Färgblindheten som ett hinder för enskildas diskrimineringsskydd 50

Diskussionen i detta avsnitt handlar om hur Sverige, trots sina internationella förpliktelser och ratificering av de konventioner som förbjuder etnisk diskriminering, ändå präglas av och kritiseras för sin segregerade arbetsmarknad och brister i det nationella diskrimineringsskyddet. Å ena sidan har Sverige internationellt och historiskt varit en stark förespråkare av mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Å andra sidan har Sverige varit oförmöget att förebygga den strukturella diskriminering och socioekonomiska ojämlikhet som vuxit fram på hemmaplan.276 I de tre storstadsregionerna i Sverige finns det sedan 2006 inga områden kvar där infödda resurssvaga svenskar är i majoritet. Samtliga fattiga och utsatta stadsdelar, där knappt 30 procent har sin försörjning från eget förvärvsarbete, domineras av den kategori som kallas ”synliga minoriteter”, det vill säga personer med utländsk bakgrund.277 _{Fattigdomen i Sverige har med andra ord fått en}

utomeuropeisk hudfärg.

Med utgångspunkt i CRT:s post-rasistiska diskurs går det att förstå begränsningar och motsägelser i den formaliserade liberala och färgblinda ideologi som historiskt funnits och fortfarande genomsyrar det svenska arbetet mot rasism. CRT sätter nämligen fingret på centrala frågor kopplade till den svenska nationella självbilden, lagstiftarens inställning till rasfrågan och rättsväsendets hantering av etniska diskrimineringen. Den tveksamhet som många känner för att acceptera och erkänna den strukturella diskrimineringen i dagens samhälle bottnar nämligen i en föreställning om att Sverige är och har varit ”annorlunda” än andra länder.278 Sverige saknar, hävdas det i SOU 2005:06, en historia av förtryck av etniska

minoriteter. Rasism, vidhålls det, är något som tillhör historien alternativt inte existerar i dagens samhälle.279 Denna självbild framträdde i Sverige såväl som i andra Europeiska länder efter andra världskriget i ett försök att förtränga Europas rasistiska förflutna och de brott mot mänskligheten som skedde här.280 Då Sverige gick oskadd från kriget och kunde stärka sin välfärd gavs även möjlighet att inta en humanitär roll internationellt.281 Sverige kom att utvecklas till ett världssamvete, ett som förespråkade rättvisa och öppet kritiserade förtryck i andra koloniala länder. Denna utrikespolitik visade sig dock sig ske på bekostnad av en                                                                                                                

276 _{Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & Rene Leon Rosales, Om ras och vithet i det samtida}

Sverige, Elanders, Botkyrka, 2012, s. 48.

277 _{Ibid., s. 48, se även Social rapport 2010, Socialstyrelsen. En synlig invandrargrupp har ursprung utanför}

Europa eller från Sydeuropa och beskrivs av Socialstyrelsen som en grupp vars utseende, beteende, klädsel, vanor, seder och bruk, religiösa sedvänjor eller språk uppfattas som främmande av majoritetsbefolkningen.

278 _{SOU 2005:06, s. 91.}    

279 _{Hübinette, Hörnfeldt, Farahani & Leon Rosales, s. 12.} 280 _{SOU 2005:06, s. 91.}

51  

officiell förnekelse och brist på självrannsakan av den egna inblandningen i rasismens framväxt i Europa, såväl de människorättskränkningar som pågick på svensk mark. 282 Sverige hade liksom flera andra länder i Europa deltagit i slavhandeln och dessutom varit ledande inom det rasbiologiska området. Även här utsattes romer och samer för människorättskränkningar genom steriliseringstvång och tvångsomhändertagande av barn.283 Trots dessa övergrepp kvarstod den svenska statens ambitioner att uppfattas som ett neutralt och humanitärt land internationellt. Efterkrigstiden kännetecknades av att man från svenskt håll förnekade att rasism och diskriminering var en integrerad del i det svenska samhället. Enligt forskare som tillämpar CRT fortsätter en antirasistisk färgblindhet att dominera i många av de länder som inte gjort upp mitt sitt rasistiska förflutna.284 Den färgblinda ideologin kommer till uttryck i den antirasistiska hållning som dominerar i Sverige och åberopas gärna med det närmast utopiska argumentet att utseende inte spelar eller åtminstone inte ska spela någon roll.285 Att överhuvudtaget tala om ras som social markör blev kontroversiellt i Sverige efter andra världskriget trots att rasbegreppet förekom i de internationella konventioner som den svenska lagstiftaren undertecknade i syfte att skydda individer från agerande som grundas i tron om att människor är uppdelade i olika biologiska raser.286 Möjligtvis var det samhällets och riksdagens goda intentioner baserade på ett kritiskt perspektiv av Sveriges historia som ett land som några decennier dessförinnan hade lagstiftat om det första rasbiologiska institutet i världen och som förespråkade en rasbiologisk uppdelning. I 2008 års Diskrimineringslag togs begreppet ”ras” slutligen bort som diskrimineringsgrund och från alla officiella texter, trots att termen fortsätter användas i de FN-konventioner och EU-direktiv som Sverige är förpliktigade att respektera. Det svenska begreppet för ras har emellertid inte ersatts med något annat som synliggör effekter av den systematiska diskrimineringen som görs i Sverige utifrån vad som inte anses vara svenska anletsdrag, hud, hårfärger och icke-vita kroppar.287 I sin senaste rapport konstaterar CERD kommittén att borttagandet av ordet ”ras” i den nya diskrimineringslagen kan leda till svårigheter att bedöma och behandla anmälningar om rasdiskriminering, och därmed förhindra möjligheten till rättslig prövning för offren.288 _{Möjligtvis intar Sverige en självgod}

inställning till förekomsten av rasism genom att inte följa internationell begreppspraxis på                                                                                                                

282 _{SOU 2005:06, s. 92.}

283 _{Se Hammarberg, Antiziganismen i Sverige.}

284 _{Hübinette, Hörnfeldt, Farahani & Leon Rosales, s. 63 ff.} 285 _{Ibid., s. 44.}

286 _{Carlson, s. 325.}

287 _{Hübinette, Hörnfeldt, Farahani & Leon Rosales, s. 47.} 288 _{CERD/C/SWE/CO/19-21, p. 6.}

52  

diskrimineringsområdet, samtidigt som det blir svårare att åtgärda de samhällsproblem som rör vardagsrasism, segregation och diskriminering. Utifrån studier baserade på CRT är förkastandet av rasbegreppet en del av förnekelsen av rasismen i samhället.289 Följaktligen förminskas även behovet av politiska och rättsliga åtgärder som hanterar arvet av ett rasistiskt förflutet. Detta ”postrasistiska” synsätt riskerar snarare att blunda för majoritetens privilegier och den diskriminering som minoriteter utsätts för.290

Sveriges undertecknande av konventionerna mot rasdiskriminering kan vidare analyseras utifrån vad Derrick Bell benämnde som ”interest convergence”. Bell hävdade nämligen att Brown-domen endast möjliggjordes under en tid då majoritetssamhället ekonomiska och politiska intresse krävde att diskrimineringen mot svarta personer skulle upphöra.291 Bell hävdade att majoritetssamhället även hade ett behov av att inta en mindre radikal position mot minoriteterna i landet.292 Enligt Bell samverkade detta majoritetsintresse med den svarta gruppens, snarare än att det fanns en samhällsvilja att skapa jämlika livsvillkor för alla.293 Sveriges internationella förpliktelser att bekämpa etnisk diskriminering kan tolkas som ett exempel av ”interest convergence”. I en sådan kontext kan ett argument vara att Sveriges undertecknande av konventionerna främst skedde på grund av internationella förpliktelser snarare än någon svensk lagstiftarvilja att åtgärda rasismen.294 Det var åtgärder som förväntades av Sverige, då landet redan förespråkade alla människors lika värde och kunde stärka landets internationella anseende som moralisk stormakt. Den svenska implementeringen av förbuden mot etnisk diskriminering ger dock en annan bild över hur lagstiftaren hanterade rasismen nationellt.295 Den etniska diskrimineringen som började uppmärksammas av FN i samband med den ökade arbetskraftinvandringen till Sverige, var något som varken lagstiftaren eller arbetsmarknadsparterna erkände som ett problem.296 Trots förpliktelsen att skydda personer från diskriminering enligt FN-förklaringen kunde enskilda inte åberopa konventionen nationellt. Sveriges undertecknande av CERD och den FN-kritik som följde tvingade riksdagen att lagstifta om ett diskrimineringsförbud på etniska grunder år 1986, dock utan rättsliga sanktioner.297 _{Sanktionsmöjligheten införskaffades med 1994 års}

lag, även då genom påtryckningar av FN-organ. Lagen var emellertid undermålig i jämförelse                                                                                                                

289 _{Carlson, s. 325.}

290 _{Hübinette, Hörnfeldt, Farahani & Leon Rosales, s. 64.} 291 _{Carlson, s. 317 f.}

292 _{Delgado & Stefancic, s. 18.} 293 _{Ibis, s. 18 f.}

294 _{Carlson, s. 340 f.} 295 _{SOU 2005:06, s. 115.} 296 _{Ibid., s. 122.}

53  

med jämställdhetslagen som innehöll krav på aktiva åtgärder, en möjlighet till positiv behandling samt en tillsynsmyndighet.298 Vad gäller etnisk diskriminering har liknande åtgärder fortfarande inte förverkligats. Även Ombudsmannen mot etnisk diskriminering var till en början utan några maktbefogenheter i jämförelse med JämO.299 Utifrån CRT kan förklaringen till att jämställdhetsarbetet i Sverige fått ett bättre genomslag på arbetsmarknaden och även lett till flera fällande domar i AD vara att jämställdhetslagen skapades i en social kontext med ett starkare stöd från allmänheten.300 _{Kvinnorörelsens}

politiska arbete möjliggjorde viktiga reformer och skapade en rättslig medvetenhet om kvinnors utsatthet. När det gäller arbetet mot etnisk diskriminering har det förutom en historisk förminskning av problemet i Sverige saknats starka politiska rörelser som i likhet med medborgarrättsrörelsen i USA kunde åstadkomma viktiga anti-diskrimineringsåtgärder och driva strategiska fall i domstolarna.301 Förbudet mot etnisk diskriminering i svensk rättsordning har historiskt tvingats fram mot bakgrund av Sveriges internationella förpliktelser och påtryckningar från olika FN och EU-organ.

Dessa rättsliga påtryckningar har stärkt diskrimineringsskyddet och även syftat till att förbättra enskildas tillgång till nationella rättsmedel. Det handlar om åtgärder som krävts av internationella aktörer mer än något som gått via en svensk samhällsvilja att ge alla invånare lika rättigheter och möjligheter. Att Sverige utvecklats till ett utpräglat mångfaldssamhälle har samtidigt gjort det svårare för lagstiftaren att förneka den diskriminering som invånare med utländsk bakgrund gett uttryck för. Även om de politiska åtgärderna mot diskriminering gått långsamt och varit otillräckliga för att motverka olika gruppers marginalisering. Det är emellertid inte endast lagstiftaren som utgör hinder för ett effektivare diskrimineringsskydd, då uppenbara brister länge genomsyrat även rättsväsendets hantering av rasismen. Enskildas Access to Justice har hindrats av AD:s orimliga beviskrav i fall av etnisk diskriminering och av DO:s rättsliga passivitet i frågan. I brist på rättsligt ansvarsutkrävande av anmälda arbetsgivare har dessa institutioners brister bidragit till upprätthållandet av den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden. Att det saknas en trovärdig aktör på området kan utifrån ett CRT-perspektiv sammanfattas med att rasismen i Sverige normaliserats och institutionaliserats med konsekvensen att den förminskas som inte existerande problem.302

                                                                                                                298 _{SOU 2005:56, s. 122.}

299

Ibid., s. 118.

300 _{Banakar,Reza, ”When do rights matter? A Case Study of the Right to Equal Treatment in Sweden”, Human Rights}

Brought Home, s. 182 -184.

301 _{SOU 2005:56, s. 32.}  

54