En etnocentrisk utgångspunkt i socionomutbildningen

Studiens resultat visade att respondenterna upplevde att etnicitet och kultur under

socionomutbildningen har skildrats utifrån ett västerländskt perspektiv. De poängterar att det har varit den västerländska kontexten som främst har presenterats i socionomutbildningen.

Den västerländska kontexten tolkas utifrån respondenternas utsagor om en “västerländsk kultur” som vi uppfattar utgörs av gemensamma värderingar och antaganden om normalitet.

Utifrån respondenternas utsagor om skildringen av etnicitet och kultur kan vi utläsa att

undervisningen har baserats på föreställningen om att västvärlden är i centrum. Detta stämmer överens med definitionen av etnocentrism som ett tankesätt där den egna nationen framställs som världens centrum (Stier, 2009). Det västerländska perspektivet kan uppfattas som att den gör sig märkbar genom deras upplevelser av socionomutbildningens homogena skildringar av etniska och kulturella grupper som inte betraktas som “etniskt svenska”. Denna tolkning går i linje med det etnocentriska begreppet som förklarar människors tendens att använda den egna etniciteten eller kulturen som utgångspunkt när man betraktar andra etniska och kulturella grupper (Ringquist, 1998; Stier, 2009).

Vidare förstärks det västerländska perspektivet genom att socionomutbildningen endast belyser västerländska filosofers definitioner och förståelser av sociala problem. Utifrån respondenternas utsagor är vår förståelse att filosofer vars ursprung inte är i västvärlden uppmärksammas inte i lika stor utsträckning i utbildningen. Genom att endast belysa västerländska perspektiv positioneras västvärlden i centrum och värderas som det enda perspektivet att ta i beaktande. Om utbildningen enbart redogör för den västerländska kontexten kan det uppfattas som att det är den enda utgångspunkten som är betydelsefull för det sociala arbetet. Till följd av detta riskerar man att osynliggöra eller nedprioritera andra kontexter.

44

I resultatet framkom det att respondenterna upplevde att det främst var västerländska filosofer och deras teoretiska perspektiv på sociala fenomen som belystes i socionomutbildningen.

Detta kan uppfattas som att studenter främst får kunskap om sociala fenomen utifrån ett västerländskt perspektiv och inte uppmärksammas på alternativa sätt att förstå ett fenomen.

Vidare, tolkar vi respondenternas utsagor som att utbildningen för socialt arbete borde fokusera på att ge studenterna en bred kunskapsbas om socialt arbete istället för att endast belysa västerländska filosofers bidrag till kunskapsområdet. Filosofer som inte har ursprung i västvärlden har av respondenterna upplevts inte ha uppmärksammats i lika stor utsträckning i utbildningen vilket förstärker inslagen av etnocentrism i socionomutbildningen.

Den egna etniska eller kulturella gruppens ställning kan stärkas genom att konstruera ett “vi”

som särskiljs från “dem” (Stier, 2009). Detta anser vi blir aktuellt i respondenternas utsagor om att hedersvåld presenterats i socionomutbildningen som något som inte förekommer inom den svenska kulturen. Enligt respondenterna framställs hedersvåldet som något som sker i andra kulturer och som är helt främmande i den svenska kulturen och något som tillhör

“dem”. Beteckningen “dem” blir något som i utbildningen såväl som i det praktiska sociala arbetet refereras till klienter som kategoriseras som icke-etnisk svenska.

Respondenterna upplevde att i föreläsningen om hedersvåld gjordes en åtskillnad i

allvarlighetsgraden av kvinnoförtrycket i Sverige och kvinnoförtrycket inom andra kulturer.

Vår tolkning av detta är att föreläsningen belyste att kvinnoförtryck även finns i Sverige, men att det har ett mer “civiliserat” uttryck än det kvinnoförtryck som relateras till andra kulturer (Stier, 2009). I vårt resultat framkom det att kvinnoförtrycket som förekommer i Sverige illustrerades genom en hänvisning till lönediskriminering. Medan förtryck i andra kulturer exemplifieras med hänvisning till våldsammare förtryck som hedersvåld. Detta kan förstås som ett sätt att framställa andra etniska och kulturella grupper som ociviliserade och den egna etniska eller kulturella gruppen som civiliserad för att upprätthålla idén om den västerländska kulturen som överlägsen (Stier, 2009; Mattsson 2015; Wikström, 2013). En ytterligare tolkning av skildringen av hedersvåld är att genom att ensidigt lyfta sociala problem som kopplas till vissa etniska och kulturella grupper befästs den “svenska självrepresentation” som en överlägsen kultur. Detta relateras således till respondenternas upplevelser om att

utbildningen har framställt Sverige som ett föredömligt land.

Respondenternas upplevelse av hur Sverige som nation har framställts i

45

socionomutbildningen skulle kunna kopplas till deras uppfattning om att det finns en etnisk och kulturell homogenitet bland lärarna på institutionen. Detta kan tolkas som en förklaring till studenternas upplevelse av att forskarna på institutionen utgått från ett

“majoritetsperspektiv”. I relation till detta ansåg respondenterna att en bredare representation bland lärarna skulle kunna bidra till en bredare kunskapsbas och att flera perspektiv skulle kunna lyftas i undervisningen. Detta skulle kunna förstås som ett sätt att utmana den upplevda etnocentrismen i utbildningen. Däremot behöver en bredare representation bland lärarna inte innebära att etnocentrismen i utbildningen utmanas, då det etnocentriska tankesättet ständigt finns närvarande hos människor (Stier, 2009).

Det etnocentriska tankesättet kan dock utmanas genom diskussioner. Vi gör denna koppling i ljuset av vårt resultat där det framkom att respondenterna ansåg att diskussioner om etnicitet och kultur är betydelsefulla för att belysa hur skillnader skapas mellan den egna etniska och kulturella gruppen och andra grupper. Enligt respondenterna, skulle diskussionstillfällen innebära att de ges möjlighet till att kunna utmana sina föreställningar. Detta tolkar vi som att socionomstudenterna upplevde att diskussioner skulle kunna belysa konstruerandet av “vi”

och “dem” och som en följd av detta utmana deras egna etnocentriska tankemönster. Denna tolkning baserar vi på Stiers (2009) och Ringquists (1998) antagande om att det etnocentriska tankemönstret kan motverkas genom att studenter får en ökad medvetenhet kring

etnocentrismen.

Utifrån respondenternas utsagor som presenterats ovan samt vår teoretiska förståelse av begreppet etnocentrism tolkar vi att det finns en gemensam upplevelse hos

socionomstudenterna om att undervisningen haft en etnocentrisk utgångspunkt.

6.2 Medvetenhet

I resultatet framkom det att samtliga respondenter hade upplevelser av att de yrkesverksamma socionomer som de mött gav uttryck för förutfattade meningar om klienter som kategoriseras som icke-etniskt svenska. Respondenter berättar om uttalanden som i vissa fall har uppfattats som att ha grund i rasistiska föreställningar och i andra fall som att ha varit oreflekterade förutfattade meningar. Detta skulle den kritiska- och anti-förtryckande teorin förklara som en kunskapslucka hos socionomerna (Payne, 2015). Teorins antagande kan relateras till studiens resultat där det framkom att socionomstudenterna upplevde att utbildningen hade en

46

kunskapslucka i relation till ämnen som etnicitet och kultur. Respondenterna upplevde att deras kunskap om teorier kring strukturella förutsättningar relaterat till etnicitet och kultur inte fördjupades vilket de exemplifierade genom deras upplevelse av att maktordningarna etnicitet och kultur nämndes “i förbifarten” i undervisning om intersektionalitet.

Den kritiska och anti-förtryckande teorins utgångspunkt är att det är genom kunskap om makt, maktstrukturer och samhällets organisering som man kan kritiskt granska de processer som skapar ofördelaktiga förutsättningar för vissa etniska- och kulturella grupper (Payne, 2015).

Detta förstår vi som att kunskap är ett medel för att förebygga fördomar eller oreflekterade föreställningar. Med andra ord, genom att besitta kunskap om de strukturella förutsättningarna som kan föreligga för etniska och kulturella grupper som uppfattas som “icke-etniskt

svenska” motverkas risken för att dessa förutfattade föreställningar etableras som “sanningar”.

Behovet av kunskap om strukturella förutsättningar och villkor för individer och grupper som tolkas som ”icke-etniskt svenska” är något som även framkom i resultatet. Denna kunskap benämndes av respondenterna som ”medvetenhet”. Detta kan kopplas till den kritiska teorins anspråk om att kunskap om samhället organisering är grundläggande för att utföra ett uppdrag som innebär att identifiera och motarbeta de mekanismer som orsakar sociala problem (Payne, 2015). I linje med teorins anspråk förklarar respondenterna kunskap om etnicitet och kultur som en förutsättning för att kunna arbeta med människor då de i sitt framtida arbete kommer möta människor från olika kontexter.

Att endast få kunskap om marginaliseringen och utsattheten som vissa grupper utsätts för kan bli en ensidig framställning av dessa grupper som leder till bildandet av stereotyper

(Kumashiro, 2000). Därför behövs det en utbildning som har en kritisk blick på hur privilegier skapas och fördelas mellan olika grupper (ibid.). Detta är även något som en respondent i studiens resultat uppmärksammade i relation till socionomutbildningen. Hen upplevde att kvinnor som uppfattas som icke-etniskt svenska framställts som förtryckta i utbildningen. Ett annat mönster som presenterades i resultatet handlade om att respondenterna upplevde att etnicitet och kultur lyfts upp i negativa sammanhang i utbildningen. Detta tolkar vi som att etnicitet och kultur i större utsträckning nämnts i samband med sociala problem eller utsatthet.

Detta skulle enligt Kumashiro (2000) kunna förstås som en process där utbildningen skapar ett tankemönster hos studenterna som gör att de förknippar vissa identiteter eller grupper till vissa sociala problem. Detta kan leda till att studenter i sin professionella roll som

47

socialarbetare i högre utsträckning tolkar och bedömer klienter som kategoriseras som icke-etniskt svenska utifrån dessa tankemönster.

6.3 Självreflektion

I resultatet framkom även att medvetenheten om etnicitet och kultur utifrån ett strukturellt perspektiv behövs i kombination med självreflektion.

Självreflektion definierades av respondenterna som förmåga att tänka kring hur man personligen kan bidra till att återskapa maktrelationer relaterat till etnicitet och kultur. I resultatet framkom det till exempel att respondenterna upplevde att utbildningen inte lyft diskriminering och rasism på individnivå samt hur personliga föreställningar påverkar ens tolkningar och bedömningar av klienter som kategoriseras som icke-etniska svenskar. Detta benämnde respondenter som självreflektion. Enligt respondenterna definieras självreflektion som en reflektion kring sin professionella roll som socialarbetare samt en reflektion kring sina“värderingar, beteende och bemötande”. Detta blir högst aktuellt utifrån den

anti-förtryckande teorins och Dominellis (2000) förståelse om hur förtryck konstrueras på både en strukturell nivå men även i interaktioner mellan individer.

Självreflektion liknar begreppet kritisk reflexivitet inom den kritiska teorin. En kritisk reflexivitet innefattar medvetandegörande och kritisk reflektion kring hur tankar och beteenden hos socialarbetare kan bidra till upprätthållandet av maktstrukturer och maktrelationer (Mattsson, 2015). I den kritiska teorin utgår man från att etablerade

föreställningar om maktordningar som till exempel etnicitet används som underlag för hur det sociala arbetet organiseras som i sin tur styr hur socialarbetare tolkar och bedömer klienter (Mattsson, 2015). Respondenterna uppmärksammar i likhet med den kritiska teorin att det finns ett behov av att reflektera över hur man själv förhåller sig till människor som har en annan etnisk eller kulturell bakgrund än en själv.

Respondenterna konstaterade att självreflektion är en viktig förmåga som alla socialarbetare behöver ha oavsett etnisk och kulturell bakgrund (jmf Kamali, 2002). Självreflektion är inget som sker naturligt hos den enskilde för att hen kategoriseras som icke-etnisk svensk.

Respondenterna uppger å ena sidan att då socialarbetare har en privilegierad position i

förhållande till klienter behöver de reflektera och erkänna att man i vissa situationer (medvetet

48

eller omedvetet) kan agera på ett sätt som gör att klienter som kategoriseras som icke-etniskt svenska missgynnas. Å andra sidan påpekar respondenterna svårigheter med att “erkänna för sig själv” att man agerar på ett sätt som baseras på förutfattade föreställningar. Några av respondenterna menar att man genom reflektioner och insikt om sina tankar och beteenden kan motverka att icke-etniskt svenska klienter får sämre förutsättningar. I den kritiska teorin förs liknande resonemang som påpekar att en kritisk reflexiv socialarbetare efter dessa insikter kan utveckla nya tankesätt som inte upprätthåller maktstrukturer (Fook & Gardner, 2007)

Vår tolkning av det som framkommit i vår uppsats är att eftersom socionomutbildningen är förberedande för yrkeslivet, behöver studenter få tillfällen att motarbeta och reflektera över sina föreställningar. Det framkommer i resultatet att utbildningen inte har ägnat tillräckligt stor del av undervisningen till självreflektioner. En del respondenter upplevde att det endast har funnits ett fåtal tillfällen i utbildningen som har fått de att reflektera kring sin egen position i relation till etnicitet och kultur. Respondenterna uppger att självreflektion skulle kunna integreras i utbildningen genom diskussioner om etnicitet och kultur för att komma åt de föreställningar som finns hos studenterna. Diskussioner om föreställningar uppfattades som något som kan vara obekvämt, men samtidigt nödvändigt för att väcka tankar och reflektioner inom individen. Det framkommer även att diskussioner om etnicitet och kultur kan väcka reflektioner hos de studenter som inte aktivt deltar i diskussionerna. I resultatet lyfts även att en förutsättning för att kunna ha diskussioner om etnicitet och kultur är att inte inta ett färgblint synsätt. Enligt respondenterna kan ett färgblint synsätt skymma diskriminering och rasism som existerar i samhället. Med detta synsätt kan man inte komma åt de antaganden som påstår att det finns “skillnader” mellan olika etniska och kulturella grupper. I den kritiska- och antiförtryckande teorin är utgångspunkten att samhället gör skillnader mellan olika grupper baserat på bland annat etnisk och kulturell bakgrund. Dominerande

samhällsgrupperna förtrycker därmed underordnade grupper (Payne, 2015). Utifrån analysen av respondenternas utsagor och vår teoretiska förståelse av den kritiska- och antiförtryckande teorin tolkar vi att respondenterna menar att man bör belysa och tala om skillnader som finns mellan grupper för att möjliggöra diskussioner om rasism och diskriminering.

Socialarbetare behöver kunna utmana existerande idéer och praktiker. Detta menar

respondenterna kan göras genom en kombination av medvetenhet och självreflektion. Detta utmynnar i den kritiska teorins begrepp kritisk reflexivitet (Mattsson, 2015). De diskurser som

49

finns på utbildningen ligger till grund för det sociala arbetet och de föreställningar som gemensamt skapas på arbetsplatsen. Utan att kunna utföra ett kritiskt reflexivt socialt arbete kommer inte socialarbetare att kunna identifiera och ifrågasätta de diskurser som skapas inom det sociala arbetet. Utbildningen kan förebygga detta genom att integrera innehåll som gör studenterna medvetna om bland annat etnocentrism, diskriminering, rasism, maktstrukturer och privilegier.

50