Skidfenomenet Gunde Svan började tävla när han var tre år gammal, och hade när han drog sig tillbaka från tävlingslivet vid trettio års ålder deltagit i 615 tävlingar. Av dessa han hade vunnit 324 – över hälften av alla tävlingar. Han är olympiamedaljör, världsmästare och världcupsegrare många gånger om.
Orsakerna till sin fantastiska framgång beskriver Gunde Svan108 själv på följande
Jag vann oftare än andra. Detta berodde på min envishet att i alla lägen ta tillvara
möjligheterna. Alla detaljer som jag kunde finna ut att förbättra, dem förbättrade jag. Jag såg till att göra det själv. Jag förstod tidigt att man ska göra saker själv för att få dem gjorda. Dessutom har jag haft en god grund att bygga på. Min kropp har klarat av alla stora påfrestningar med träning och åter träning. Jag har byggt upp den under många år. De fysiska förutsättningarna har haft en stor del i mina framgångar som skidåkare. Min vilja och mitt förtroende har svarat för resten. Viljan har jag alltid haft. Mitt självförtroende har jag byggt upp med att ha mindre målsättningar för att sedan höja dem allt eftersom jag klarade av dem. Jag har utövat mitt stora intresse, och ett stort intresse måste man ha för att komma till toppen. Det har gjort att jag inte sett det det som en uppoffring, utan det har varit roligt att se sig själv utvecklas och att nå nya mål... Jag är övertygad om, att ska man följa den väg som alla de andra går, då kommer man inte längre än någon annan, kanske inte ens lika långt. För att komma längre måste man hitta sin egen väg.
Börje Salming, idol för både svenska och nordamerikanska ishockeyfantaster under 1970- och 1980-talen, bidrog åtskilligt till att den egna klubben flera gånger vann elitserien, och att det svenska ishockeylandslaget gjorde bra ifrån sig i flera världsmästerskap. Han blev 1973/74 uttagen till världslaget och hamnade åtskilliga gånger under sin professionella karriär i nordamerikanska NHL:s ”All Star Team”. Han tillskriver sin äldre bror Stig – också känd
ishockeyspelare – en stor del i sitt idrottsliga intresse och sin framgång. Fadern dog i en tragisk olycka när Börje var fem år gammal, och brodern blev – som Börje Salming uttrycker det – både storebror, kompis och far. Båda brödernas intresse för sport var omättligt. Börje skulle göra i princip allt som brodern gjorde. Han beskriver sig själv och sin bakgrund så här109:
Som ung grabb tänker man inte så mycket på varför saker och ting är som de är och vad som egentligen styr det som händer. Jag har aldrig varit särskilt mycket för att grubbla... Det är Stig som har format mitt självförtroende och min vinnarinstinkt, inte med en massa ord utan genom att vara ett föredöme. Han har betytt oerhört mycket för mig... Jag och Stigge bekymrade oss knappast [över att vi visserligen inte var fattiga, men inte heller levde i ett överflöd]. Man kan nog säga att vi slängde i oss maten, glömde läxorna och ägnade all fritid åt sport. Det var bara idrott i skallen på oss; fotboll, handboll, brottning, landhockey och så förstås riktig hockey... Det var härligt att slänga sig, att få vara med och att ge allt för att få vara ivägen för bollen. Just det är en ganska liten detalj, men har säkert varit till nytta i NHL. Jag är aldrig rädd när jag slänger mig framför pucken. Det kommer helt naturligt för mig. Efter skoldagarna var det full fart till Matojärvis hockeyrink (vi bodde granne med idrottsplatsen); in och äta då mamma ropade och så ut igen tills det blev mörkt. Skolarbetet och läxläsningen tänkte jag inte mycket på i tonåren, det var bara ishockey som gällde... Jag vet inte om jag är den största talangen, men mitt intresse var omättligt... Träningarna tyckte jag var nästan lika roliga som matcherna, att kämpa och ta ut mig fysiskt har alltid gett mig en kick... Folk... tror naturligtvis att jag enbart håller på för pengarnas skull, och jag kan i och för sig heller inte säga att de har fel. Självklart har jag spelat för pengarnas skull de senaste tio åren... Pengarna är viktiga, men fortfarande gillar jag spelet, matcherna och spänningen... Jag skulle inte fortsätta om jag bara fick åka med för att sitta i båset som en klenod från bättre tider.
Björn Borg, enligt somliga världens bäste tennisspelare genom tiderna:
världsmästare tre gånger, korad världens bäste idrottsman 1980 och femfaldig vinnare av den prestigefyllda Wimbeldon-turneringen, behöver knappast någon närmare presentation. Fadern var bordtennisspelare och vann vid ett tillfälle Södertäljemästerskapen. Som pris fick han välja mellan ett spinnspö, ett
tennisracket och en mängd andra föremål. Sonen Björn, som var i sjuårsåldern, hade fattat tycke för tennisracketen, och övertalade pappa med en vädjande blick att han skulle välja just denna. Den kom omedelbart till användning. Björn stod outtröttligt och bollade mot hemmets garagedörr med den
nyförvärvade racketen. När inte garagedörren längre räckte till, gick Björn ned till de närbelägna tennisbanorna där han kunde uppehålla sig från morgon och till kväll i hopp om att få spela med någon – vem som helst110:
Jag spelade tennis så ofta jag kunde men samtidigt höll jag på med ishockey. Jag hade nog gärna försökt mig på en karriär där, men så småningom blev jag ju tvungen att välja. Det gick inte att koncentrera sig på flera sporter samtidigt. Vad det än gällde — sport, pilkastning, tennsoldater eller skola — så hatade jag att förlora. Jag kastade mig in i vad som helst och jag ville vinna. På lördagarna tävlade vi i allt möjligt hemma också.... Jag var inte en sådan där som mådde illa när jag tog i en bok. När vi hade prov gillade jag det. Jag ville visa att jag kunde sådant också... När jag gick ut nian hade jag drygt 4,1 i snitt. Samtidigt som jag hade tennis, sport, i huvudet så tyckte jag om skolan... Jag fick mycket stöd och hjälp [hemifrån] och utsattes vad jag minns inte särskilt ofta för någon hård kritik... Mina föräldrar ansåg att skolarbetet måste skötas... Om inte mina föräldrar hade ställt upp så mycket hade jag aldrig blivit
tennisspelare. En av mina bästa kompisar är fortfarande min pappa... Jag har tänkt mycket på [min tränare] Lennart [Bergelin] de senaste åren. Det är någonting speciellt med honom... Han var som en lillpappa... Han tog hela ansvaret för mig när mina föräldrar inte var med... När jag vann var det som om Lennart vann också. Jag kanske hade lyckats om jag inte haft Lennart – men det är verkligen inte säkert... Han är en stor man, Lennart (s. 9, 12, 16, 26-27)
Tre kända idrottsprofiler: Svan, Salming och Borg – olika men ändå lika i vissa avseenden. De egenskaper som dessa tre delar tycks vara ett omåttligt och tidigt intresse för sin valda idrott, en envishet att förbättra sin egen prestation, stora mängder konsekvent träning, en progressiv målsättningsförmåga och en relativt säker uppfattning om den egna kapaciteten och dess
utvecklingsmöjligheter. Man kan kanske säga om dessa tre, och många andra idrottsliga särbegåvningar med dem, att de var ”besatta” av sina respektive idrotter. I alla tre fallen skymtar också förstående och stödjande föräldrar och/eller andra viktiga personer, som på olika sätt har blivit mentorer eller förebilder. Gunde Svan, som förvisso poängterar att skidåkare egentligen inte behöver en tränare, tycks ändå ha funnit en mentor i en av de dåvarande förbundskaptenerna.
Det är intressant att också notera att ingen av dessa, trots sin oerhörda satsning på en enstaka idrott, hade enahanda intressen. Björn Borg kunde kanske lika gärna ha blivit en ishockeyspelare. Gunde Svan odlar ett obändigt intresse för teknik och bilar. Och Börje Salming intresserade sig för flera olika sporter innan ishockeyn tog överhanden.
Vad var det som gjorde att dessa tre hade sådan framgång inom sina respektive idrotter? Enligt känt mönster från tidigare diskussion, har
idrottsvetenskapen haft svårt att beskriva en generell typ av särbegåvade idrottsutövare. Förutsättningarna verkar vara delvis olika för olika typer av idrotter. Det har däremot visat sig att det är förhållandevis enkelt att identifiera blivande idrottstalanger och att göra avvägningen vem som passar bäst för en viss typ av sport.
I jakten på barn och ungdomar som potentiella och framtida
teoretiska och ofta mycket komplexa vetenskapliga identifieringsmodeller. Det är kanske inte förvånande att dessa modeller ofta har sitt ursprung i det före detta totalitära Östeuropa. Få länder har lyckats systematiskt fostra en sådan idrottselit som till exempel det forna Östtyskland, Sovjet eller Tjeckoslovakien. I efterhand har förvisso det bekräftats som alla misstänkte, att idrottsutövning, prestation och medicinska vetenskaper varit beroende av varandra på ett allt annat än etiskt och moraliskt godtagbart sätt. De pedagogiska modeller och identifieringssystem som utvecklades under den totalitära eran är emellertid inte nödvändigtvis politiska till sin natur. Det är snarare tillämpningen av dem som kan ifrågasättas. Modellerna har således väckt ett stort intresse hos
idrottsforskare världen över, som antingen nyttjar dem i sitt eget sammanhang eller har använt dem som utgångspunkt för att utveckla andra modeller och system.
Identifieringsmodeller
En intressant utgångspunkt för följande översikt är det faktum att erfarna tränare – i regel utan vetenskaplig bakgrund – ofta är lika dugliga att välja ut lovande idrottsutövare som idrottsvetenskapliga experter är111. Därmed är
naturligtvis inte sagt att idrottsvetenskaplig expertis och den metodik som dessa kan bistå med är ointressant. Den erbjuder sannolikt en något större träffsäkerhet genom att nyttja objektiva tester snarare än enbart subjektiva bedömningar. Om man emellertid skall föra ned en talangidentifiering från en vetenskaplig och akademisk till en mera praktisk och för framförallt
skolvärlden hanterbar nivå, kan man knappast räkna med att
idrottsvetenskaplig expertis och välrenommerade och erfarna tränare skall resa land och rike runt som talangscouter. Det är kanske framförallt
fritidspedagoger, grundskolans idrottslärare och de lokala klubbarnas tränare som behöver vissa, om än begränsade, riktlinjer för att öka chansen att kunna upptäcka idrottsliga särbegåvningar, och därmed vara i en bättre position att kunna tillfredsställa de idrottsliga särbegåvningarnas utvecklingsbehov. Låt oss emellertid utgå ifrån några befintliga vetenskapliga modeller.
En identifieringsmodell har utarbetats av den (öst)tyske forskaren D. Harre112. Den bygger på att den särbegåvade avslöjar sig i ett progressivt och allt
mera selektivt träningsprogram. Det första steget enligt modellen är att helt enkelt engagera så många barn som möjligt i idrottsliga aktiviteter. Förutom själva träningsmiljön måste, enligt Harre, också barnens hemmiljö vara ”närande och ha ett positivt inflytande”. Märk att en av de gemensamma nämnarna för Borg, Salming och Svan var just en förstående och stödjande hemmiljö. Harre betraktar en positiv hemmiljö och en lämplig träningsmiljö som grundförutsättning för en särbegåvad utveckling. Detta ligger för övrigt helt i linje med de upptäckter som den forskning som fokuserat på kognitiv expertis kommit fram till. Därefter formulerar Harre ett antal regler och principer för hur själva identifieringsprocessen skall gå till.
Enligt den första principen skall barnen som ett första steg delas in i två allmänna kategorier, varav den ena utgörs av de barn som visar en allmänt god idrottslig fallenhet. Det är denna kategori som också blir föremål för nästa steg, nämligen där barnen klassificeras i enlighet med sådana färdigheter och
fallenheter som är karaktäristiska för vissa typer av sporter. Denna klassifikation sker med hjälp av olika objektiva tester som mäter vissa
färdigheter och utvärderar hur barnen dittills har svarat på träningen. Sådana tester involverar en utvärdering av längd, snabbhet, uthållighet, koordination, beteende i olika spelsituationer och vad Harre kallar ”idrottslig mångsidighet”.
Den andra principen fastställer att identifiering måste baseras på de faktorer som är kritiska för en viss bestämd idrottslig roll inom elitidrotten. Dessa faktorer, menar Harre, bör väljas bland dem som är ärftligt betingade.
Den tredje principen slår fast att varje individs förmågor och karaktärer skall utvärderas i förhållande till individens biologiska utvecklingsnivå.
Den fjärde och sista principen föreslår att identifiering av idrottslig särbegåvning inte kan grunda sig på enbart fysiska attribut. En utvärdering av en idrottslig förmåga måste också inkludera sociala och psykologiska variabler.
Denna modell som enligt vissa forskare är den mest kompletta i sitt slag, verkställs i två faser:
• genom olika förhållandevis enkla tester (enligt ovan) upptäcks olika typer av idrottssärbegåvning , och
• efter en första bekräftelse av identifierade barn och ungdomar återbekräftas de genom deltagande i särskilt upplagda träningsprogram. Det är under detta träningsprogram som lämpligheten för olika typer av idrott fastställs.
En liknande modell för att tidigt identifiera särbegåvade barn inom idrott och sport har föreslagits av de tjeckiska idrottsforskarna I. Havlicek, L. Komadel, E. Komarik och N. Simkova113. Liksom i fallet med Harres modell understryker
dessa forskare betydelsen av både ärftlighetsfaktorer och prestationsfaktorer. Deras modell bygger på följande principer: Målet med identifieringsprocessen är att försäkra sig om att de individer som identifieras som talanger i en viss sport också kommer att träna för just den sporten. Forskarna menar att det är särskilt viktigt att barnen identifieras i skolans gymnastikundervisning och att de tillåts specialisera sig inom idrotter som liknar varandra beroende på deras förmåga och fysiska attribut. Först därefter följer specialisering på en enda idrott, och senare också en utvärdering av vilken sannolikheten är att dessa individer skall kunna nå en elitnivå eller ej. Forskarna understryker vikten av att barn inte skall specialisera sig för tidigt på enbart en enda typ av sport (jämför denna princip med Börje Salmings och Björn Borgs tidiga intresse för flera idrotter).
Identifieringskriterierna bör bygga på faktorer som relativt säkert kan mätas har ett starkt ärftligt inslag, en hög utvecklingsmässig stabilitet och en demonstrerad förutsägbarhet. Modellen ger också utrymme för miljöfaktorer och visar på att det vore ett misstag att enbart förlita sig på genetiska faktorer. Man menar också att eftersom sport- och idrottsprestationer oundvikligen är mångdimensionella, bör alla i idrottsvetenskap ingående discipliner bidra med sin respektive expertis till identifieringsprocessen.
Modellen föreskriver vidare en hierarki bland de genetiska faktorer som antas kunna användas identifieringsprocessen. De viktigaste bland dessa är de stabila och icke-kompenserbara faktorerna som till exempel en individs längd. Därefter följer stabila men i viss mån kompenserbara faktorer som till exempel snabbhet. På den lägsta nivån i hierarkin finns instabila och kompenserbara faktorer, av vilka motivation är en.
Helt i enlighet med Harres modell föreskriver även denna modell att största möjliga population bör användas som urval för identifieringen.
Det är intressant att notera att dessa idrottsforskare till sina övriga principer också rekommenderar att identifieringen måste bedrivas ”på ett medmänskligt och demokratiskt sätt”. Modellen tillkom trots allt när Tjeckoslovakien ännu var en totalitär stat.
Avslutningsvis påpekar denna tjeckiska modells upphovsmän att sökandet efter idrottstalanger måste vara en mycket systematisk och
välorganiserad process, som tar hänsyn till en stor mängd av olika typer av information. Man ser inte denna identifieringsansats som en isolerad företeelse. Den skall sättas in i ett sammanhang som innefattar identifiering av
särbegåvning i allmänhet. De specificerar inte närmare vad detta innebär. Vad är då en särbegåvad idrottsman eller idrottskvinna? En
idrottssärbegåvning kan först och främst definieras som den individ som identifierats av modellerna i fråga. Men en särbegåvad sportutövare är
sannolikt också en individ som har ett grundläggande eget intresse för idrott, vissa fysiska och psykiska förutsättningar och har tillgång till en mer eller mindre optimal hem- och träningsmiljö. Hon eller han är vidare en person som troligen har börjat utöva flera besläktade idrotter (som till exempel bollsporter), men som blir allt mer specialiserad på grund av att intresset utvecklas i en viss riktning och att personen är särskild lämpad för en viss specifik gren. Han eller hon är också en person som arbetar oerhört hårt och, för att citera Gunde Svan, aldrig ser träningen som en uppoffring.
Den (väst)tyska idrottsforskaren Helga Adolph114, verksam vid
Högskolan i Kassel, menar att en särbegåvad idrottsutövare också
kännetecknas av att träningen ger goda resultat och att han eller hon själv kan bearbeta sina egna träningsmål. Likaså lär sig en särbegåvad idrottsman eller idrottskvinna snabbare än andra (vad gäller till exempel taktiskt uppläggning av spelet), utnyttjar kreativt sin samlade erfarenhet och kunskap, strävar hela tiden efter bättre prestation och kvalitet i sportutövandet och är envis, flitig, systematisk och regelbunden i sin träning. Kanske bör man emellertid ställa sig något tveksam till Helga Adolphs generalisering av betydelsen av
inlärningssnabbhet och därmed antydd problemlösningsförmåga som lika avgörande för alla idrotter. Basketboll och övriga lagsporter bygger i högre grad på speltaktik, taktisk kreativitet och problemlösning än individuella sporter som simning, löpning eller tyngdlyftning. Däremot står det utom allt tvivel att envishet, systematik, regelbundenhet och självförvaltning är
grundförutsättningar för att kunna utveckla expertis.
Därmed uppstår också frågan om specificitet inom den särbegåvade idrottsdomängruppen. Vad vet man om fysiologiska och psykologiska
förutsättningar för olika idrotter? Det finns ingen möjlighet här att redogöra för idrottens hela spektrum utan ett urval av vissa idrotter har tagits fram som exempel på hur dessa variabler kan skifta från en grupp av idrotter till en annan.