I tidigare kapitel har konstaterats att problemet framför andra vad gäller särbegåvningsforskningen är svårigheten att hitta en helt generell och allmänt tillämpbar teoretisk modell som kan beskriva vad särbegåvning är. Vad har till exempel en särbegåvad kock, matematiker, bilmekaniker, bildkonstnär,
företagsledare, jazzmusiker, politisk ledare, försäljare, tennisspelare, författare och lärare gemensamt? Flera gemensamma nämnare existerar naturligtvis mellan vissa kategorier av särbegåvning, och några av dem har diskuterats i tidigare kapitel. Men det finns ännu inte någon enhetlig modell som kan beskriva alla typer av särbegåvat beteende.
Med tanke på misslyckandet att kunna identifiera andra typer av särbegåvning än akademisk särbegåvning med traditionella IQ- och kreativitetstester är det svårt att komma undan ett domänspecifikt perspektiv på särbegåvning.
Domänspecificitet betyder i detta sammanhang att man begränsar sig till en viss typ av beteenden (som till exempel sport, musik, språk och så vidare), och försöker utveckla modeller för hur man skall kunna förstå det beteende som är typiskt för just den avgränsade domänen. Domäner kan naturligtvis uppvisa likheter med varandra, men det är inte ett huvudsyfte att försöka generalisera mellan domäner. Med andra ord, vad som upptäcks vara till exempel optimala miljöfaktorer eller vad som visar sig vara en för domänen typisk kognitiv kapacitet generaliseras inte nödvändigtvis till att också gälla andra domäner. Ingen forskare med ett domänspecifikt perspektiv skulle göra gällande att till exempel alla särbegåvningar måste kännetecknas av en hög traditionell IQ bara för att detta vanligen är sant om akademiska särbegåvningar! Yale-forskarna Robert Sternberg och Jane Davidson98 spårar detta perspektivs ursprung
framförallt till utvecklingspsykologiska frågeställningar och till forskare vars förståelse av begreppet särbegåvning främst präglas av uppfattningen att särbegåvning är något utvecklingsbart under en hel livstid.
Howard Gardner99 har gjort en intressant och talande jämförelse av
framstående personligheter som Sigmund Freud, Albert Einstein, Pablo Picasso, Igor Stravinsky, T. S. Eliot, Martha Graham och Mahatma Gandhi i ljuset av hans teori om de multipla intelligenserna, och som dessa
personligheter har skildrats i olika biografiska verk. Jämförelsen visar med all önskvärd tydlighet på behovet av ett domänspecifikt synsätt. Gardner
konstaterar vilken typ av kapacitet (eller egentlig intelligens) som tycks ha dominerat dessa individers liv och verk – och kanske mer intressant – vilken typ av förmåga som inte kännetecknade dessa personer. Picasso var allmänt svag i skolan. Stravinsky och Gandhi skulle säkert ha kunnat göra avsevärt bättre ifrån sig i skolan men var enligt utsago inte särskilt intresserade av den. Den världsberömda dansaren Martha Graham var hågad för akademiska studier men slog enligt Gardner inte ut i full blom förrän hon kom i kontakt med dansen. Eliot och Freud var å andra sidan avsevärda akademiska talanger men båda kom till korta när det gällde musik. Summan av Gardners jämförelse är att i en diskussion om särbegåvning kan inte intelligenskvoten som vi för närvarande känner den, alltid vara en självklar utgångspunkt för att förstå och identifiera särbegåvat beteende.
Det är intressant att notera att det amerikanska skolväsendet, som
kanske mer än något annat har omhuldat traditionell intelligenstestning som en indikation på allmän begåvningsnivå, delvis tycks vara på väg bort från
begreppet särbegåvning som det hittills identifierats med hjälp av olika psykometriska tester och mer eller mindre närma sig just en domänspecifik syn. En förhållandevis färsk utredning begärd av det amerikanska
utbildningsdepartmentet reflekterar den mångfacetterade forskning som bedrivits sedan den inflytelserika Marlandrapporten publicerades 1971. Man menar nu mera vidsynt100, att ”barn och ungdomar med enastående talanger
visar sin prestationspotential på ett remarkabelt sätt om de jämförs med andra jämnåriga från en liknande bakgrund och med en liknande erfarenhet. Dessa barn och ungdomar visar en hög intellektuell, kreativ eller artistisk
inom något specifikt akademiskt område. Dessa individer behöver tjänster eller aktiviteter som inte vanligen tillhandahålls i grundskolan. Enastående
förmågor står att finna hos alla barn och ungdomar oavsett etnisk
grupptillhörighet och socio-ekonomisk bakgrund och inom mänsklig strävans alla områden”. Även om denna definitionen, inte olikt Marlandrapportens, speglar det faktum att akademiska ämnesområden fortfarande värderas tyngst har även praktiskt lagda särbegåvningar åtminstone i teorin en chans att genom given erkänsla redan under skoltiden kunna utveckla sin psykologiska
självförvaltning. Definitionen påpekar, om än blygsamt, att särbegåvning är möjlig inom alla områden för mänsklig strävan. Det är ju trots allt inte nödvändigtvis så att skolsärbegåvningen klarar sig bättre i livet än den som presterar sämre i skolan och visar föga fallenhet för de typiskt akademiska skolämnena.
Ett huvudsyfte med de argument och den forskning som diskuterats hittills i denna bok har varit att visa på det särbegåvade beteendets bredd, och att i någon mån kasta ljus över vårt ofta stereotypa förhållande till individer som på olika sätt förvånar oss genom sin brådmogenhet, kunskap, insikt eller
skicklighet. Särbegåvat beteende är i princip möjligt med avseende på allt mänskligt beteende och är ingalunda begränsat till innehållet i grundskolans läroplaner. För att vidga förståelsen för och kunskapen om särbegåvning, och därigenom i någon mån bereda vägen för en pedagogisk tillämpning av en sådan kunskap, behöver det domänspecifika perspektivet en flexibel taxonomi, som reflekterar denna mänskliga strävans mångfald och hjälper oss att
begreppsliga även andra beteenden som potentiellt särbegåvade än endast de akademiska. Allt särbegåvat beteende uttrycker emellertid inte samhällets behov, kultur, struktur eller ideal. Det är följaktligen mer eller mindre otänkbart att utbildningsväsendet på framför allt grundskole- och
gymnasienivå, ens med den bästa föresats och med obegränsade resurser, skulle kunna omfatta, stimulera och tillgodose en utveckling av hela bredden av särbegåvat beteende. Vissa beteenden värderar vi av olika orsaker
oundvikligen högre än andra, och förmodligen är det hög tid att vi börjar fundera över vilka vi värderar högre än andra och varför. En taxonomi bör därför uppfylla åtminstone tre kriterier:
• Den bör beskriva de särbegåvade beteenden som samhället kan antas ha behov av.
• Den bör också genom sin struktur och nomenklatur ha en heuristisk funktion, det vill säga den bör kunna ange en möjlig riktning på forsknings- och utvecklingsarbeten där sådana är underrepresenterade eller helt
frånvarande.
• Den bör i takt med den växande forskningen på området, genom stegvisa förändringar i sitt innehåll och i sin struktur, i någon mån kunna påverka uppfattningen om vilka beteenden som kan komma att benämnas särbegåvade i ett framtida perspektiv.
Tanken bakom det tredje och sista kriteriet är att skapa en motvikt till
framförallt ensidiga marknadsekonomiska och eventuellt politiskt-ideologiska intressen. Det ligger en stor frestelse i att exploatera särbegåvat beteende, och mer så inom vissa domäner än inom andra. Samhället förändras och därmed
också behoven. En taxonomi måste därför vara känslig för samhällets
utveckling, förändrade intressen och behov, och vara beroende av det faktum att samhällsbehoven inte ensidigt definieras utifrån politiska och ekonomiska intressen. Implementering av en sådan taxonomi bör därför bidra till att skapabalans. Ett exempel: det skulle vara olyckligt att satsa på
idrottssärbegåvningar på ett sådant sätt att till exempel språkligt eller konstnärligt särbegåvade individer ignoreras på grund av att dessa inte har samma marknadsföringspotential.