Somliga särbegåvningar upptäcks naturligtvis av lärare i grundskolan. Om en akademiskt särbegåvad elev fungerar väl i en klassrumsmiljö, är det svårt att inte lägga märke till den lätthet med vilken många uppgifter utförs och de förvånande svar och kommentarer en förstående lärare ofta får på sina ställda frågor. Men märk att detta står i relation till elevens goda uppförande och det faktum att han eller hon känner sig trygg och accepterad i största allmänhet. Den särbegåvade eleven kan medvetet välja att resignera, göra mycket dåligt ifrån sig för att bli mer lik klasskamraterna eller ställa till oväsen och bråk för att påtala sin existens och meddela sin upplevda rätt till uppmärksamhet.
Det är dessa senare elever som riskerar att försvinna i den pedagogiska hanteringen, och kanske ibland skickas till kurator eller skolpsykolog för utredning på från början helt felaktiga premisser. De blir omhändertagna av skolvårdspersonalen på grund av störande beteende som gör det svårt för läraren att bedriva vanlig undervisning. Dessa elever karakteriseras knappast av lärare som särbegåvade, eftersom de ibland kan visa alla tecken på
motsatsen. De beter sig på ett sätt som gör att läraren helst skulle slippa ha dem i klassrummet. Man brukar därför tala om dold särbegåvning. Den
engelskspråkiga litteraturen talar om ”gifted underachievers”.
Barn som döljer sin särbegåvning känner sig ofta (men inte alltid!) oönskade, förkastade eller kommer från skilsmässohem där föräldrarna av olika orsaker tänker föga på att barnet behöver vuxna förebilder. Särdeles kreativa och praktiskt lagda barn hör ibland också till denna kategori barn som av olika anledningar döljer sin kapacitet. Den israeliska utbildningsforskaren Nava Butler-Por239 menar att föräldrar och lärare ibland helt missar att se och
erkänna en kreativ/praktisk särbegåvning på grund av att man är helt inställd på att barnet skall inordna sig under ett akademiskt prestationstänkande. Särbegåvade barn till särbegåvade föräldrar kan ibland råka ut för att uppfattas
som föräldrarnas rivaler, särskilt om barnen visar tendens att äga en större särbegåvning än föräldrarna! Det är intressant i sammanhanget att notera att de barn som lider mest av stress i samband med provskrivningar är de barn som upplever ett ringa stöd för sina akademiska intressen hemma och/eller vars föräldrar uppmuntrar och uppskattar barnens höga betyg, men sällan eller aldrig ger beröm för den ansträngning som barnen lägger ner för att få dessa betyg.
Här finns också en skillnad mellan pojkar och flickor. Föräldrar tenderar att förvänta sig lägre prestation av sina döttrar än sina söner, med följd att flickor i många fall underskattas. De tyska läkarna Marita Detzner och Martin Schmidt240 har noterat i en longitudinell studie, att akademiskt särbegåvade
flickor (eller egentligen flickor med en traditionellt uppmätt IQ på 130 eller däröver) är anmärkningsvärt överrepresenterade bland anorektiker. En av flera förklaringar som forskarna föreslår, är att dessa flickor är särskilt känsliga för konflikter som hotar deras identitet. Det har också noterats att särbegåvade pojkar är osedvanligt känsliga, även om dessa inte i samma utsträckning som flickorna drabbas av anorexi. Det är inte lätt att vara exceptionellt känslig, observerar barnpsykologen Joan Freeman efter många års studier av dessa barn och ungdomar, denna överkänslighet som många särbegåvade barn har
betyder inte bara att de tar minsta kritik på blodigaste allvar. Den resulterar också i att dessa individer blir oerhört känsliga för minsta antydan till en viss attityd. En sådan extrem känslighet kan antingen uppmuntras eller avtrubbas genom förlöjligande. I det senare fallet, om personen i fråga inte är särskilt robust till sin läggning, kan minsta kommentar få den särbegåvade personen att omedelbart vända sig inåt, resignera och ta avstånd från den värld som han eller hon finner alldeles för smärtsam.
Orsakerna till att särbegåvade barn inte utvecklas eller stoppas i utvecklingen är alltså ofta socio-emotionella. Barnet saknar trygghet och acceptans hemma och/eller i skolan. Det är särskilt viktigt för skolans vårdpersonal att känna till, att när särbegåvade barn med dessa problem uppmärksammas genom att skickas till kurator eller skolpsykolog, att terapeutiska samtal tycks ha en begränsad betydelse om dessa förblir enda åtgärden. Åtgärder behöver också sättas in i själva undervisningsmiljön241. Jämför detta med det faktum att de
flesta särbegåvade individer som vi diskuterat tidigare inte började utvecklas ordentligt förrän de träffat någon eller några som erbjöd dem förståelse och legitimitet. Betydelsen av ett sådant mentorskap är tydlig, och det är lätt att avfärda den myt som ofta förekommer att särbegåvade barn alltid klarar sig själv. Kanske är den bästa skolvårdande åtgärden för dessa elever en
kombination av att både på något sätt förändra klassrumssituationen och bistå med terapeutiska samtal. Linda Kreger-Silverman242, som arbetar som psykolog
på ett utbildningscentrum för särbegåvade barn i staden Denver, menar att sådana samtal är synnerligen viktiga för att bygga upp dessa barns
självförtroende. Hon skriver insiktsfullt följande, efter många års konfrontation med dessa barns vanligaste svårigheter: ”Hur känns det egentligen att vara särbegåvad? Utnyttjad som en tillgång för nationen, ignorerad under
förevändningen att man är ojämlik, uppvisad på grund av sina prestationer, bestraffad för att inte leva upp till sin potential, retad av kamraterna för att de
arbetar för mycket i skolan, utskrattad när de är för angelägna, tystade när de förstår för mycket. Att vara särbegåvad är att vara sårbar ”.
Några ord bör också sägas om vad litteraturen kallar ”resilience”, som i det här sammanhanget bäst översätts till härdighet eller tålighet. Sådan
härdighet har definierats som kapaciteten att framgångsrikt anpassa sig till en miljö trots hotande omständigheter243. Härdiga barn beskrivs ibland som sårbara
men oövervinnliga ”maskrosbarn”. Trots att de befinner sig i allt annat än exemplariska förhållanden tycks upplevda svårigheter ändå inte sätta några spår i deras utveckling. Man har funnit att familjen är en betydande faktor för att barn skall kunna utveckla en sådan härdighet, men det händer också att vissa barn utvecklar härdighet trots svåra hemförhållanden. Att bli upptäckt och uppskattad för sin särbegåvning både hemma och i en klassrumsmiljö är alltså inte alltid en nödvändig förutsättning för att särbegåvade barn skall kunna utvecklas. Ett fåtal utvecklas ändå! Men det faktum att somliga barn i viss utsträckning, och av delvis okända orsaker, har utvecklat en sådan härdighet rättfärdigar inte den okvalificerade generalisering som hävdar att alla särbegåvade alltid barn klarar sig själva. Det stora flertalet särbegåvade barn torde i en oförstående och stimulansfattig miljö inte utvecklas i enlighet med sin potential. Och helt säkert skulle även den härdiga eleven trivas bättre om den mötte förståelse och uppskattning!
Hur upptäcker man att en elev döljer en särbegåvning?
Enligt särbegåvningsforskaren Nava Butler-Por måste lärare, för att ta reda på om en elev verkligen är särbegåvad, vara uppmärksamma på skillnader mellan det sätt på vilket eleven gör sina hemuppgifter, läxförhör och prov och hur eleven i annat fall formulerar frågor och antaganden. Vidare bör läraren lägga märke till om eleven har en osedvanligt stor allmän och/eller specifik kunskap som har inhämtats i läsning av böcker hemma, men saknar mer eller mindre kunskap om det som läxläsningen ofta handlar om. Läraren bör också söka klarhet i om eleven eventuellt har helhjärtade engagemang för olika aktiviteter utanför skolan men saknar engagemang i skolarbetet. Självklart spelar också kontakten med föräldrar och andra lärare som undervisar eleven i fråga en viktig roll. Läraren bör om möjligt jämföra sina intryck och erfarenheter med föräldrarnas och andra lärares.
Särbegåvningen i kejsarens nya kläder
Somliga elever döljer sin potential, som vi sett i tidigare diskussioner, på grund av osäkerhet och otrygghet. Det krävs då observanta lärare och uppmärksam skolvårdspersonal för att upptäcka en sådan särbegåvning. Det motsatta förhållandet är emellertid också ett problem: om de barn som blir utpekade som särbegåvade inte är det. Dessa barn leds av olika anledningar att tro att de kan leva upp till enastående prestationsnivåer enbart genom hårt arbete,
matchade av till exempel föräldrar, tränare eller lärare. I brist på potential (men inte nödvändigtvis brist på arbetsinsats!) hamnar barnen i en roll som de i längden inte klarar av. Arbetsfliten står knappast i proportion till det resultat erhålls.
Liknelsen vid sagans kejsare, som lät iklä sig ett osynligt tyg och sedan i offentligt ljus förklarades naken, är passande. Sådana barn har enligt Joan
Freeman i huvudsak två valmöjligheter: antingen försöker de under
ovedersäglig möda att leva upp till förväntningarna för att därefter misslyckas, eller misslyckas de med flit redan från början och söker hela tiden ursäkter för att undvika de stress som är förknippad med omgivningens förväntningar. Bland de ungdomar som deltog i Joan Freemans undersökning bland brittiska barn och ungdomar var det framför allt föräldrar som av olika anledningar sett till att deras icke-särbegåvade barn hamnat i sammanhang som varit avsedda att stimulera verkligt särbegåvade individer.
Man kan misstänka att det sällan är i skolan eller i annat formellt utbildningssammanhang som man sådana orimliga krav på elever och
studenter. Det är förmodligen som Freeman upptäckte ofta vissa föräldrar som hyser oresonliga förväntningar på sina barn. Kanske har somliga av dessa föräldrar ett gott uppsåt, och menar att de genom en sådan extrem matchning lägger grunden för barnens förhoppningsfullt senare framgångsrika vuxenliv. Men det är troligare att sådana föräldrar snarare försöker förverkliga sig själva genom sina barn.
Ett område som för närvarande tycks vara ett särskilt hemsökt av svårigheten att balansera mellan förväntningar och verklig potential tycks vara idrotten. Idrottsintresserade föräldrar vill i vissa fall mer än gärna se sina söner och döttrar så småningom bli professionella och internationellt erkända atleter. Stundom blir emellertid förväntningarna på barnen så stora och matchningen så pådrivande att det får negativa konsekvenser för barnen som blir nervösa och stressade. Detta fenomen i idrottsvärlden är sannolikt vanligare i
Nordamerika än det är i Skandinavien och i Europa. G. Patriksson244, en svensk
idrottspedagogisk forskare, påpekar att frågan om ”utslagning” bland de barn som sysslar med idrott i Sverige i stort är en myt som skapats av massmedia. Jag tror emellertid att det är viktigt att ändå påpeka fenomenet. Utan tvekan förekommer det, men kanske inte (ännu) i samma utbredning som i många andra länder. Det är viktigt för barn att själva få upptäcka vad de kan utan att deras upptäckande är förknippat med tvång, och att detta upptäckande får stöd – på barnens villkor.
Det är också viktigt för föräldrar, lärare och tränare är uppriktiga och sanningsenliga, och inte som i sagan övertyga kejsaren att de nya kläderna är så utsökta att de är osynliga! Uppgiften måste anpassas till förmågan. Låt vara att det i bland kan ta tid att upptäcka en eventuell särbegåvning, men i sökandet behöver barnet, tonåringen och ibland också den vuxne det stöd som
mentorskapet ger uttryck för. Om barnet eller tonåringen har en eller flera mentorer som väl förstår sin roll behöver aldrig problemet med diskrepans mellan orimliga förväntningar och faktisk förmåga eller potential uppstå. En mentor fungerar inte efter en ”låt-gå princip”, utan ger sin skyddsling mod nog att arbeta med problem av en viss svårighetsgrad, förblir ett stöd även i tider av motgång, hjälper honom eller henne att utvärdera sin egen begåvning och skicklighet för att på ett realistiskt sätt komma fram till en förståelse som
motsvarar tidigare framgångar och framtida möjligheter, samt ingjuter kurage nog att våga göra ett nytt försök efter ett eventuellt misslyckande245