur bilders innehåll

könskodas utifrån samhällets strukturer, som i sin tur skapar olika förvänt-ningar. Flickor är ofta mer explicita när det gäller sitt utseende, medan pojkars handlingar oftare uttrycks mer explicit. Flickor förstärker härmed sin under-ordnade roll och lämnar över åt betraktaren att bedöma huruvida hon är ’god-känd’ eller inte. Pojken visar cykeltrick eller andra typer av handlingar och talar på så vis om att ”jag är det jag kan” (a.a., s. 66). Hernwall framhåller att flickors agerande inte ska betraktats som passivitet. Istället använder flickorna rådande normer aktivt för att utveckla en social identitet (a.a.). En studie ge-nomförd på unga mellan 10–14 år, visar att bekräftelse från jämnårigkulturen är viktig. Ungas identitet förhandlas i intersektionen mellan online– och off-linearenorna. I pojkarnas beskrivningar av sig själva framkommer en bild där de uppfattas som utåtriktade och gränssättande, medan flickornas beskrivning-ar mer är av begränsad kbeskrivning-araktär där också en passivitet framträder (Abiala &

Hernwall, 2013). Liknande resultat framkommer i Forsmans (2014) undersök-ning som fokuserar hur 10 och 13–åringar själva ser på sina interaktioner on-line. Pojkarnas bilder domineras av en strävan efter att vara både handlings-kraftiga och oberörda och pojkarna benämns i studien som ”stoneface” (a.a., s.

8). Flickorna manipulerar och redigerar ofta bilderna i estetiserande syfte och de beskriver bland annat att de plutar med munnen för att se bättre ut. Av den anledningen benämns de som ”duckface” (a.a., s. 8) i studien. Ett starkt isär-hållande av könen framträder. Forsman menar att de unga genom sina hand-lingar konstruerar både ålder och kön (a.a.).

2.5.1 Ökad utsatthet

Flera studier visar hur de unga balanserar mellan de möjligheter och risker som skapas via socialt nätverkande online. De unga beskriver att de lägger stor vikt vid att hitta grader av intimitet beroende på vem de interagerar med. Ofta finns en medvetenhet om vad som kan göras offentligt i dessa kontexter, rela-terat till risken för att bli utsatt. De unga ser inte offentligheten som ett lika stort problem som många vuxna gör (Livingstone, 2008; Krasnova et al., 2009; Nabeth, 2009).

Forskning visar även den utsatthet vissa unga hamnar i när de interagerar on-line. Online–arenans karaktäristik gör det lätt att kränka andra, både medvetet och omedvetet och begreppet nätmobbning har myntats. Studier visar att nät-mobbning är internationellt förekommande (Shariff, 2008), men forskningen visar väldigt divergerande resultat gällande andelen unga som upplever sig utsatta för dessa kränkningar. Exempelvis visar Lauren and Ratliffe’s (2011) studie genomförd på Hawaii att 59 procent av 265 ungdomar hade blivit ut-satta för nätmobbning och att pojkar är mer utut-satta än flickor. En annan studie genomförd i Istanbul uppvisar ett lägre procentantal än den ovan beskrivna undersökningen. Här är det 17.9 procent av 765 respondenter som någon gång blivit nätmobbade (Yilmaz, 2011). I en studie från Belgrad upplever 20

pro-cent av 387 ungdomar att de blivit utsatta för nätmobbning (Popovic–Citic et al., 2011).

Även i Sverige bedrivs forskning kring ungas utsatthet online. I en undersök-ning från Statens medieråd (2010) ingår frågor om nätmobbundersök-ning. 9 procent av 1200 barn/unga berättar att de någon gång varit utsatta. Bakom procentsiffran finns signifikanta könsskillnader. 13 procent av flickorna respektive 7 procent av pojkarna känner sig utsatta (a.a.). Skolverket genomförde mellan 2007 och 2010 en utvärdering av metoder mot mobbning där 10 000 elever tillfrågades.

Kartläggningen visar att 1 procent av de tillfrågade respondenterna ansåg sig utsatta för mobbning via nätet (a.a., 2011). I Friends (2015) senaste rapport tillfrågades drygt 1000 10–16-åringar. Resultatet visar att en tredjedel av dessa någon gång under det senaste året har blivit utsatta för nätkränkningar. Även här är det fler flickor än pojkar som upplever sig utsatta (a.a.). Barn och ungas utsatthet offline tenderar att migrera in på online–arenan. Det innebär att barn som blir utsatta offline även blir det online (Beatbullying, 2009; Erdur–Baker, 2010). Även i Skolverkets studie (2011) lyfts sambandet mellan de båda are-norna fram. Cirka 11 procent av dem som utsätts för mobbning i skolan är utsatta online. 87 procent av dem som är utsatta online är det även i skolan (a.a.).

Sammantaget ger översikten ovan en divergerande bild av andelen barn och unga som upplever sig utsatta för nätmobbning. Andelen varierar mellan 1 och 59 procent, vilket bland annat kan bero på hur enkätfrågorna är formulerade. I vissa undersökningar ställs frågor om ungdomarna ’någon gång’ blivit utsatta, medan det i andra kan handlar om ’den senaste månaden’. Ytterligare en för-klaring till de uppkomna skillnaderna är att upplevelsen av att vara mobbad är subjektiv, vilket innebär att unga uppfattar en likartad händelse på skilda sätt.

Kritik har dock framkommit kring begreppet nätmobbning. Genom att lägga till prefixet ’nät’ framför ordet mobbning leds tankarna till att nätmobbning styrs av andra mekanismer än den mobbning som sker offline. Här finns en fara att fokus hamnar på den digitala arenans upplevda risker istället för på själva mobbningen. Datorer och smartphones ses som boven i dramat och lösningen blir att hitta funktionella digitala rastvakter i form av diverse spärrar och filter för att förhindra att kränkningar uppkommer. Istället borde arbetet inriktas på de strukturer och mekanismer som gör att mobbning uppkommer och vidmakthålls, dvs. på samma sätt som arbetet för att stävja mobbning sker på offline–arenan (Dunkels, 2009).

En aspekt skiljer sig dock åt mellan de båda arenorna; medan mobbning off-line ofta sker i det fördolda utan vuxnas insyn, kan inte interaktionerna onoff-line vara dolda på samma sätt, och denna synlighet kan tolkas som att mobbningen

ökat (Dunkels, 2009). Andra hävdar att det inte går att förringa att det finns kontextbundna förutsättningar på online–arenan som ökar risken för att bli utsatt. Unga som inte har förmåga att sätta gränser för sin egen integritet löper en ökad risk för att bli utsatta online. Det är heller ingen självklarhet att det är ett asymmetriskt maktförhållande mellan mobbare och den som blir utsatt, vilket är ett kriterium i definitionen av mobbning utanför nätet (Dooley, Pyzalski & Cross, 2009). Ungdomar hittar olika strategier för att skydda sig från kränkningar, både de som sker på och utanför nätet. En strategi är att inte erkänna för sig själv att det har skett en kränkning. Forskning visar att det är skamfyllt att vara mobbad. En dålig självbild och en känsla att själva vara den som orsakat kränkningen är vanligt förekommande känslor. Känslan av skam kan göra det svårt att svara ärligt på frågor kring mobbning i en enkät (Olwéus 1993; Shariff 2008; Skolverket, 2011). Ytterligare en strategi är att be vuxna om hjälp, men i flera studier framkommer att unga har lågt förtroende för vuxnas stöd och hjälp (Livingstone, 2008; Cassidy et al., 2009; Lauren &

Ratliffe, 2011; Popovic–Citic et al., 2011; Yilmaz, 2011).