Kommunikationsforskaren Roy Berko och hans medarbetare121 har funnit att vi i
genomsnitt faktiskt lyssnar mer än vi talar. Under en vanlig dag går mellan 50– 80 procent av tiden åt till att lyssna på andra, men bara hälften av detta
oavlåtliga kommunikationsprocesser i vardagslivet – aktiva, passiva, verbala och icke-verbala – men av olika anledningar fungerar vi inte alltid som aktiva mottagare av andras kommunikation. Denna selektion av vad vi väljer att lyssna aktivt på har uppmärksammats av till exempel reklamfolk som försökt komma förbi ibland viljestyrda informationsspärrar och kommunicera med sin kundkrets subliminalt, det vill säga försökt påverka kundens köpbeteende med viss information utan att kunden är medveten om det.
Begreppet kommunikation har således en tämligen vid innebörd och beskriver en hel rad mänskliga beteenden och strävanden. Begreppet
kommunikation kan ses som en samverkan mellan bland annat motivation, avsedda och oavsedda effekter, ömsesidighet, påverkan och symboler. Men förutom att kommunikation är verbal och/eller icke-verbal kan den dessutom vara både interpersonell och intrapersonell. Det senare kan förenklat beskrivas som ”självprat”. Vem talar och diskuterar inte dagligen med sig själv?
Förmodligen gör vi oss alla skyldiga till att ”prata med blommorna”, men är inte särskilt benägna att erkänna det öppet. Blommorna i fönstersmygen blir objekt på vilka vi projicerar tankar och kanske ibland känslor; ett sätt att
bearbeta intryck och kunskap. En mera uttömmande definition på intrapersonell
kommunikation är emellertid den följande: Intrapersonell kommunikation omfattar alla de processer som sker inom en individ, när hon eller han skapar eller söker förståelse för de många interna och externa stimuli som finns att tillgå. När en person kommunicerar intrapersonellt finns så att säga sändare, mottagare och medium inom individen själv122.
Den intrapersonella förmågan är naturligtvis inte oviktig i det här sammanhanget. I enlighet med till exempel Howard Gardners tes är förmågan till självkännedom sannolikt ett viktigt fundament för utvecklingen avalla typer av förmåga – ett trovärdigt antagande som måste ställas mot det faktum att vi för närvarande inte vet särskilt mycket om hur förmågan till självkännedom förhåller sig till social kompetens. En möjlighet är till exempel att förstå
förmågan till självkännedom som en slags medvetensjälvreglering genom vilken vi utvärderar och anpassar oss till framför allt sociala sammanhang och deras normer123. Det är också intressant att också notera att förmågan till reflektion
tycks ha ett direkt samband med höga poäng på traditionella intelligenstest. Alltså skulle man kunna förstå förmågan till självkännedom som en skicklighet att kunna reflektera över sig själv och sin situation, genom att åtminstone tillfälligtvis kunna upphäva rådande normers och egna och andras känslors inflytande, för att därigenom kunna fatta ett beslut eller lösa ett problem som utmynnar i en på något sätt förbättrad situation. Howard Gardner påpekar med anledning av självkännedom som en unik kapacitet, att ju mindre en individ förstår sina egna känslor, desto mer kommer han eller hon att falla offer för dem. Ju mindre en person förstår sina reaktioner på olika känslor, och andras reaktioner, desto större sannolikhet att hon eller han handlar olämpligt i en social kontext, och därför misslyckas att försäkra sig om passande plats i samhället som helhet.
Fokus för den följande diskussionen är snarast särbegåvning inom yrken och funktioner som kräver en social kompetens. Oundvikligen blir
beskrivningen en förenkling eftersom forskning på området ännu i stort lyser med sin frånvaro. Även om föreställningen om en social intelligens har funnits en längre tid har få forskare begreppsligat socialt beteende som en unik
kapacitet. Förutom det relativt nyuppfunna begreppet EQ (emotionell intelligens) som kommer nära idén om socialt beteende som en särskild kapacitet124, har den forskning som bedrivits på området nästan uteslutande
betraktat socialt samspel inom ramen för ledarskapskapsforskning. Varken skolor eller samhälle försöker för närvarande att systematiskt lära ut
färdigheter förknippade med denna typ av förmåga, och ett fortsatt studium kan mycket väl komma att så småningom förändra det sätt på vilket vi för närvarande undervisar i våra skolor125. Förenklingen är alltså befogad för att
uppmärksamma vikten av social kompetens och dess särbegåvningar i ett rationalistiskt samhälle.
Inte enbart skolväsendet utan också företag och statliga institutioner är inte alltid på det klara med att både produktion och produktkvalitet sannolikt skulle gynnas betydligt, sett över en längre tidsperiod, om de anställda – till exempel genom en kommunikativt särbegåvad chef, föreståndare eller rektor – fick en chans att känna sig betydelsefulla, omhuldade och uppmärksammade. Överordnade på en arbetsplats, påpekar den brittiske socialpsykologen Michael Argyle, kan utgöra en mycket viktig faktor för de anställdas trivsel. Men
dessvärre, menar han, brister överordnade ofta i social kompetens. Tendensen i dagens rationalistiska samhälle är att vilja kvalitetsutveckla verksamhet och produktion utan att först beakta att det är individer med personliga behov och önskningar som producerar både varor och tjänster. Om den anställde trivs med sina arbetsuppgifter och sin yrkessituation ökar oundvikligen chansen att verksamheten blir både effektivare och mer gedigen.
Kommunikativ kompetens, enligt en av många definitioner126, är
”förmågan att kunna skaffa sig relevanta och interaktiva mål i specificerade sociala kontexter genom att utnyttja lämpliga strategier och sätt att tala som utmynnar i andra individers positiva respons. Observera att litteraturen om kommunikation sällan eller aldrig talar om särbegåvad kommunikation, utan om kompetens. Det existerar naturligtvis ett släktskap mellan begreppen. Kompetens är en förutsättning för att man skall kunna identifiera
särbegåvning, men inte alla kompetenta är nödvändigtvis särbegåvade. En kompetens kan utvecklas genom inlärning av kunskap och genom att tillämpa denna. Genom att studera kommunikativa beteenden lär vi oss vilka beteenden som får vissa önskade eller oönskade resultat. Ett liknande förhållande råder mellan särbegåvad kommunikation och framgång, vilket ofta är det begrepp som används i litteraturen om ledarskapsstilar. Ordet framgång beskriver emellertid snarare resultatet av en viss typ av kompetens. För att undvika begreppsförvirring används i den fortsatta diskussionen begreppet
kommunikativ särbegåvning för alla dessa begrepp: social intelligens, kompetens
och/eller framgång.
Vissa individer tycks emellertid ha en särskild fallenhet för att umgås med människor och/eller uträtta vissa uppgifter i sociala sammanhang oberoende av sin formella utbildning. Gardner uttrycker denna, förvisso för alla medfödda men mer eller mindre manifesterade, kapacitet som förmågan att uppmärk- samma andra och göra åtskillnad mellan dem, framför allt vad gäller deras kynne, temperament, motiv och avsikter. Likaså påpekar särbegåvnings- forskaren K. I. Abroms127 att det är framför allt fyra områden på vilka en
socialt beteende, moralisk reflektion och medvetenhet samt ledarskapsförmåga. Ledarskap utgör alltså en del av den kommunikativa särbegåvningsdomänen, men är ingalunda den enda aspekten. Man kan och bör nog göra en distinktion inom denna domän mellan en kommunikativt pastoral funktion och en
kommunikativt marknadsinriktad funktion. Bådas främsta kännetecken torde vara en utpräglad kommunikativ förmåga, men i båda fallen utnyttjas denna fallenhet på olika sätt.
I det första fallet är det en fråga om samspel med ett i huvudsak kvalitativt och altruistiskt syfte - därav namnet ”pastoral”, som syftar på en vårdande funktion - medan det i det senare fallet snarare rör sig om ett samspel med ett i princip kvantitativt och konkurrensmässigt syfte. Därmed är
naturligtvis inte sagt att det inte förekommer altruistiska motiv även inom företags- och affärsvärlden och själviska motiv inom olika vårdyrken, men det belyser ett visst motsatsförhållande mellan den pastorala/vårdande och den marknadsinriktade/konkurrensmässiga funktionen. I det följande diskuteras både dessa kommunikativa funktionen och några av deras respektive
yrkesroller.