Det existerar en mängd levnadsbeskrivningar om och av kända politiker, författare, uppfinnare, äventyrare, skådespelare, idrottshjältar, företagsledare, artister och musiker med flera. Men floran av biografier minskar betydligt om söker efter lingvister, historiker, statsvetare, beteendevetare, musikvetare och jurister för att bara ta några exempel. I viss mån speglar förhållandet det faktum att samhället – kanske oundvikligen – högre värderar vissa områden och sysselsättningar än andra. Popularitet har alltid varit en mycket använd men inte alltid tillförlitlig måttstock.
Jag har valt att i korthet beskriva den särbegåvade statsvetaren som en representant för discipliner som är underrepresenterade i litteraturen om särbegåvning, om ens överhuvudtaget specifikt diskuterade, mycket på grund av Gunnar Falkemarks167 utmärkta sammanställning av uppsatser som beskriver
svenska statsvetare under 350 års tid. Sammanställning tjänar naturligtvis främst syftet att visa på den akademiska disciplinens framväxt i Sverige, men några biografiska notiser förekommer som är av intresse för diskussionen om akademisk särbegåvning.
Wilhelm Erik Svedelius
Wilhelm Erik Svedelius beskrivs som Sveriges förste moderne statsvetare. Han föddes år 1816 och var redan som barn fascinerad av historia, ett intresse som blev ännu starkare genom Carl Thomas Järta, Wilhelms lärare i historia på gymnasiet. Järta blev så småningom skytteansk professor i Uppsala i vältalighet och statsvetenskap. Uppenbarligen spelade Järta en stor inspirerande roll för den unge Svedelius, ty som fjortonåring kunde man ofta finna honom, om vädrets makter tillät det, på kyrkogården i Västerås. Där satt han och läste Sveriges Rikes grundlagar och drömde om att själv en gång få bli innehavare av den Skytteanska lärostolen.
Svedelius förde under hela sin uppväxttid tämligen självutlämnande minnesanteckningar. I dessa beskriver han sig som en person med en fantasi som var så stark att den i det närmaste stundom plågade honom. Han skriver på ett sätt som omisskännligen bär spår av den romantiska erans känsla för det mystiska, och med vad som måste betraktas som fantastiska överdrifter, att ”inbillningskraften var outtröttlig... Det hände ganska ofta, när
inbillningskraften kom riktigt i farten, att jag blef, såsom skulle jag varit ursinnig. Själsrörelsen stegrades till raseri, jag grep med händerna i stolar och bord, jag bet och skrapade med tänderna i stolsryggen, så att den blåmålade färgen skrapades bort, och det kunde hända, i fall stolen var något bräcklig, att stolsfötterna brötos i kras, och härunder forsade en ström af diktade berättelser fram genom talorganen. Detta kallade jag att fantisera. Det var knappt en lek, det var en naturnödvändighet”.
År 1831 reste Svedelius till Uppsala för att studera. Han disputerade åtta år senare, tjugotre år gammal, på en avhandling (på latin) om Sveriges
deltagande i trippelalliansen i Haag år 1668. I motsats till vad traditionen bjöd författade den unge disputanden sin avhandling själv. Det var annars kutym att professorn skrev ihop avhandlingen. Efter disputationen blev Svedelius
skytteansk docent under Olof Kolmodin, och därefter adjunkt i historia och statistik. Samtidigt med utgivandet av arbetet Om statsrådets ansvarighet blev Svedelius 1856 utnämnd till professor i historia vid Lunds universitet. Han stannade i sex år varefter hans ungdomsdröm förverkligades: han kallades till Uppsala som skytteansk professor i vältalighet och statskunskap år 1862.
Det existerar en mängd anekdoter om Svedelius uppsalatid. Han uppfyller med rågat mått bilden av den tankspridde professorn: kroppsligen närvarande men andligen frånvarande i sin egen värd av tankar och
funderingar. Han var känd som en man med stor aptit, vilket brukade leda till munterheter på diverse festliga tillställningar. Han visade liten hänsyn till etikett eller bordsskick. Det berättas att vid ett tillfälle var så i andanom att han glömde ta bröd för sin smörgås, och applicerade skickligt smöret på handen i stället.
Vid sitt inträdestal i Svenska Akademien, till vilken han hade valts att bli en av de Aderton, inträffade ävenledes en berömd händelse. Under orationen drack Svedelius upp allt vatten i sitt glas, och upptäckte modstulet att botten var nådd och vattnet slut. Utan att göra uppehåll i talet tog han resolut grannens vattenglas, tog sig förvånat en klunk, höll upp det utforskande mot ljuset och svepte sedan resten av glaset. Församling gav upp ett muntert sorl. Alla utom Svedelius, tycktes det, visste att glaset innehöll grogg.
Sigfrid Wallengren
I skånska Österlen föddes år 1876 Sigfrid Wallengren som ett av nio barn till magistratssekreteraren Mårten Svensson och prästdottern Oliva Wallengren. Barnen antar alla moderns efternamn. Kändast av de barn som levde till vuxen ålder torde Sigfrids äldre bror Hans vara, mer bekant under pseudonymen Falstaff Fakir. Alla barnen skaffade sig en akademisk utbildning.
Sigfrid tyckte om att som ung dra sig undan för att studera och
diskutera, gärna till Viks fiskeläge, som hade blivit en samlingsplats för olika intellektuella. Man brukade kalla medlemmarna gemensamt för Akademin i Vik. Den äldre brodern Hans tycks ha varit något av ett föredöme för den yngre Sigfrid. Han gjorde sitt bästa för att väcka intresset för böcker hos honom. Brodern brukade påpeka, att ”flitigt läsa gör dig klok, derför läs hvarenda bok”.
Sigvard tog studenten tidigare än vanligt men kunde inte omedelbart läsa vidare. Fadern gick bort 1898 vilket innebar att Sigvard stod nästan medellös. Han fick försörja sig som informator och lärare, och blev år 1900 dessutom redaktionssekreterare vid Statsvetenskaplig Tidskrift, vars eldsjäl och redaktör var Pontus Fahlbäck, ävenledes professor i statsvetenskap vid universitetet.
Då Fahlbäck blivit riksdagsman och flyttat till Stockholm blev
Wallengren hans vikarie och förordnades därmed till docent endast tio dagar efter sin disputation. Vikariatet varade i elva år och den 1 maj 1917 installerades Wallengren som ordinarie professor i statsvetenskap och statistik. Förutom sin akademiska fallenhet, tycks Wallengren också ha varit osedvanligt socialt kompetent. Han drevs av ett socialt patos som fick kurskamraten och den gode vännen Torgny Segerstedt att karaktärisera honom med orden ”Sigfrid
Wallengren vann icke sin ställning genom några bländande egenskaper. Det var hans kloka måttfullhet, hans säkra omdöme och hans rätlinjiga renhårighet, som förlänade hans ord gehör”.