Rätten till enskildas skydd mot diskriminering är en grundläggande rättighet som erkänns i FN-förklaringen såväl som i CERD och ICCPR vilka Sverige har anslutit sig till. Diskrimineringsförbudet utgör även en grundläggande princip inom EU-rätten och är utgångspunkt för hur de övriga mänskliga rättigheterna ska utövas enligt EKMR. Den rättsliga bundenhet som Sverige underkastat sig genom att ratificera dessa konventioner är central att förstå då det är bundenheten som gör rättigheterna till ett skydd för individen. De mänskliga rättigheterna är statens skyldigheter i relation till individen. För att ge dessa rättigheter en juridisk tyngd och tydlighet fastslår dessa folkrättsliga konventioner och även EU-rätten enskildas rätt till nationella rättsmedel i syfte att utkräva sina rättigheter. Detta skydd för individens rättigheter ska kunna garanteras av en demokratisk rättsstat. Respekten för och säkerställandet av ett effektivt diskrimineringsskydd och enskildas rättsmedel kräver dock, som uppsatsen tagit upp, mer än enbart en formell ratificering av MR- konventioner. Det handlar om att i praktiken säkra en rättsskipning som måste vara tillgänglig för alla, vilket den idag inte är. Företrädare för ett Access to Justice-perspektiv (i teori och praktik) adresserar den specifika omständigheten att samhällets ojämlika struktur är en faktor som också begränsar möjligheterna att uppnå rättvisa. Uppfattningar som Access to Justice grundar sig i bygger på två hörnstenar som utgörs både av en formell och även en reell tillgång till rätten som en nödvändighet för att olika gruppers rättsliga förutsättningar skall bli tillgodosedda och möjligheter att utkräva sina rättigheter görs realiserbara. Ekonomisk fattigdom, social utsatthet, diskriminering och brist på juridiska kunskaper påverkar inte bara gruppers livsmöjligheter men utgör också reella hinder för deras rättsliga möjligheter. Dessa socio-ekonomiskt grundade ojämlikheter relaterar till uppsatsens frågeställning om förutsättningar för personer som utsätts för etnisk diskriminering att tillvarata sina rättigheter.
Frågan om hur Sverige säkerställer dessa förutsättningar är relaterade till DO:s arbete. DO är det nationella verktyget för att motverka diskriminering och att tillvarata enskildas rättigheter i diskrimineringsfall. Som ombudsman på diskrimineringsområdet har DO en viktig uppgift att ta emot klagomål från allmänheten och utreda dessa rättsligt. Idag utreder DO emellertid endast 10-12 procent av inkomna diskrimineringsärenden. Den stora majoriteten av anmälningar gallras bort utan rättslig prövning. När det gäller etnisk diskriminering som varit bland de vanligaste anmälningsgrunderna och särskilt på arbetslivets område är det relativt få personer som fått upprättelse i AD genom DO:s nuvarande arbetssätt. DO har sedan år 2012 endast drivit fem ärenden till AD, varav de flesta lett till förlikning.
58
Enligt DO har myndigheten gått från att vara ”anmälningsstyrd” till ”tillsynstyrd”, vilket påverkat arbetet med enskildas anmälningar. Denna förändring tycks ha resulterat i DO:s låga utredningssiffror av anmälda diskrimineringsfall. DO:s arbetssätt med individanmälningarna har försämrat diskriminerades möjligheter till effektiva rättsmedel. Ett huvudsakligt problem är att DO:s tolkning av enskildas Access to Justice inte beaktat individens situation och den kränkning som drabbat denna. Den generella tillsynsverksamheten har skett på bekostnad av individers rätt till upprättelse i enskilda diskrimineringsfall. Om personer genom kunskapsåtgärder kan få upprättelse, hade det varit tillräckligt med all den forskning som finns gällande etnisk diskriminering. DO:s obenägenhet att rättsligt driva flera processer mot arbetsgivare än i nuläget – utan att dessa för den delen riskerar repressalier – urholkar diskrimineringsskyddet som diskrimineringslagen upprättar för den enskilde, speciellt för de grupper som saknar resurser att driva sina fall själva. Som ombudsman på har DO ett ansvar att rättsligt företräda enskilda och ansvars utkräva de aktörer som diskriminerar. DO:s gallringsmetoder har istället på ett domstolsliknande sätt, uppställt formella hinder för personer som drabbas av rasism. De fall av ”vardagshändelser” som ur ett CRT-perspektiv kan definieras som exempel på strukturell rasism utreds inte alls. Diskriminering i rekryteringsprocesser nämns som exempel som DO anser innefattar bevisproblem och är svårutredda. Istället för att vidta åtgärder som bekämpar denna form av indirekt diskriminering och underlätta utsatta gruppers materiella rätt abdikerar DO från sitt rättsliga ansvar. Myndighetens generella tillsyn och rättsliga passivitet i linje med dess utbildningsåtgärder som alternativ till enskildas upprättelse är inte tillräckliga verktyg för utmana arbetsgivares maktposition eller ekonomiska intresse.
Utifrån ett CRT-perspektiv och dess tillämpning i en rad rättskritiska studier har jag i uppsatsen diskuterat uppkomsten av den rättsliga ojämlikheten. Uppfattningar om rasrelaterade skillnader fortsätter att existera i konsekvenserna av en till sinnes färgblind- antirasism. Detta är inte en tillfällighet, utan ett konstitutivt drag i samhällets strukturer, institutioner och det ”normala” sättet att fungera. Utifrån ett CRT-perspektiv tillämpad i den historiska genomgången av lagstiftarens hantering av rasismen i samhället kan man frukta att DO:s arbete och även AD:s rättstillämpning av diskrimineringsskyddet lyder av en rad allvarliga begränsningar. Dessa begränsningar kan förstås som ett förminskande av förekomsten av rasism och diskriminering på arbetsmarknaden. Segregation och ojämlikhet kopplat till rasism på svensk arbetsmarknad har hellre uppmärksammats i olika FN och EU- organ än resulterat i konkreta domar i AD och till att arbetsgivare fällts för diskriminering. Ett kritiskt perspektiv baserat på CRT kan hjälpa oss att förstå hur rasismen i Sverige fortsätter
59
vara ett problem. Trots att detta teoretiska perspektiv har belagts i forskningen, som visat att utrikesfödda konsekvent diskrimineras i olika delar av det svenska samhället och särskilt på arbetsmarknaden, har lagstiftaren, DO och även rättsystemet inte tagit till sig problemet tillräckligt. Dessvärre verkar dessa problem inte lösas med den nya diskrimineringsnämnden som innehåller flera brister. Snarare riskerar nämnden att utgöra ytterligare en tandlös åtgärd mot den etniska diskrimineringen som inte förbättrar marginaliserade gruppers Access to Justice. Hanteringen av enskildas rättsmedel flyttas bara från en myndighet till en annan utan att effektiva åtgärder föreslås och som faktiskt bidrar till fler normativa domstolsutslag och att lagens sanktionssystem tillämpas. Det nuvarande sanktionssystemet är i praktiken tandlöst och ineffektivt för att kunna upprätthålla ett starkt diskrimineringsskydd i samhället, då det inte används av en trovärdig aktör på diskrimineringsrättens område. DO har därför ett fortsatt viktigt uppdrag att utreda och driva dessa fall av diskriminering och stärka förtroendet hos de grupper som utsätts. Det kan bland annat göras genom att aktivt stärka enskildas rättsliga möjligheter, uppsökande arbete gentemot marginaliserade grupper och prioritera att aktörer som diskriminerar drabbas av ekonomiska sanktioner. Som enrådighetsmyndighet bär den nuvarande generaldirektören för DO ett ansvar i fråga om myndighetens verksamhet och arbetssätt och därmed att det framöver sker en positiv förändring för diskriminerade grupper.
Den etniska och socioekonomiska uppdelningen i samhället har eskalerat under de senaste 20 åren. Några av samtidens största utmaningar är att få bukt med ojämlikheten och segregationen på våra arbetsplatser, bostadsområden och skolor. Det yttersta ansvaret för Sveriges konventionsåtaganden åvilar staten, även om hela det offentliga har ett ansvar. Rättsväsendet, DO, svenska myndigheter, men även de fackliga organisationerna måste ta ett större ansvar och prioritera arbetet mot etnisk diskriminering. Rättsväsendet måste i tider då hatbrotten och diskrimineringen mot landets minoriteter ökar markera sitt avståndstagande och stärka utsatta gruppers rättsskydd. Detta är en av demokratins och rättsstatens viktigaste uppgifter. Annars riskerar dessa ojämlika förhållanden att urholka förtroendet för demokratin, lagen och även för de aktörer som ska avses verka för att skydda utsatta grupper. Bekämpandet av rasismen måste prioriteras högre på den politiska dagordningen. Det nationella MR-arbetet och motverkandet av diskrimineringen måste effektiviseras både politiskt och rättsligt för att komma åt den strukturella rasismen och den ojämlikhet som den skapar. En oberoende MR-institution med ett brett mandat som stärker det nationella diskrimineringsskyddet och som konkret tillvaratar enskildas rättigheter genom rättsprocesser kan vara ett viktigt steg. Framförallt kan en sådan institution bidra till ett säkerställande av det MR-skydd som Sverige är förpliktigat att respektera.
60