Den kanadensiske forskaren Michael Pyryt228 och hans medarbetare med
erfarenheter av tekniska talangjakter i USA, Kina och Ryssland, föreslår att framför allt allmänna tävlingar som uppfinnartävlingar fungerar väl till att identifiera de tekniskt särbegåvade. De menar att tävlingar är särskilt
användbara eftersom de deltagande sållar ut sig själva. Deltagande är ju när allt kommer omkring helt frivilligt. Man kan därför räkna med att de flesta har någonting värdefullt att komma med, eftersom ingen förmodligen skulle ställa upp om de inte menade sig ha en rimlig chans att vinna ett pris.
Visst erbjuder sådana tillfällen chanser som kanske aldrig dessa
ungdomar skulle få annars, men deras resonemang är ändå något cyniskt. Om särbegåvning alltid skall identifieras genom tävling skulle världen helt säkert gå förlustig de individer som inte är särskilt intresserade av tävlandet. Kreativa människor, påpekar journalisten Denise Shekerjian efter att ha intervjuat fyrtio amerikanska MacArthur-pristagare, tycks nämligen motiveras mycket litet av tävling och tävlingsförfarande. Det är dessutom känt att samarbete snarare än tävling är vida överlägset när det gäller att utveckla både kvalitativ produktion och prestation229. Om tävling och hög placering således vore kriteriet för att
upptäcka tekniskt särbegåvade individer, kan man inte räkna med att alltid främja dem som har de mest användbara och utvecklingsbara idéerna. Tävlingsmotivation och teknisk särbegåvning går inte nödvändigtvis hand i hand. Tävling eller ej, så ligger bästa beviset på teknisk särbegåvning
oundvikligen i produkten. Det är inte främst stora tankar i den här domänen som räknas utan användbara och funktionella lösningar. Det ligger alltså nära
till hands att exemplifiera en teknisk särbegåvningsdomän med till exempel uppfinnare, en snickare och en kock.
Wilbur och Orville Wright
Universalgeniet Leonardo da Vinci var den förste som rent mekaniskt
funderade på hur man skulle bära sig åt för att liksom luftens fåglar ta sig fram ovan marken. Den första människan som ”flög” blev emellertid de franska bröderna Montgolfier, som steg till väders den 21 november 1783 i sin
varmluftsballong. Ungefär ett sekel senare gjorde tysken Otto Lilienthal tappra försök att glida genom luften med vingar, som han hade konstruerat genom ett omfattande studium av fåglar. Men det var inte förrän den 3 december 1903, genom de amerikanska bröderna Wilbur och Orville Wright, som människan för första gången erövrade luften med en kontrollerad motordriven flygning. Wilbur flög brödernas farkost 37 meter under 12 sekunder, framdriven av en kolvmotor och en propeller, båda konstruerade av bröderna själva. Redan samma dag slog de sitt eget rekord och färdades hela 259 meter under 59 sekunder. Snart ett sekel senare ler vi måhända roat åt dessa pionjärer och deras prestationer, som i jämförelse med moderna överljudsresor över Atlanten och satelliter på upptäcktsresa mot solsystemets yttersta gräns, ter sig ganska obetydliga. Men allting har en början och bröderna inledde onekligen en helt ny era genom vad deras helt uppslukande fascination av flygning kom att leda fram till.
Wilbur såg dagens ljus år 1867 och den yngre brodern föddes några år därefter – 1871. Som söner till en pastor i den amerikanska Mellanvästern, levde bröderna i mångt och mycket upp till det amerikanska idealet om en ”self-made man”. Båda bröderna besatt en utomordentlig fallenhet för all mekanisk konstruktion, och även intuition, envishet, ett sunt intellekt och förmågan att själva kunna entusiasmera sig inför en uppgift. Det hela började med att fadern skänkte dem en leksakshelikopter driven av en
gummibandsmotor. Brödernas nyfikenhet väcktes och växte. De läsa allt de kom över av tidigare och samtidiga aeronauter. År 1899 påbörjades arbetet på den första farkosten: ett dubbeldäckat glidflygplan efter en fransk förebild, med en lätt motor som bröderna själv konstruerat. Den lyckade jungfruturen år 1903 hade föregåtts av många drakflygningsförsök, beräkningar och
omkonstruktioner. Brödernas formella utbildning för detta tekniska äventyr tycks ha inskränkt sig till att innefatta arbete under en längre tid som
cykelreparatörer och även en tid som ansvariga utgivare för lokaltidningen! Efter flera aeronautiska triumfer slutade bröderna mer eller mindre sin flygkarriär. Orville bedrev ett tag, som Dollfus (1960) uttrycker saken,
egenartade segelflygsförsök, för att därefter helt dra sig tillbaka och ägna sig åt affärsverksamhet och olika forskningsarbeten. Wilbur däremot dog alltför tidigt i tyfus redan 1915.
Thomas Alva Edison
Glödlampan, fonografen, kolkornsmikrofonen, filmkameran, bilbatteriet, multiplex-telegrafen och kinetoskopet är bara några av de ungefär 3 500 uppfinningar som Edison antingen konstruerat själv eller är uppfinningar av andra upphovsmän som Edison förbättrat. Av dessa mängder av idéer och konstruktioner är ungefär en tredjedel godkända patent. Somliga av dessa har revolutionerat världen och det sätt på vilket vi nu för tiden framlever våra
vardagsliv. Vem kan idag tänka sig ett hem eller en arbetsplats utan elektriskt ljus?
Thomas föddes den 11 februari 1847 i Milan, en liten stad i amerikanska Ohio. Enligt myten skulle till exempel den unge Thomas nyfiket ha satt fyr på en lada bara för att se hur elden kunde sprida sig, varefter fadern skulle ha släpat sonen ut till torget och pryglat honom offentligen för denna illgärning. Sannolikt var Thomas Edison precis som barn är mest. Han började skolan i åttaårsåldern, men det dröjde inte länge efter första skoldagen innan han kom hemrusande med tårarna rinnande utmed kinderna. Läraren hade kallat honom ”hopplöst förvirrad”. Modern tog sonen i handen och gick tillbaka till skolan för att tala med läraren. Edison kom ihåg händelsen under resten av sitt liv. Han skrev, enligt sin levnadsskildrare R. W. Clarke230, att ”jag upptäckte
vilken lycka det var att ha en moder. Hon tog mig tillbaka till skolan och sade argt till läraren att han inte visste vad han talade om. Hon var den mest
entusiastiska supporter en pojke kunde tänka sig. Jag bestämde mig där och då att jag skulle visa mig henne värdig, och bevisa för henne att hennes tilltro till mig inte var förgäves”.
Liksom många andra särbegåvningar slukade den unge Edison
litteratur. Vid nio hade han tagit sig igenom Richard Green Parkers Natural and
Experimental Philosophy, och som trettonåring lät han sig fascineras och
påverkas av den politiske filosofen Thomas Paines skrifter. Han gav sig också på Isaac Newtons berömda avhandling Philosophiae naturalis principia
mathematica. Detta företag visade sig emellertid vara för mycket och gav Edison
en avsmak för matematik som han aldrig tycks ha kommit över. Han lär i vuxen ålder, med viss arrogans, ofta ha poängterat, att ”matematiker kan jag hyra, men de kan aldrig hyra mig”. Vid tolv hade han hela hemmets källare full av flaskor med diverse kemikalier som han flitigt experimenterade med hukad över Parkers bok om experiment. Föräldrarna levde i en ständig skräck att huset skulle flyga i luften – och smärre olyckor hände verkligen också titt som tätt – men de lät sonen hållas. De var stolta över att pojken hade ett sådant förstånd.
Edison visade förutom sin tekniska fallenhet dessutom tidigt en lika stor begåvning för ett brådmoget affärsmannaskap. Han såg affärsmöjligheter överallt! För att skaffa sig en egen ekonomi lyckades Thomas övertala modern att han var tillräckligt vuxen att söka jobb som tidningsförsäljare på den nyöppnade tåglinjen mellan Port Huron och Detroit. Modern lät sig övertalas och sonen var inte sen att sätta sina affärsplaner i verket. Förutom sin inkomst från tidningsförsäljningen (och godisförsäljningen som också följde med jobbet), insåg han snart att han kunde köpa frukt och grönsaker för en billig penning i det lantliga Port Huron, ta med sig en viss mängd på varje återresa till Detroit, och där sälja produkterna med förtjänst. Inom kort hade den unge Edison också hade andra pojkar jobbande för sig. Med varje tåg följde också en ofta tom godsvagn. Edison såg sin chans att utnyttja även denna. Först inredde han i denna ett laboratorium (förmodligen till föräldrarnas lättnad!), och
därefter beslöt han sig för att också starta en tidning. Han hade fått en del tryckeriutrustning från en vän på Detroit Free Press. Edison startade sålunda
Grand Trunk Herald, som trycktes i godsvagnen och distribuerades och såldes i
400 exemplar varje vecka. Av en händelse fick han i april 1862 före de flesta andra kännedom om slaget vid Shiloh, ett av de blodigare i det
nordamerikanska inbördeskriget. Edison insåg genast att ingen utmed den tåglinje där han arbetade kände till nyheten, och såg en chans utöver det vanliga att utöka sina inkomster. Han behövde minst 1 500 exemplar men kunde knappast trycka alla själv. Han styrde då kosan mot en av de större dagstidningarna och begärde att få trycka sin tidning i deras pressar på kredit. Han blev först bortmotad men lyckades ändå till sist ta sig in till
chefredaktören. Han skrev en order på en bit papper och meddelade Thomas: ”Ta den här och gå ner på nästa våning, så får du som du vill”. Innan Edison kommit så långt hade han redan hunnit marknadsföra tidningen längs sträckan Port Huron och Detroit genom att stationspersonalen utmed linjen hade satt upp löpsedlar mot att Edison i sin tur lovat att förse dem med vissa
veckotidningar. Hela detta företag slog väl ut, i synnerhet som efterfrågan blev så stor att Edison blev tvungen att auktionera ut tidningarna till högstbjudande. Edison lär emellertid så småningom ha blivit avhyst från sitt rullande och kombinerade kontor/laboratorium/tryckeri då några kemikalier hade fattat eld och ställt till stor förödelse.
Vid sexton fick Thomas Edison arbete som telegrafist. Han var
visserligen skicklig trots en tilltagande dövhet, men var inte särskilt tillförlitlig som anställd. Man hittade honom oftast i telegrafbyggnadens källare, där han satte och läste Scientific American och försökte upprepa de experiment med elektricitet som stod beskrivna i tidskriften. Experimenten prioriterades framför telegrafkundernas meddelanden, och det bekymrade honom föga att dessa blev fördröjda. Efter ett mellanspel på den kanadensiska sidan om gränsen, där han oförtrutet experimenterade vidare, blev hans försumlighet nästan orsak till vad som kunde ha blivit en svår tågolycka. Han flydde därför hals över huvud tillbaka till den amerikanska sidan. Edison förklarade senare incidenten med den något cyniska kommentaren: ”Ett klassiskt exempel på vad varje
företagsledare känner till: en god forskare blir vanligen en mycket dålig arbetare vid ett löpande band”. Han flyttade omkring flitigt mellan åren 1864– 1869, hela tiden som telegrafist. Under tiden gjorde han också flera
förbättringar och små uppfinningar i anslutning till arbetsuppgiften. Så småningom anlände han till New York där han slog sig ihop med Pope och J. N. Ashley för att tillsammans med dem bilda ett förtag som sålde tjänster inom ”tillämpad elektricitet, instrumentdesign och telegrafi”. Edison tillverkade inte långt därefter den första börstelegrafen – The Universal Stock Printer – vilken inbringade honom 5 000 dollar, för vilka han genast köpte ut sig ur firman för att helt starta eget.
Den mest kända episoden i Edisons liv är kanske den då han den 4 september år 1882 ger sin chefselektriker order om att slå på strömmen i kraftverket vid Pearl Street på nedre Manhattan. För första gången i historien blir en gata och ett antal hushåll upplysta av elektriskt ljus. Framgångarna ledde till att finansiärer så småningom erbjöd sig att hjälpa honom att bilda The Edison Electric Light Company; ett företag som såldes med stor förtjänst till General Electric. Edison blev med tiden en mycket förmögen man, till skillnad mot många andra särbegåvade som historien känner. Han har blivit en
symbolgestalt för den framgångsrika tillämpade vetenskapen, skriver teknikhistorikern Sven Widmalm, men han saknade teoretisk skolning och i hans verksamhet finns få exempel på att teoretiska resultat applicerades praktiskt. Edison var i själva verket fientligt inställd till teoretiska specialister.
Sam Maloof: självlärd snickare
Det hör inte till vanligheterna att en traditionell hantverkare blir känd utanför det samhälle där hon eller han är verksam. Ingen, eller förmodligen mycket få européer, har hört talas om Sam Maloof, en självlärd snickare boende i södra Kaliforniens bergtrakter. Han tillhörde emellertid den mycket fåtaliga skara som blivit nominerad till, och också har fått det amerikanska MacArthur-priset. Tillsammans med välkända författare, akademiker, konstnärer, socialarbetare inkluderar alltså denna illustra skara nu också en hantverkare – utan någon teoretiskt akademisk utbildning.
Sam Maloof hade från början ett typiskt kontorsjobb och arbetade som självlärd grafiker. Vid trettiotvå års ålder bestämde han sig för att säga upp kontorsjobbet i kanadensiska Ontario och flytta tillbaka till barndomstrakterna i södra Kalifornien. Beslutet som sådant är ingalunda uppseendeväckande. Det som kanske fick ögonbryn att lyftas i förvåning var det faktum att han
eftersträvade att lämna en viss kommersiell livsstil bakom sig och bli snickare. Maloof byggde helt själv det nya hemmet av trä. Denise Shekerjian som intervjuade honom med anledning av MacArthur-priset, beskriver huset som ett äventyr, och hennes beskrivning ger onekligen en god bild av denna fullständigt icke-konformistiske snickare:
När man slår sig till ro och sätter sig ned i en av Sams mystiska skapelser, är det omöjligt att uppleva ställets helhet eller hur ett rum förhåller sig till ett annat. Rummen öppnar sig plötsligt mot en hall, som leder till flera rum och andra utrymmen, som är varken hall, passage eller foyer. Där finns fler dörrar, valv, spiraltrappor och balkonger som öppnar sig mot ännu flera rum... Under årens lopp har Sam byggt hela huset och varenda möbel i det själv av bitar som har blivit över i verkstaden: knotiga rötter har blivit dörrhandtag, gamla trädrötter har fått liv igen, underliga kvistar har blivit gångjärn, förvridna grenar har blivit takbjälkar. Varje yta har fyllts av solblekt eller jordförmörkat trä... Hela huset andas..
Nästan ett halvsekel senare har Sam Maloof blivit en berömd person.
Hollywoods skådespelare, amerikanska presidenter, affärsmän, konstnärer och museiintendenter har alla i olika omgångar besökt denne hantverkare som knappt klarade av gymnasiet. För några decennier sedan erbjöds Maloof ett kontrakt motsvarande ett värde av ungefär 160 miljoner kronor, mot att ett företag skulle få massproducera vissa av hans träskapelser. Han vägrade. Han vill arbeta själv och producerar sina säregna och mycket eftertraktade möbler en och en. Ingen möbel är den andra lik. En av hans eftertraktade gungstolar står i Vita Huset i Washington D.C.
Anders Lindqvist: chef de cuisine
Jag drar mig i skrivande stund till minnes ett samtal jag hade med en skolledare för inte så länge sedan. Hon berättade en fascinerande och sann historia om en av eleverna som hon mött under sin långa lärargärning; ett personligt öde som passar utmärkt in i diskussionen om en teknisk och hantverksmässig
särbegåvning.
Anders Lindqvist (namnet är fingerat) var en i största allmänhet skoltrött och skolfientlig yngling i den dåvarande grundskolan. Han passade inte
särskilt väl in i skolmiljön och sattes på grund av sina svårigheter i specialklass. Specialläraren och tillika föreståndare för denna klass – den nuvarande
skolledaren som jag besökte – berättade för mig om Anders vid ett samtal om särbegåvade och stundom missförstådda elever. Anders gjorde sämre och sämre ifrån sig, specialundervisningen till trots, vilket föranledde läraren att fråga vad han egentligen ville göra av sin tillvaro. Det visade sig att han något oväntat drömde om att bli kock, att äga en restaurang och att i största
allmänhet få klara sig själv. Vägen till en kockutbildning och de kunskaper som Anders åtrådde gick över stadens livsmedelstekniska gymnasielinje, vilken hade en antagningspoäng som vida översteg den som Anders hade lyckats skrapa ihop. Läraren hamnade i ett svårt dilemma. Anders hade uppenbarligen en stark målinriktning och en förmodad talang i köket, men saknade formella kriterier för att antas till en lämplig yrkesutbildning. Situationen väckte hos henne en konflikt mellan å ena sidan skyldigheten att följa skolsystemets tekniska regelverk och å andra sidan den egna övertygelsen om elevens uppriktighet och förmodade potential som kock. Att blint följa regelverket skulle i lärarens bedömning omintetgöra Anders framtid. Hon beslöt därför att göra vad måhända många lärare under sin yrkestid i grundskolan ibland drömt om att få göra. Hon tog reda på vilket medelbetyg som krävdes för att ta sig in på utbildningen, och såg helt sonika till att Anders fick ett lämpligt medelbetyg och han kom således in på den åtrådda utbildningen. Lärarens beslut
rättfärdigade han genom att klara av sin gymnasieutbildning med glans. Idag har han förverkligat sina mål, är en yrkesskicklig och talangfull ”chef de
cuisine”, äger en väl ansedd restaurang i en större svensk stad och klarar sig på alla sätt mycket väl.
Sammanfattande reflektioner
Mönstret går igen. Få av dessa särbegåvningar har passat in i en traditionell skolmiljö. Istället har de individer som i den föreslagna taxonomin kallas tekniskt särbegåvade nästan uteslutande fått sin träning och utbildning genom lärlingsskap och utanför etablerade grundskoleformer. På grund av att tekniska områden (i den ovan diskuterade betydelsen) ofta förbisetts är det är onekligen intressant att notera att intresset för lärlingskap: det uråldriga
utbildningssystemet med lärling, gesäll och mästare, under senare år har ådragit sig utbildningsforskarnas allt större intresse som en alternativ, och ofta bättre fungerande, pedagogisk utgångspunkt för alla typer av lärande i skolan och i samhället. Howard Gardner är övertygad om att skolväsendet är i behov av lärlingskapet. Men på grund av att det anses som gammalmodigt, menar han, har det rationaliserats bort ur skolvärldens tänkande. Stanford-forskaren Barbara Rogoff231 beskriver lärlingskap som en pedagogisk modell där individer
lär sig aktivt i ett socialt sammanhang bland människor som erbjuder sitt stöd, som kan utmana och även leda nybörjare allt efter som dessa deltar i skickligt utförda och socio-kulturellt uppskattade aktiviteter. Även de amerikanska forskarna Jean Lave och Etienne Wenger232 har vänt sig till lärlingskapets
principer när de beskriver vad de kallar situationsbaserad inlärning (situated learning) och påpekar, att ”i upprättandet av förhållandet lärling/mästare, är det viktigare för mästaren att tilldela lärlingen legitimitet snarare än
undervisning”. Med andra ord, det är styrkan av den sociala legitimiteten som betyder mest för att lärlingen skall utvecklas.
Ett annat begrepp som ofta används i sammanhanget är mentorskap. Läsaren gör sig säkert påmind om att ingen av de särbegåvade individer som hittills diskuterats i denna bok, oavsett domän, har såvitt de biografiska
källorna ger vid handen varit utan en eller flera mentorer under någon del av sin mest kritiska utvecklingsperiod. En potential må finnas till utveckling, men den kräver också att någon under personens uppväxt och utbildning förmår förmedla justlegitimitet för att kompetensen skall kunna utvecklas tillsammans med identiteten. Socialpsykologerna Hazel Markus, Susan Cross och Elissa Wurf233 föreslår till och med att upplevelsen av kompetens mer eller mindre är
ens identitet. En begåvning utan tillerkänd legitimitet - och därmed upplevelsen av sig själv som kompetent - kan alltså få problem!
I ljuset av det faktum att den utbildningsmodell som lärlingskap
representerar har sina rötter i hantverk och således är praktiskt orienterad, och att forskare i ökande takt menar att vi åtminstone delvis bör lära av denna gamla tradition och utveckla skolväsendet därefter, är det märkligt att vi