Helga Adolph har i en modell för hur idrottsbegåvningar skall kunna upptäckas i ett samarbete mellan grundskola och föreningsliv i Tyskland översiktligt beskrivit de fysiska förutsättningarna för fjorton olika idrottstyper.
Hon delar emellertid in olika egenskaper hierarkiskt: de egenskaper som är
nödvändiga, de som är kompletterande och de som är andrahandsegenskaper:
Basketboll och volleyboll kräver god hälsa, att spelaren är relativt lång till växten och att han eller hon har förmågan att öva upp mjuka och precisa rörelsemönster. Till dessa variabler kommer en kompletterande snabbhet, uthållighet och hoppförmåga, vilket förutsätter en explosiv benstyrka. Som andrahandsegenskaper nämner Adolph smidighet, armstyrka och stadga.
För boxning är framförallt snabbhet och förmåga till mjuka och precisa rörelsemönster viktig, men även en grundläggande god hälsa. Detta
kompletteras enligt Adolph av armstyrka, stadga och ett minsta värde för förhållandet vikt/längd. Rörlighet betraktas som en andrahandsegenskap.
För brottaren gäller som främsta egenskap mjuka och precisa rörelsemönster, och som kompletterande egenskaper armstyrka, stadga, benstyrka, uthållighet, smidighet, snabbhet och ett minsta värde för förhållandet vikt/längd. Rörlighet är, liksom för boxaren, en
andrahandsegenskap. Även brottaren behöver utgå ifrån ett allmänt gott hälsotillstånd.
I motsats till de ovan nämnda sporterna ställs i ännu högre grad krav på en grundläggande god hälsa vad beträffar cykelsport. Som primära
förutsättningar krävs uthållighet, benstyrka och snabbhet. Dessa bör
kompletteras av skicklighet att växla strategiskt under pågående lopp samt förmåga till muskulär avslappning. Andrahandsegenskaper är smidighet och armstyrka.
För tävlingsgymnastik, simhopp och konståkning gäller som nödvändig förutsättning ett minsta värde för förhållandet kropp och vikt, skicklighet i alla i sporterna ingående moment samt en fundamentalt god hälsa. Styrka och smidighet räknas som kompletterande egenskaper och snabbhet respektive uthållighet som andrahandsegenskaper.
Rodd kräver som nödvändighet en utmärkt hälsa och uthållighet, samt det faktum att utövaren bör vara förhållandevis lång och ha långa armar och ben. Stadga, arm- och benstyrka är kompletterande egenskaper, medan smidighet och snabbhet är andrahandsegenskaper.
För ridsport gäller som nödvändig egenskap endast en grundläggande god hälsa, vilken bör kompletteras av viss uthållighet och förmåga till precisa och mjuka rörelser. Andrahandsegenskaperna är allmän styrka och snabbhet.
Skridskosport och skidsport (mellan- och långdistans) kräver en utmärkt hälsa, uthållighet, benstyrka samt ett minsta värde för förhållandet vikt och kroppsstorlek. Detta bör kompletteras av stadga och snabbhet samt, i andra hand, även armstyrka och förmåga till smidig rörlighet.
Friidrott (löpning, hopp och hinder) förutsätter en god grundläggande hälsa, snabbhet i alla moment, benstyrka och smidighet. Kompletterande egenskaper är uthållighet, stadga och att idrottsutövaren är förhållandevis högväxt. Armstyrka är en andrahandsegenskap.
För andra friidrotter som kastsporter och mångkamp gäller också en grundläggande god hälsa och snabbhet. Men som förutsättning tillkommer dessutom allmän styrka. Även för dessa idrotter bör kompletterande
egenskaper som uthållighet och högväxthet gälla. Allmän förmåga till rörlighet kommer i andra hand.
Simning ställer ett högre krav på grundläggande hälsa än friidrott. En förutsättning för simning är dessutom uthållighet och rörlighet (särskilt i fot- och axelleder), rörelsekoordination samt ”vattenkänsla”. Även simmare bör vara av en viss minimilängd, även om Adolph hänför denna förutsättning som kompletterande. Andra kompletterande egenskaper är allmän styrka och ett minsta värde i förhållandet vikt och kroppsstorlek. I andrahand kommer snabbhet.
Modern femkamp ställer lika höga krav på en grundläggande god hälsa som till exempel simning och rodd men inkluderar dessutom uthållighet som den primära utgångspunkten. Även en femkampare bör vara förhållandevis lång till växten, vara allmänt stark och snabb och uppfylla ett minsta värde i förhållandet vikt och kroppsstorlek. Dessa är emellertid att betrakta som kompletterande förutsättningar. I andra hand bör han eller hon också vara smidig.
För skytte gäller, liksom för egentligen all idrott, att hälsan skall vara god, men som förutsättning gäller dessutom att man skall ha en förmåga till koordination av mycket små rörelser. Detta bör kompletteras med uthållighet och i andra hand även med allmän styrka, snabbhet och smidighet.
Fotboll och ishockey förutsätter en särskilt god grundläggande hälsa, skicklighet i specifika moment, uthållighet och snabbhet, vilket kompletteras av styrka och ett minsta värde i förhållandet kroppsstorlek och vikt. I andra hand gäller också rörlighet.
För tennis, bordtennis och fäktning gäller en allmänt god hälsa, skicklighet i alla i sporterna ingående moment samt snabbhet. Kroppsstorleken är också av betydelse. Dessutom bör ett minsta värde i förhållandet kroppsstorlek och vikt vara uppfyllt. I andra hand gäller också smidighet.
De kriterier som Helga Adolph beskriver i redogörelsen ovan kan givetvis diskuteras, eftersom idrottsmän och idrottskvinnor ibland företer unika kombinationer av både fysiska och psykiska egenskaper, vilka gör att de lyckas trots kanske vissa tillkortakommanden vad gäller annars vedertagna fysiska förutsättningar, ett förhållande som går under beteckningen
kompensationsfenomenet. Beskrivningen av kriterierna kan ändå ge till exempel en lokal tränare eller en idrottslärare viss fingervisning om vem som kan tänkas passa för en speciell typ av idrott, och i någon mån vilken riktning träningen bör ha.
Enastående fysiologiska förutsättningar för att kunna nå en idrottslig elitnivå är ingalunda möjlig om inte en person med idrottslig särbegåvning också har ett lämpligt psyke. En första intressant fråga är om man kan skilja på idrottsutövare och icke-idrottsutövare ifråga om personlig läggning. Flera undersökningar har gjorts. Det tycks som om idrottsutövare ofta är mindre rädda, mer oberoende och objektiva än de som inte sysslar med idrott115. Andra
har funnit att idrottsmannen eller idrottskvinnan som regel är mer intelligent än den genomsnittliga befolkningen, vilket är intressant, men måste samtidigt tas med viss försiktighet eftersom begreppet intelligens är svårfångat. Man bör kanske snarare säga, vilket är nog så intressant, att det undersökta urvalet av idrottsmän och idrottskvinnor som regel har bättre testresultat på
intelligenstester än den genomsnittliga befolkningen.
Om det nu är idrotten som i viss mån skapar en viss typ av psyke eller om idrottsfenomenet i sig drar till sig personer med viss läggning är en öppen
fråga. W. P. Morgan116, en amerikansk idrottsforskare, menar enligt sin så
kallade gravitationshypotes, att individer som är stabila och extroverta
personligheter tenderar att gravitera mot (dras till) idrottsliga upplevelser. C. M. Tattersfield117 å andra sidan, verksam vid Durham-universitet i North
Carolina, menar att idrottsdeltagande före puberteten har en utvecklande effekt också på personligheten. De simmare som Tattersfield undersökte under en femårsperiod tenderade att utvecklas mot en extrovert läggning, stabilitet och – paradoxalt nog – beroende. Att simmarna utvecklade beroende snarare än oberoende kan möjligen förklaras av tränarens brist på effektiv ledarstil. Enligt tillgänglig forskning önskar i regel idrottsutövare att tränaren skall bete sig på ett uppgiftsorienterat sätt: ge direkt instruktion angående träning och
utförande, ge positiv feedback och dessutom tillåta medlemmarna i laget att ha ett demokratiskt inflytande och få delta i beslutsfattandet.
En andra intressant fråga är frågan om personlig läggning och vald idrott. Sportpsykologen Richard H. Cox konstaterar kort och gott att en sådan skillnad existerar. Han jämför till exempel amerikanska fotbollsspelare med tennisspelare. De förstnämnda är på ett kanske självklart sätt mer aggressiva, nervösa och har en större tålighet för smärta än vad tennisspelare generellt sett har. Men Cox påpekar att vi faktiskt inte ännu vet tillräckligt mycket för att kunna kategorisera idrottsmän och idrottskvinnor på grundval av deras
personlighetsprofil. Många forskare har därför valt att övergå från att diskutera generella personlighetsdrag (så kallade ”traits”) till att fokusera
situationsbaserade beteenden och egenskaper. Många idrottsforskare utnyttjar därför POMS (Profile of Mood States), ett instrument som avser att mäta olika sinnesstämningar: spänning, depression, vrede, vigör, trötthet och förvirring. En metaanalys av ett antal studier som har använt POMS för att försöka komma fram till identifiering av särbegåvat idrottsbeteende på grundval av dessa psykologiska variabler visar att de flesta elitidrottare företer en liknande POMS-profil118. Elitidrottare tenderar att förete låga värden vad gäller rädsla,
spänning, depression, vrede, trötthet och förvirring, men höga värden på vigör. Med andra ord, en sådan profil beskriver mental hälsa i största allmänhet. Man skulle alltså kunna dra slutsatsen att alla miljöfaktorer som påverkar
självbilden betyder mycket för att uppmuntra utvecklingen av givna fysiska förutsättningar i idrottsliga sammanhang, och är kanske en viktigare faktor än idrottsutövarens speciella personliga läggning.