DO:s praktiska ärendehandläggning av individanmälningar 37

I detta avsnitt redogörs DO:s praktiska hantering av inkomna individanmälningar. Underlaget bygger på myndighetens styrdokument, arbetsordning och riktlinjer för tillsynsuppdraget. Förfarandet i den praktiska anmälningshanteringen beskrivs i flera av myndighetens skrivelser.198 En central verksamhet för DO är tillsynen över förbuden i kap. 2 DL och arbetet med anmälningsärenden, att ta emot och utreda anmälningar från enskilda personer som diskriminerats och vill få upprättelse.

En enskild som upplever sig diskriminerad kan vända sig till DO med en anmälan. Den tas om hand av en utredare och den enskilda får en bekräftelse och information om vem handläggaren är. En arbetssökande eller arbetstagare som är fackligt ansluten blir ombedd att vända sig till facket med sin diskrimineringsanmälan. DO gör sedan en bedömning av anmälan och begär vid oklarheter in kompletteringar. Därefter tar DO beslut huruvida ärendet ska utredas eller inte. Om DO beslutar att utreda görs en objektiv utredning, vilket innebär att de tar in uppgifter både från anmälaren och den anmälde.199 Vid beslut att inte utreda anmälan meddelas den enskilda och ärendet avslutas utan möjlighet till överklagan.200 DO har i de fallen inte tagit ställning till om anmälaren blivit diskriminerad, men i beslutet framgår det att den enskilda själv kan driva sitt ärende i domstol.201 Om DO däremot väljer att starta en utredning påbörjas en opartisk utredning för att undersöka om diskriminering i lagens mening har förekommit. DO tar då kontakt med den anmälde, som lämnar sin version. När ärendet utretts tar DO ett nytt beslut ifall den enskilda anmälaren ska företrädas i domstol, vidta annan åtgärd eller avsluta ett ärende. På arbetslivets område finns det bestämmelser som anger att en talan måste väckas inom en viss tid för att inte preskriberas, s.k. talerättsfrister.202

När DO utreder ett ärende ansvarar de för att talerättsfristerna inte försitts.203

DO hävdar att det inte går att dra slutsatsen att alla som blivit diskriminerade har en automatisk rätt till upprättelse, utan att det måste till tillräckligt rättsligt och faktiskt stöd för att påstå att ett förförande utgör diskriminering i rättslig mening.204 DO utreder anmälningar som omfattas av diskrimineringslagen och där det bedöms att en rättslig process kan ha stor betydelse för att driva på samhällsutvecklingen.205Ett ärende som DO rättsligt går vidare med

                                                                                                               

198 _{Diskrimineringsombudsmannens rapport, Lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet, 2013, s. 15.} 199 _{Ibid., s. 22.}

200 _{Se SOU 2016:87, avsnitt 7.1.3 där DO beskriver sina avslutsgrunder.}

201_{Ibid., s. 164 f.}

202 _{Se kap. 6 § 4-5 DL, även 40–42 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd och 64–66 §§.} 203 _{SOU 2016: 87, s. 297.}

204 _{Ibid., s. 163}

38  

leder antingen till en stämningsansökan, förlikning med anmälaren eller att DO inleder en tillsyn och fattar ett tillsynsbeslut. Det som är avgörande för DO:s beslut att gå till domstol är generellt inte den enskilda anmälarens situation, utan om anmälan innehåller frågor av principiell vikt eller strategisk betydelse. Om en anmälan inte drivs rättsligt används den enligt DO som en viktig kunskapskälla för myndighetens rapporter och opinionsbildande arbete för att synliggöra diskrimineringen i samhället.206_{Detta bidrar enligt DO till att fler}

individer, genom kunskap och förutsättningar för förändring, får möjlighet till upprättelse.

4.3.1 DO:s tolkning av enskildas upprättelse

Individanmälningarna utgör grunden för DO:s möjligheter att föra talan för enskilda i domstol. Myndigheten ser emellertid individanmälningarna som ett viktigt underlag för andra åtgärder än utredning i syfte att få tillstånd en prövning.207 I DO:s remissvar anges bland annat att det inte går att förena målen med enskildas intresse av upprättelse med hanteringen av anmälningar och en effektiv tillsynsverksamhet. 208 DO menar att tillsynen såsom den är utformad enligt kap. 4 § 1 DL och är tolkad av myndigheten inte är avhängig en individs anmälan och kräver sällan att en överträdelse skett i förhållande till en person.209 Enligt DO var kritiken från Riksrevisionen och Statskontoret avgörande för ett mer strategiskt förhållningssätt och att utveckla verksamheten i en mer främjande och förebyggande riktning.210 DO har sedan dess ökat sina tillsynsinsatser som inte har sin grund i en enskild anmälan och utvecklat en löpande tillsyn rörande skyldigheterna att vida aktiva åtgärder enligt kap. 3 DL. Tillsynen har styrts om till ett preventivt intresse att främja lagens efterlevnad snarare än en som ger en enskild upprättelse, där fokus blir att utreda om diskriminering förekommit i en viss situation och hur bevisning kan samlas.211 DO ingår idag inte förlikningar med en arbetsgivare som anmälts för diskriminering men som inte medger att diskriminering har skett. Medgivandet krävs enligt DO för att en förlikning ska vara möjlig och innebära en upprättelse för individen. DO anger att enskilda generellt inte är intresserade av förlikningar som inte sker mot bakgrund av ett medgivande, samtidigt som DO konstaterar att den som anklagas för diskriminering inte sällan förlikas för att man inte vill erkänna diskriminering.212

 

                                                                                                                206_{SOU 2016:87, s. 164.}     207 _{Ibid., s. 162.} 208 _{DO:s remissvar, s. 15.} 209 _{Ibid., s. 9.}  

210 _{Ibid., s. 2, se även Riksrevisionen, s. 59 f.} 211 _{DO:s remissvar, s. 3.}

39  

Enligt DO bör myndighetens resurser användas till ett främjande och preventivt arbete och att lagen inte överträds i ”förhållande till flertalet, snarare än att säkerställa ersättning till det relativa fåtal som anmäler och dessutom har ett berättigat anspråk”.213 DO:s arbetssätt mot en mer effektiv tillsyn i det allmännas intresse innebär en inriktning på strukturella förhållanden hos tillsynsobjekten, som enligt DO ges förutsättning att själva bedöma vilka åtgärder som behövs för att följa lagen. En tillsyn med fokus på enskildas anmälan som kan göras gällande mot tillsynsobjektet kan snarare öka risken för framtida överträdelser anser myndigheten.214

DO anser att det med hänsyn till grundlagens krav på saklighet och opartiskhet inte går att agera för enskildas eller gruppers ekonomiska eller rättspolitiska intressen. I sitt remissvar anger DO behovet av ytterligare åtgärder för att stärka diskrimineringsskyddet och enskildas möjligheter till upprättelse. DO lyfter dock fram andra aktörers ansvar att understödja enskildas rättsliga möjligheter, bland annat anti-diskrimineringsbyråernas och länsstyrelsernas arbete. DO anser att det varken är möjligt eller lämpligt att utreda alla anmälningar som kommer in, då processföring inte är myndighetens huvudsakliga uppgift. 215 DO:s utbildningsinsatser syftar även till att få aktörer i civilsamhället som har möjlighet att agera röstbärare för individer som utsatts eller riskerar att utsättas för diskriminering att själva agera för att ta tillvara enskildas respektive sina egna rättigheter och på så vis få upprättelse.216

4.3.2 DO:s syn på domstolsprocesser

DO har ett relativt stort utrymme att själva bestämma omfattningen och inriktningen av arbetet med individanmälningarna.217 Det är upp till DO att avgöra vilka fall som ska väckas i domstol.218 DO anger dock att domstolsprocesser är flera verktyg som myndigheten har för att motverka diskriminering. En utredning måste motiveras ur allmän synpunkt för att DO rättsligt ska gå vidare med ärendet. Allmänintresset utgör enligt DO grunden för ärendehandläggningen och de bedömningar som myndigheten går vidare med. Under år 2016 fastslog DO att utredningarna i huvudsak ska fokusera på tillsynsobjekten, istället för att undersöka om en överträdelse har skett i ett enskilt fall.219 Ett sådant strategiskt förhållningssätt beaktar inte i första hand den utsattas intresse att få sin anmälan utredd. DO anger att det i huvudsak drivs ärenden för att klargöra rättsläget, upprätthålla sanktionsintresset för allvarliga former av diskriminering samt för att åstadkomma en                                                                                                                

213 _{DO:s remissvar, s. 9.} 214 _{Ibid., s. 9.}

215 _{I SOU 2016:87, s. 162}

216 _{Se DO:s årsrapporter från 2015 och 2016.} 217 _{Riksrevisionen, s. 3.}

218 _{Prop. 2007/08:95, s. 432.} 219 _{Se DO:s årsrapport, 2016.}

40  

förändring av betydelse för flera personer än anmälaren.220 DO motiverar en sådan strategi med att fler diskrimineringsutsatta ska få upprättelse. Anmälningarna har en betydelse i myndighetens generella tillsyn och kan således föranleda andra åtgärder än utredning i syfte att få till en domstolsprövning.

4.3.3 DO:s ärendekriterier

När DO bildades utreddes en stor del av de anmälningarna som inkom till myndigheten. Den myndighetstolkning som gjordes innebar att DO i stor utsträckning skulle agera ombud för enskilda som upplevde sig diskriminerade.221 _{Efter kritik från JO och Riksrevisionen gällande}

en långsam och ineffektiv handläggning styrde DO om tillsynen.222 Under 2013 påbörjades ett arbete med att endast driva mål som strategiskt var viktiga för fler än den som har anmält.223 DO började tillämpa nya ärendekriterier i syfte att öka förutsebarheten och kvalitetssäkra processen och hitta de mål som myndigheten bör driva i domstol. 224 Förutom ärendekriterierna inrättades även en ärendesluss på myndigheten för att effektivisera hanteringen av inkomna individanmälningar. Därefter har en betydligt mindre andel anmälningar utretts, genom en sållning i enlighet med fastställda ärendekriterier. Kriterierna anger hur DO:s handläggare ska bedöma inkomna diskrimineringsärenden. De anmälningar som av formella skäl inte går att utreda på grund av att preskriptionstiden gått ut eller då handlingen inte strider mot diskrimineringslagen avslutas direkt.225 En vidare bedömning görs bland annat utifrån DO:s prioriteringsområde, en oprövad rättsfråga, storleken på den diskriminerade parten och kränkningens allvarlighetsgrad. Andra kriterier anger skäl för att inte utreda ett ärende som exempelvis ett dåligt bevisläge, att frågan drivs av annan aktör eller att domstolsprövning inte bedöms vara det mest effektiva sättet att åstadkomma förändring.

                                                                                                                220 _{SOU 2016:87, s. 163.}

221_{Riksrevisionen, s. 59 ff.}

222 _{SOU 2016:87, s. 162. Se även Justitieombudsmannens beslut, Dnr 4591-2010, Nov18, 2010.} 223 _{SOU 2016:87, s. 59.}

224 _{Ibid., s. 183.}

41  

In document Diskrimineringsombudsmannen: hjälp eller hinder för diskriminerades Access to Justice (Page 45-49)