Få biologer har haft en sådan genomgripande betydelse för synen på livet och dess uppkomst som Charles Darwin. Och få har under en sådan lång tid så oförminskat varit kontroversiell och omdebatterad, trots att det är långt över ett sekel sedan hans mest berömda arbete publicerades: Om arternas uppkomst.
Charles Darwin
Charles Darwin föddes år 1809 som den andre sonen till Robert Darwin, landsortsläkare, och Susannah, dottern till grundaren av Wedgewoods
fortfarande välkända porslinsfabrik. Uppväxtmiljön var borgerlig och familjen välbärgad. Det rådde förståelse för intellektuella sysselsättningar och intressen inom familjen. En av Charles kusiner var Francis Galton. Darwins farfar skrev flera böcker i biologi och förutsåg i någon mån sin sonsons senare teoretiska resonemang genom att i sina skrifter påstå att allt levande har utvecklats ur andra och tidigare former. Han menade att arterna är varken beständiga och oföränderliga.
Charles skickades 1818 till Dr. Butlers Skola i Shrewsbury, en av det dåtida Englands mest framstående och progressiva skolor. Han stannade i sju år. Men när Darwin senare tillfrågades om värdet av sin skolgång, brukade han kategoriskt nedgöra den och säga: ”Allt vad jag har lärt mig som har varit av värde, har jag lärt mig själv”. Darwin påpekar också intressant nog att han inte
hade något som helst huvud för språk, men var ändå tvingad att tillbringande tiden i en skola som bara fäste vikt vid klassiska språk och i begränsad
omfattning också vid historia och antikens geografi. Alla läxor skulle läras utantill och Darwin lärde sig mekaniskt utan vidare fyrtio eller femtio rader av latinska poeter under morgonbönen för att sedan kunna demonstrera för lärarna att han ”kunde” läxan. ”När jag slutade skolan”, skriver Darwin,” skulle jag tro att varken lärare eller föräldrar skattade mig som särskilt klyftig. De menade snarare att jag var mindre än medelmåttig”.
Under skoltiden var den unge Charles en flitig samlare av stenar och mineraler, blommor och insekter. Tillsammans med den äldre brodern Erasmus gjordes diverse kemiska experiment i ett litet skjul i trädgården, som tjänade som laboratorium. Samlarvurmen, som Darwin själv kallar den i sin
självbiografi, ”som gör en systematisk naturforskare... var mycket stark hos mig och tydligen medfödd, ty varken min bror eller någon av mina systrar hade någonsin detta intresse”.
Efter avslutad skolgång i Shrewsbury skickade fadern sonen till
Edinburgh för att studera medicin. Charles var en flitig student – men inte av medicin! Han tillbringade en stor del av sin tid vid strandkanten för att studera vattenbrynets mollusker tillsammans med studiekamraten och zoologen Robert Edmund Grant. Darwin avskydde föreläsningarna i medicin. De var tråkiga och dissektionslektionerna tyckte han var minst sagt avskyvärda. Familjen insåg ganska snart att Charles inte passade att följa i faderns fotspår som läkare och han förflyttades till Cambridge för att istället bli anglikansk präst. Charles var emellertid lika ointresserad av teologi som han var av medicin. Han gick på föreläsningarna, men fick sitt intresse av naturvetenskap tillfredsställt på annat håll och umgicks i Cambridge med många av den tidens mest framstående geologer och entomologer. Han begav sig ofta ut på expeditioner, som han dessutom gärna kombinerade med jakt. Faderns missnöje med sonens
studielättja lät inte vänta på sig. Han anklagade honom för att skämma ut hela släkten.
Charles nyvunna umgängeskrets såg emellertid i motsats till fadern Charles som en tämligen lovande ung man med en säker framtid inom naturvetenskapen. När man sedan sökte en naturvetenskaplig assistent för forskningsskeppet HMS Beagle, som skulle ut på ett femårigt
gradmätningsuppdrag, föll valet naturligt på Charles Darwin. Efter övertalning gav fadern så småningom med sig och tillät sonen att sätta segel den 27
december 1831. ”Resan med Beagle”, skriver Darwin, ”har varit den viktigaste tilldragelsen i hela mitt liv. Jag har alltid upplevt den som den första egentliga utbildningen jag fått. Jag leddes att noggrant undersöka flera olika
naturhistoriska områden, och så stärktes min förmåga att observera – vilken för övrigt ändå alltid varit väl utvecklad”. Resan gick till Sydamerika, övärlden i Stilla Havet, Australien och Nya Zealand.
Vid hemkomsten år 1836 slog Darwin sig ned i London och blev medlem av den anrika ”The Geological Society”, vars medlemmar hjälpte till att sortera och systematisera Darwins omfattande samlingar från resan. Han gifte sig kusinen Emma Wedgewood och kom aldrig att ta någon akademisk examen. Han levde på familjens förmögenhet och kunde helt ägna sig åt sina intressen. Han skrev tjugoen böcker i ämnen som täcker allt från geologi och fossiler till
växtfysiologi och entomologi. Mest välkänd av dem alla torde emellertid Om
arternas uppkomst vara. Den publicerades år 1859 och debatteras fortfarande. Carl von Linné
I svenska Småland, i Råshult, föddes i maj månad 1707 en blivande biolog som skulle komma att omvälva hela världens syn på flora och fauna: Carl von Linné, son till den växtintresserad kyrkoherden Nils Linnaeus och hans hustru Christina. Den senare har beskrivits som ”en aktningsvärd och arbetssam... kvick, skarp qvinna”. Om fadern Nils Linnaeus berättas att hans käraste nöje, förutom att besöka Lunds Botanicum, var att själv odla för tiden mycket rara växter hemma på täppan i Råshult.
Föräldrarna upptäckte snart att Carl redan i mycket unga år var
”spörjande, letande och finnandes tecken, igenkänningstecken i blomstren, var han med överallt” och fann för gott att lära honom att läsa så snart som möjligt. Att denna upplevelse inte var helt uppskattad av Carl, som var blott två år gammal, kan skönjas i senare skrifter. Måhända är det denna tilldragelse som den vuxne Linné något ironiskt reflekterar över i en av sina många skrifter på sitt oefterhärmliga sätt med en blandning av latin och svenska: ”Ordinairt är att barnen så snart de lärt tahla skola fästas vid boken som gambla karlar. Häraf blifva de segnes, alla sensus blifva obtusa, så att det merendels är att af qwicka barn blifver doma karlar”. De stolta föräldrarna visade nämligen gärna upp för besökande hur försigkommen sonen var; tilltag som inte alltid gick enligt planerna. När den tyske kyrkomålaren Hans Brachwagner kom på besök tog far Linnaeus sonen i kalufsen och utbrast: ”Nu måste du visa hur bra du vinger läsa, Calle lille! Och inte bara svenskan i ABC-tan utan latinet också”. Men lille Calle vägrade.
Sonen delade emellertid med fadern ett brinnande intresse för växter. Till moder Christinas fasa kunde sonen ibland försvinna ut på markerna runt prästgården för att leta efter någon särskild växt, och sedan helt upptagen och utmattad av den fascination som naturen erbjöd honom falla i sömn i mjuk mossa över natten. Dessa små äventyr satte sina spår i vetenskapsmannens senare gärning.
Vid sju års ålder ansågs tiden mogen för unge Carl att bli satt under en informator. Familjen valde Johan Telander, en tjugoårig bondson från trakten, om vilken Carl senare skrev, att han var ”en butter man med dåligt lynne, som var bättre lämpad att utsläcka ett barns talang än utveckla den”. Det blev
således inte särskilt lätt att hålla Carl vid skolböckerna. Han ville hellre vara ute i trädgården bland växterna. Svårigheterna med Telander och hans unge
begåvade men motspänstige adept resulterade i en kompromiss. Carl skickades istället till trivialskolan i Växjö. Inte oväntat vantrivdes han även där. Skolan drevs nämligen av, som Carl senare uttryckte det med en tämligen giftig penna, ”rude lärare med lika rude metod gåvo barnen håg för vetenskaper, att håren måste resas på deras huvud”. Pojken skolkade och hittades oftast i fält för att leta växter. Skolkamraterna gav honom smeknamnet ”den lille botanisten”. Det var först i tonåren som Carl träffade någon som tillät och uppmuntrade honom att även fortsättningsvis bedriva sina särskilda intressen. Han stiftade bekantskap med Johan Rothman, provinsialläkare i Växjö och en av de äldre lärarna vid gymnasiet. Rothman lyckades väcka Carls intresse för medicin. Carls nyfunna intresse blev intensivt och han genast fick sina syskon i Råshult att agera patienter. Han slukade gamla läroböcker i botanik och zoologi och
lyckades med deras hjälp blanda ihop diverse örtmediciner, vilka han genast åstundade att behandla sina låtsaspatienter med.
Linné blev antagen vid gymnasiet 1724, där läroplanen var anpassad för dem som skulle välja prästbanan. Tonvikten låg på grekiska, hebreiska, teologi, metafysik och retorik; ämnen som Carl varken hade fallenhet för eller intresse av. Däremot hade Linné huvud för matematik. Något år innan det var tänkt att Carl skulle gå vidare till universitet för att uppfylla framförallt moderns önskan att sonen skulle bli präst, beslöt sig Nils Linnaeus att hos Dr Rothman förhöra sig om sonens utsikter att studera vidare. Fadern blev chockad över vad han fick höra. Rothman delgav gymnasiets lärares övertygelse att Carl aldrig skulle kunna bli en lärd man. Han lämpade sig enligt dem endast för manuellt arbete. Han skulle möjligen kunna bli snickare eller skräddare men absolut aldrig präst. Rothman var emellertid själv av en annan uppfattning. Han föreslog Nils Linnaeus att sonen nog borde bortse från prästyrket och snarare söka sig till medicinen. Provinsialläkaren erbjöd sig därför att utan ersättning låta Carl bo hos sig under sista gymnasieåret, och att under tiden undervisa honom i botanik och fysiologi.
Linné hamnade efter avslutat gymnasium i Lund men stannade bara ett år. Han flyttade vidare till Uppsala på Rothmans rekommendation.
Föreläsningarna i Uppsala verkar inte ha givit Linné mycket mer än vad de gjorde i Lund, och Linné var i stort lämnad åt sin egen driftighet. Denna å andra sidan började låta tala om sig. Han stiftade bekantskap med Olof Celsius, domprost och amatörbotanist med omfattande samlingar och ett minst lika omfattande bibliotek, som Linné fattat särskilt intresse för. Genom Celsius förmedling fick Linné tillräckliga stipendier för att klara ett annars mycket knapert uppehälle. Celsius tog också tillfället i akt att visa Olof Rudbeck d. y. – en av de legendariska professorerna vid medicinska fakulteten – en uppsats om växternas sexualsystem som Linné skrev som ett inlägg i debatten kring
universitetsbibliotekarien Jöran Wallins framlagda avhandling ”De nuptiis arborum” (Angående trädens bröllop). Uppsatsen hade redan spritts som en löpeld över universitetet. Rudbeck blev mycket intresserad och gjorde sitt bästa för att den lovande ynglingen skulle kunna fortsätta sina studier och
upptäckter.
År 1735 begav sig Linné till Nederländerna för att disputera vid
universitetet i Harderwijk på en avhandling om malaria. Han stannde i flera år och blev allt mera känd i Amsterdam och Leiden som den kunnige och
produktive forskaren från Norden. Under denna vistelse, och med hjälp av intresserade holländska mecenater blev flera av Linnés mest kända verk tryckta, bland andra hans berömda Systemae naturae.