5. Resultat
5.1 Skildringen av etnicitet och kultur i socionomutbildningen
Nedan presenteras respondenternas uppfattningar av hur etnicitet och kultur har skildrats i socionomutbildningen.
5.1.1 Ett inkomplett intersektionalitetsperspektiv
Ett återkommande mönster som tydligt framträdde i analysen var det intersektionella perspektivets betydelse i undervisningen. Samtliga respondenter uppgav att det
intersektionella perspektivet har integrerats genomgående i socionomutbildningen. Däremot var det endast två respondenter som var nöjda med det innehåll om intersektionalitet som integrerades i undervisningen. De betonade dock att det hade kunnat diskuteras ytterligare.
Övriga respondenter betonade att maktordningar som etnicitet och kultur har fallit bort i undervisningen och att fokus har legat på andra maktordningar till exempel genus, klass och funktionsnedsättning.
30
“Alltså vi pratar ju om kön, vi pratar om klass, vi pratar om sexualitet som olika maktordningar och dem är med i nästan varje kurs /.../ Alltså dessa maktordningar får plats men av någon konstig anledning så faller etnicitet bort som en maktordning. Och det tycker jag blir så problematiskt, då har man ju fått till en jättebra kunskap om ett visst socialt problem, men det går inte att applicera den kunskapen på icke-etniska svenskar. För vi har inte fått kunskap om det.” (R6)
“Man pratar mycket om intersektionellt perspektiv men ändå fokuserar man på några enstaka maktordningar. Hur är det att ha ett intersektionellt perspektiv?” (R7)
En annan respondent berättade om en situation där hen och en klasskamrat diskuterade med en lärare om frånvaron av kunskap om etnicitet och kultur i utbildningen. Respondenten uppgav att läraren i detta sammanhang sade att “det brister också i hur man pratar om genus och HBTQ-frågor”. Intervjupersonens reflektion kring denna diskussion, var att hen upplevde att vissa lärare värderade frågor om genus och HBTQ som mer angelägna än etnicitet och kultur. Intervjupersonen poängterade att det ena inte behöver utesluta det andra och att “det blir fel” när man prioriterar en maktordning mer än en annan. Respondenten ansåg även att underprioriteringen av etnicitet och kultur som finns i samhället och inom politiken även återspeglas i utbildningen.
Relaterat till respondenternas upplevelse av att etnicitet och kultur tenderar att
underprioriteras i undervisningen, uppger flertalet av respondenterna att när etnicitet och kultur väl tas upp så har det “nämnts i förbifarten”. Respondenterna uppgav att det har funnits flera tillfällen att integrera etnicitet och kultur, men eftersom att detta inte gjorts har
studenterna inte fått en fördjupad kunskap kring dessa ämnen. En liknande upplevelse av en annan respondent illustreras i nedanstående citat.
“/.../ Man sveper förbi maktordningarna [etnicitet och kultur] när man exempelvis pratar om intersektionalitet. Man tar aldrig fasta på det, man djupdyker aldrig, man utvecklar aldrig. Det förblir liksom ett outtalat mysterium nästan.” (R6)
Då respondenterna uppger att utbildningen sveper förbi maktordningen etnicitet och kultur blir det intersektionella perspektivet inkomplett.
31
5.1.2 Västerländskt perspektiv
Respondenterna belyste att det västerländska perspektivet var märkbar i utbildningen i form av homogena skildringar av etniska och kulturella grupper som inte betraktas som “etniskt-svenska”. Homogeniseringen har bland annat skett i relation till etnicitet och kön. En respondent gav exemplet att framställningen av “icke-etniskt svenska” kvinnor har varit stereotypiserande då de endast har skildrats som förtryckta. Respondenterna menade att genom att “klumpa ihop”, “generalisera” och “homogenisera” de etniska och kulturella grupper som inte betraktas som “etniskt svenska” skildras inte den komplexitet och variation som finns inom dessa grupper. Vidare uppgav respondenterna att det kan leda till att man associerar vissa sociala fenomen eller sociala problem till vissa etniska och kulturella grupper.
Detta kan enligt respondenterna skymma andra viktiga orsaker till människors olika livssituationer.
“Utbildningen som sådan utgår från något västerländskt perspektiv som grundar sig i att vi har ett välfärdssamhälle och att vi kanske har en historia som är ganska
kulturellt homogent. Men på 1900-talet har det blivit en lite större mångfald och jag tror att det arvet av att vara ett ganska homogent samhälle finns kvar.” (R4)
Respondenten menar att Sverige historiskt har varit ett mer kulturellt homogent land vilket skiljer sig från den “mångfald” som finns i samhället idag. Parallellt med denna beskrivning har en del respondenter uppgett att utbildningen i vissa avseenden kan uppfattas som
“ouppdaterad” utifrån den samhällsutveckling som har skett.
Respondenterna upplevde att utbildningen ensidigt belyste sociala problem utifrån de
“västerländska värderingarna” istället för att parallellt belysa olika perspektiv.
Respondenterna ger exempel på kurser som består av teorier utvecklade av “västerländska filosofer” och “vita gubbar” och berättar att det är dessa som får mest utrymme i
utbildningen. En respondents reflektion kring detta var att det sociala arbetets framväxt främst har skett i en “västerländsk kontext” vilket enligt hen innebär att det därför kan vara en utmaning att lyfta andra perspektiv på sociala problem. Respondenten utvecklar sitt resonemang genom att konstatera att det finns andra sätt att arbeta kring sociala problem i
“andra samhällen” som styrs av andra värderingar och att det blir svårt att relatera det till socialt arbetet i Sverige.
32
Av respondenternas utsagor blir det tydligt att de upplever att det västerländska perspektivet är det som har presenterats i utbildningen.
5.1.3 Hedersvåld: Något som inte tillhör den svenska kulturen
När vi frågade intervjupersonerna om skildringen av etnicitet och kultur och sociala problem i utbildningen nämnde samtliga respondenter ett moment som handlade om hedersvåld. Ett tydligt mönster i respondenternas utsagor var att hedersvåld förklarades som ett “komplext ämne” som människor har “starka åsikter” om. Flera respondenter uttryckte att det inte är tillräckligt med endast en föreläsning för att lyfta ett komplext ämne som hedersvåld, om syftet är att ge en “nyanserad” bild av det sociala problemet. Vissa respondenter nämnde att hedersvåldet är viktigt att belysa då det kan innebära “fruktansvärda konsekvenser” för de som drabbas av det. Det är även viktigt att våga tala om hedersvåld eftersom att det är socionomers uppdrag att “skydda utsatta personer” och “bekämpa” de fenomen och realiteter som drabbar människor. Flera respondenter upplevde dock att skildringen av hedersvåldet gav en “skev representation” av ett större problem som handlar om att kvinnor blir utsatta för våld, vilket är förekommande inom alla kulturer. I relation till detta, uppgav en respondent att det var “märkligt” att hedersvåldet var det enda som belyses i relation till våld mot kvinnor. Utöver detta, upplevde flera respondenter att framställningen av hedersvåld i utbildningen skildrats som något som inte tillhör den “svenska kulturen”.
“Om utbildningen inte har något om våld i nära relation i allmänhet utan bara har undervisning om hedersvåld, då görs till något som inte hördes till Sverige på något sätt.” (R3)
“Så kände jag ganska mycket om hedersdiskussionerna och lite när vi pratade om våld, att man lyfter svenska självrepresentationer om att ‘Sverige är så himla bra’, att
‘Sverige är först med att förbjuda barnaga’, att ‘inom länderna i Asien och Afrika slår de mest’. Ja fakta är ju fakta, men hur väljer man att presentera fakta och vilken fakta väljer man att inte presentera.” (R6)
Flertalet respondenter upplevde att etnicitet och kultur övervägande framställts på ett negativt sätt särskilt när det gäller hedersvåld. Respondenterna uppger att det görs skillnader mellan
33
den “svenska kulturen” och andra kulturer. En respondent upplevde att en föreläsare antydde att det finns tydliga “kulturella skillnader” och en annan patriarkal struktur som inte finns i Sverige. En annan respondent upplevde att föreläsaren var “tydlig med att inte jämställa hedersvåld med annat kvinnoförtryck i Sverige”. Vidare uppfattade hen att i föreläsningen jämfördes allvarlighetsgraden av kvinnoförtrycket i Sverige och kvinnoförtrycket i andra länder. Respondenten menade att föreläsningen exemplifierade kvinnoförtrycket i Sverige genom att nämna lönediskriminering mot kvinnor, medan kvinnoförtrycket i andra länder beskrevs som mycket allvarligare.