Skådespelaren skapar en roll med ett visst mått av naturlighet och ett visst mått av stilisering beroende på roll och förståelse av rollen. Skådespelarkonst
innebär en integrering mellan rollfigur och skådespelare. Det huvudsakliga målet för skådespelarkonsten, menar den ryske och stilbildande
teaterpedagogen Constantin Stanislavski, är gestaltandet av den mänskliga själens inre liv och dess uttryck i en konstnärlig form. Om man godtar
Stanslavski-skolans idéer om dramatikens innersta väsen, ligger det onekligen nära till hands att anta att särbegåvat skådespeleri, kanske mer än någon annan särbegåvningsdomän, faktiskt är beroende av en viss typ av personlighet. Skådespelare tenderar att vara betydligt mera extroverta och uttrycksfulla till sin läggning än sina spelande och dansande konstnärliga kolleger207. Andra
forskare har föreslagit att skådespelaren antingen är beroende av sitt
rollspelande för att utveckla en kanske osäker identitetsuppfattning eller också gäller motsatsen: att skådespelaren under vissa omständigheter möjligen utvecklar en identitetsförvirring på grund av sin dramatiska konst208. Enligt
dessa forskare kan ibland vara svårt för skådespelaren att skilja mellan vad som är vardagsverklighet och scenverklighet.
Måhända saknade till exempel Laurence Olivier – en av teaterkonstens mest legendariska personligheter – en stabil uppfattning om sin egen identitet. Den unge Laurence hade i stort inga jämnåriga vänner och tvingades på grund av faderns många tillfälliga jobb att flytta ofta och leva ett allmänt nomadiskt liv. Han sysselsatte sig mest själv, och favoritsysselsättning tycks ha varit att klä ut sig. Fadern hjälpte vid något tillfälle den femårige sonen att bygga en första ”scen”: en stor trälåda med draperier och tomma konservburkar som
tjänstgjorde som låtsasscenbelysning. Laurence kunde tillbringa timmar i sträck i sin påhittade värld på dessa barnkammarens fantasitiljor. Han skolkade
mycket från skolan och tycks inte ha haft mycket gemensamt med sina
jämnåriga skolkamrater. Oliviers biograf J. Cottrell209 skriver, att ”när han fick en
publik sken han upp och blev lika lysande som ett nystansat mynt. Men han kunde lika gärna vara surmulen under långa perioder, och bland jämnåriga pojkar verkade han allmänt frånvarande och mer eller mindre asocial. Han var oundvikligen präglad av sina stränga föräldrar”.
Även skådespelerskan Liv Ullman började sin teaterbana tidigt. Varje lördag under skoltiden arrangerade hon teaterföreställningar i skolans
gymnastiksal. Hon skrev pjäserna själv, regisserade och tog också själv de bästa rollerna. Ullman210 skriver: ”Med tiden förberedde jag mig så illa att
skådespelarna måste improvisera i publikens närvaro. Så småningom blev mina föreställningar dåligt besökta. Men det gjorde ingenting. Vad skulle vi med publik till? Det var vår egen glädje vi levde. Sminket, dräkterna, fantasins oändliga möjligheter. Aldrig mer blir teater så roligt”. Inte heller Liv Ullman trivdes i skolan. Hon beskriver skoltiden som meningslös och förspilld tid, fylld av onödiga förmaningar och ”dumheter som nu sitter längst bak i minnet”.
Hon skolkade ofta och simulerade magknip och förkylning så till den grad att sjuksköterska och barnpsykolog kallades in. Det blev sjukhusvistelse och Liv gjorde psykologen till viljes genom att spela den roll som förväntades av henne som omhändertagen av en barnpsykolog. I vuxen ålder reflekterar Ullman över händelsen och skriver ironiskt: ”Jag tog psykologen i hand och neg vackert och log mitt mildaste leende medan jag tackade för allt han hade gjort för mig. I synnerhet det där att komma in i mitt rum utan varsel och placera mig på sjukhus. Senare beslöt jag att bli underbarn, bara för att visa honom. Skriva en bok för världen. Den skulle bli vemodig, och alla skulle häpna över att någon så ung kunde skriva en så djup och gripande bok”. Det enda glädjande minnet från skoltiden tycks ha varit en lärare i folkskolan, som visade viss förståelse för den synnerligen fantasifulla unga flickan. Läraren skrev följande kommentar till en av Livs färgrika uppsatser: ”Kära Liv, du har stor fantasi och en sällsynt förmåga att uttrycka den. Men ibland är du ute på djupt vatten – och det är långt till land. Nu har jag också skrivit i bilder. Förstår du vad jag menar, lilla Liv?.” Lilla Liv förstod och skriver att hon gömde och sparade brevet till vuxen ålder.
Teaterns värld var knappast en miljö som sanktionerades av Livs familj och släkt. Hon tycks ha varit ett i största allmänhet missförstått barn, med intressen och talanger som inte alltid passade in i varken skolan eller i det sociala sammanhanget. Ullman framstår emellertid också som en synnerligen god författare, och skulle möjligen kunna ha valt en sådan karriär framför skådespelarbanan. Att det blev just denna och inte något annat beror förmodligen på omständigheterna, men kanske också i någon mån på det faktum att skådespeleriet tillät Ullman att upptäcka sin egen identitet genom utforskandet av olika rollfigurers tänkta identitet. Hon skriver om sig själv, att ”mitt yrke kräver ett dagligt exponerande av kropp och ansikte och känslor. Nu känner jag att jag är rädd för att blotta mig. Rädd att komma i en sårbar
situation genom det jag skriver — så att jag blir försvarslös”. Det existerar alltså en viss trygghet i att leva ut sin identitet genom rollspel, medan det biografiska skrivandet delvis upplevs av Liv Ullman som ett hot; ett direkt blottande av vad som uppfattas vara den egentliga personligheten.
Vad är alltså en särbegåvad skådespelare? En viktig faktor, förutom en extrovert personlighet, torde vara en språklig särbegåvning med tonvikt på muntlig framställning och en förmåga att kunna gestalta sin roll eller uppgift delvis som en respons på publikens reaktioner. Men det existerar ingen vedertagen definition, om ens någon empirisk forskning i ämnet. Man kan liksom i många andra fall av särbegåvning ofta skönja ett tidigt intresse för teater och skådespeleri. Vilka specifika egenskaper eller faktorer som definitivt skulle kunna känneteckna en särbegåvad skådespelare är svårare att definiera. Som jag visat ovan existerar sannolikt flera orsaker till att man intresserar sig för skådespeleri som barn och tonåring. Det kan vara till exempel ett sätt att upptäcka sin identitet, som visas mycket påtagligt i en ny doktorsavhandling om ungdomars möte med skådespelarrollen av jönköpingsforskaren Christina Chaib211, eller raka motsatsen: en flykt från en viss identitet, eller helt enkelt en
uppslukande fascination av teatern som företeelse och medium.
Särbegåvade individer, som diskuterats tidigare, tenderar att nästan helt uppslukas av sitt intresse. Regissören Ingmar Bergman är ett utmärkt exempel. Han valde förvisso inte skådespelarbanan, men lät sig helt fascineras av filmen
och teatern som företeelser. Som barn bytte han på självaste julafton till sig sin äldre broders julklapp – en kinematograf – för 100 tennsoldater. På
juldagsmorgonen stängde han in sig i barnkammarens mörka men rymliga garderob för att börja upptäcka dynamiken i den värld, vars utforskande i vuxen ålder givit honom världsrykte. Bergman212 minns garderoben: ”Jag ställde
kinematografen på en sockerlåda, tände fotogenlampan och riktade ljuskällan mot den vitstrukna väggen. Därefter laddade jag filmen. På väggen framträdde en bild av en äng. På ängen slumrade en ung kvinna, uppenbarligen klädd i nationaldräkt. Då jag rörde veven (det här går inte att förklara, jag kan inte ge ord åt min upphetsning, jag kan när som helst återkalla lukten av den heta metallen, garderobens doft av malmedel och damm, veven mot min hand, den darrande rektangeln mot väggen)...”.
En liknande bakgrund går igen hos den näst intill kultförklarade
filmskaparen Steven Spielberg. Spielberg var tämligen strängt hållen som barn. Fadern gjorde sitt yttersta för att ”beskydda” sonen från televisionens värld. Han gömde till exempel fjärrkontrollen så att sonen inte skulle kunna hitta den och slå på TV:n. För Ingmar Bergman blev den första kinematografen den utlösande faktorn till en senare filmkreativ tillvaro. För Spielberg var det framför allt televisionen som kom att fascinera honom, även för honom tycks den dramatiska världen ha erbjudit en viss flykt från en annars ständigt skiftande tillvaro utan fasta punkter. Spielberg213 skriver till exempel, att ”jag
tror att den hemlängtan jag ofta har beror på vad som har hänt i mitt eget liv. Jag har bott på så många platser som barn, att jag egentligen aldrig hade någonting jag kunde kalla hem”.
Fascinationen är ett genomgående drag hos dessa konstnärer. Orsaken till varför en sådan fascination uppstår är okänt, men kanske är det ingen tillfällighet att Olivier, Ullman, Bergman och Spielberg, på ett eller annat sätt, framstod som udda och oförstådda i den miljö i vilken de växte upp. Kanske är alltså dramatiken i allmänhet, och för särbegåvade dramatiker i synnerhet, ett uttryck för olika mänskliga behov och därför, i samband med en viss personlig läggning och en fallenhet för språklighet, åtminstone till en del resultatet av en kreativkompensation.
Dramaterapeuten Rosemary Gordon214 skriver till exempel att
”människan har försökt under lång tid söka mening och förståelse i livet genom konsten. Vi har försökt, och fortsätter att försöka, att reda ut konflikter och motsägande uppfattningar, känslor och krav genom olika rollfigurer. De må spela sin roll antingen på en inre eller en yttre scen. Ett drama, vare sig det är inombords eller utombords, är ett sätt för oss att nå förståelse genom att
uppleva det genom någon annans identitet”. Möjligen kan skillnaden mellan en kompetent skådespelare och en särbegåvad skådespelare också beskrivas som en fråga om att vara en ”dramatisk empatisör” snarare än en illustratör215.
Den lärdom som föräldrar, lärare och andra i dramatiska
särbegåvningars närhet kan dra nytta av genom ovanstående diskussion är, att vara lika förstående som den lärare som tycks ha skänkt Liv Ullman hennes barndoms enda erkännande. Att få förståelse och stöd är sannolikt den allra viktigast faktorn i handhavandet av dessa individer; en inställning som
naturligtvis inte är begränsad till dramatisk särbegåvning. Att bli förstådd och få stöd är livsviktigt för alla barn, ungdomar och vuxna. Men att ge stöd, förståelse och godkännande för vissa intressen i olika sociala sammanhang –
som visats ovan – är inte alls en självklarhet. Det existerar sociala värderingar som både medvetet och omedvetet styr vem och vad vi uppmuntrar.