Kan alltså vem som helst under optimala förhållanden bli vad som helst, nå vilken skicklighetsnivå som helst på vilket område som helst? Är vi som människor genetiskt jämlika? Svaret måste sannolikt bli nej. Vi är som människor olika inte bara på grund av uppväxt och givna möjligheter att stimuleras och utvecklas, utan också på grund av vad våra föräldrar och
förfäder skänkt oss i frågan om en genetisk utvecklingspotential. Denna slutsats diskvalificerar emellertid inte den forskning som fokuserar framförallt kognitiv expertis. Men det torde stå ganska klart att man där underskattar betydelsen av genetiska faktorer, och därmed kan man knappast – oavsett hur attraktivt det är – dra slutsatser om det särbegåvade beteendets allmängiltighet. Men man måste samtidigt komma ihåg att denna typ av forskning har fokuserat
miljöfaktorer och inlärningsstrategier utan vilka ingen potential skulle kunna göra sig gällande, oavsett hur dynamisk och utvecklingsbar en viss genotyp är. Med andra ord, forskningsresultaten från den beteendegenetiska och den kognitiva forskningen kompletterar varandra väl, och den polarisering som har uppstått har snarast politiska och ideella förtecken.
Det står utom allt tvivel att ett särbegåvat beteende kräver en avsevärd mängd inlärning och övning. Men det går inte att som John B. Watson mer eller mindre övermodigt deklarerade, att välja ut ett barn, vilket som helst, och med en viss typ av uppfostran åstadkomma vad som helst. Det är lika tveksamt att med Suzukimetodiken som förevändning hoppas på att den tidiga starten med en välstrukturerad undervisning enligt föreskriven modell, skulle kunna lägga grunden till en internationellt erkänd musikerbana.
Slutligen i detta sammanhang står filosofen Claude Hélvétius påstående att var välskapt människa kan bli en stor människa förutsatt att en riktig
uppfostran kan erbjudas. Det är överhuvudtaget svårt att bemöta detta
påstående. Trots att han själv åberopar dikotomin arv och miljö som mer eller mindre motsatta poler, är påståendet snarast att betrakta som en slags
värdering. Vad som menas med begreppet ”stor människa” kan diskuteras. Hélvétius ingick i en grupp författare och tänkare som går under beteckning Encyklopedisterna, vilken bland andra innefattade även de namnkunnige upplysningsfilosoferna Montesquieu och Rousseau. En ”stor människa” borde därför rimligen vara en individ som mer eller mindre uppfyllde dessa
upplysningsfilosofers gemensamma samhällsideal: en individ som förstår orsak och verkan och gör sina egna erfarenheter utan en styrande påverkan från omgivningen. Allt för att individen själv skall komma att upptäcka det för alla gemensamma bästa; detta som Rousseau benämnde la volonté générale –
gemensamviljan. Alltså, en stor människa kan kanske förstås som en som tar ett stort moraliskt ansvar. Denna mänskliga kvalitet, som påpekats tidigare, har man trots studier inte lyckats finna några belägg för att den skulle vara en särskild typ av särbegåvning. Att lära sig ta ett ansvar är i högsta grad en fråga om uppfostran och därför beroende av miljön. Att däremot kunna förstå djupet och implikationerna av ett sådant ansvar torde sannolikt kräva ett mer
avancerat vetande och kunnande, och är åtminstone delvis därför beroende av ärftliga faktorer. Med andra ord, inte heller Hélvétius välvilliga uttalande kan godtas utan att ta med genetiska faktorer i beräkningen.
Det är således svårt att bortse från ett genetiskt inflytande i ett försök till definition av begreppet särbegåvning. Men det är också för närvarande
tveksamt att acceptera ett visst givet värde på hur arv och miljö förhåller sig till varandra. Intelligensforskaren Miles D. Storfer96 menar till exempel att
intelligenskvoten i genomsnitt är påverkbar endast till 30 procent medan 70 procent skulle vara genetiskt fastställt. Även om ett sådant värde säkert och allmängiltigt möjligen skulle kunna beräknas med viss säkerhet så småningom, vad skulle det användas till? Skulle det få oss att anpassa stimulansutbudet i en utbildning på grund av kostnadseffektivitet? Fler forskare har försökt fastställa sådana förhållanden och kanske inte alltid i vetenskapens intresse. Mest
(ö)känd är kanske den brittiske psykologen Cyril Burt, som också hävdade att intelligens till större delen är genetiskt betingad. Omständigheterna kring Burts forskning är emellertid höljda i dunkel och tvivelsmål. Han har anklagats för att ha förfalskat stora delar av sitt material för att kunna bevisa sin egen tes. Kontroversiell är också amerikanen Arthur Jensen som delvis på grundval av Cyril Burts forskning drar slutsatsen att skolans undervisning på grund av den dominerande genetiska komponenten i intelligensbegreppet (och med
intelligens menar Jensen den så kallade g-faktorn), kan göra föga för att höja den allmänna intelligensen hos individuella elever. Denna debatt om att
intelligensen skulle vara i princip opåverkbar på grund av sitt påstått stora beroende av genetiska faktorer har intressant nog nyligen blossat upp igen. Richard Herrnstein och Charles Murray97, båda välkända amerikanska
psykologer, publicerade 1994 sin digra volymThe Bell curve. Intelligence and class
structure in American life, som har spritt sig över världen som en löpeld och
vållat en stor debatt både på universiteten och i media. De båda forskarna fortsätter att stödja sig på bland annat Cyril Burts och Arthur Jensens kontroversiella forskning.
Det är alltså inte så svårt att förstå Michael Howes tidigare citerade provokation mot vad som mer eller mindre kan betraktas som genetisk determinism. Trots att vi knappast kan fly undan och förneka vår egen
genetiska utveckling och dess inflytande på mikro- och makromiljö, kan vi inte heller förfalla till en genetisk determinism som får oss att avstå från att utbilda vissa barn, men inte andra. Vi är skyldiga att som medmänniskor i ett
demokratiskt samhälle i möjligaste mån se till att varje barn möjlighet att på egna villkor utveckla sin individuella potential. Men därmed är inte sagt att denna individuella potential alltid bäst kan utvecklas inom ramen för grundskola och traditionell akademisk utbildning! Man kan knappast ifrågasätta den politiska viljan till nationell folkbildning, men att inskränka denna till att betyda ”intelligenskvotsförhöjning” är tveksamt med tanke på intelligensbegreppets många begränsningar. Intelligenskvotsförhöjning skulle med den för tillfället dominerande förståelsen av begreppet intelligens betyda att man gynnade utvecklingen av vissa skolämnen som till exempel matematik och språk. Det är alltså ur en folkbildningssynpunkt mycket intressantare, och förmodligen mera realistiskt, att åstunda ett skolsystem eller ett sammanhang som ger utrymme för att utveckla individuell potential oavsett genotypisk reaktionsvidd och oavsett domän.
Vi kan aldrig räkna med en genetisk jämlikhet, och kanske måste vi därför arbeta för att utveckla en moralisk jämlikhet, som innefattar förståelse för, accepterande av och ett aktivt ansvarstagande gentemot alla individer oavsett deras potential.