3.1 Kritisk teori
Utgångspunkten i den kritiska teorin är att samhällets organisering orsakar uppkomsten av sociala problem och kan missgynna vissa grupper. En central del av den kritiska teorin är att belysa sociala orättvisor, maktasymmetrier och samhällsstrukturer som gynnar vissa grupper i samhället. Den kritiska teorin genererar kunskap som ska ligga till grund för det praktiska sociala arbetet med att motarbeta de barriärer som orsakar sociala problem (Payne, 2015).
Etablerade föreställningar om bland annat etnicitet (men även kön, sexualitet och klass) används som underlag för det sociala arbetets organisering som i sin tur styr hur
socialarbetare tolkar och bedömer klienter. Maktstrukturer och maktrelationer är även inbäddat i den vardagliga interaktionen mellan människor. För att kunna göra motstånd mot maktstrukturer och förtryck som finns inom det sociala arbetet och samhället behöver
socialarbetare göra sig medvetna om hur detta påverkar dem. Ett sätt att bedriva socialt arbete som tar avstamp i den kritiska teorin är att använda sig av en kritisk reflexiv metod. En kritisk reflexivitet innebär ett medvetandegörande och kritiska reflektioner om samhällsförtryck och maktstrukturer hos enskilda socialarbetaren (Mattsson, 2015). Kritisk reflexivitet kan vara nödvändigt för socialarbetare för att kunna synliggöra hur deras tänkande och agerande bidrar till upprätthållandet av maktstrukturer och maktrelationer. Socialarbetaren ska sedan föra samman medvetenheten om sitt tänkande och agerande till att utveckla sätt att tänka och handla som istället leder till en förändring av maktstrukturer (Fook & Gardner, 2007).
En kritiskt inriktad teori ska användas för att undersöka socionomstudenters upplevelser av hur socionomutbildningen har skildrat kunskap om etnicitet och kultur. Den kritiska teorin kan bistå våran studie med insikter om vilken kunskap som är nödvändig för att kunna kritiskt analysera samhället. Perspektivet kan appliceras på etnicitet och kultur och ge en ideologisk förståelse för hur samhällsstrukturer kan ge ofördelaktiga konsekvenser för vissa etniska- och kulturella grupper.
20
3.2 Anti-förtryckande teori
Den kritiska teorin är en samling av samhällskritiska perspektiv med olika inriktningar. Likt kritisk teori byggs anti-förtryckande teori på antagandet om att det råder konflikter i samhället på grund av bland annat etniska och kulturella olikheter. Teorin analyserar hur skillnader mellan olika samhällsgrupper skapas och belyser därför processer som förtrycker
underordnade grupper för att upprätthålla sin egen dominans. Dessa processer innefattar stereotypisering, diskriminering och förtryck. Denna teori har således ett strukturellt perspektiv på maktrelationerna i samhället (Payne, 2015).
Dominelli (2002) kritiserar den binära synen på förtryck som en maktrelation mellan de dominerande grupperna och dominerade grupperna. Hon konstaterar att det är otillräckligt för att förstå hur förtryck tar sig i uttryck, hur det upplevs samt hur det återskapas. Förtryck konstrueras genom handlingar och beteenden hos människor och via interaktionen mellan olika människor. Uppdelningen i samhället mellan de dominanta grupperna och dominerade grupperna är inte deterministiska med bestämda utfall. De behöver återskapas i sociala situationer för att maktrelationen ska upprätthållas (Dominelli, 2002).
Teorins ansatser kan integreras in i undervisning. Kumashiro (2000) förklarar olika
undervisningsstrategier som utvecklats med inspiration från den anti-förtryckande teorin. Med utgångspunkt i teorin belyser han riskerna med att undervisning som fylls med innehåll om
“den andre” utifrån ideal om normalitet och normativitet. Detta menar Kumashiro (ibid.) baseras på stereotypisering som kan leda till förvärvande av stereotypa föreställningar och istället bli förtryckande. En annan undervisningsstrategi som är mer fördelaktig för att undvika stereotypiseringen är undervisning med en kritisk syn på privilegier. Studenter ska inte endast undersöka hur vissa grupper och identiteter blir marginaliserade eller förtrycka utan även hur vissa grupper blir mer privilegierade. För att uppnå kritiskt tänkande behöver studenter bli medvetna om förtryckande samhällsstrukturer samt få tillfälle att motarbeta sina föreställningar om “normativitet”. För att få en fördjupad förståelse kring förtryck krävs det att man utvärderar sin förståelse av, kunskap om och sin behandling mot “de andra”
(Kumashiro, 2000).
Den anti-förtryckande teorin fokuserar, likt den kritiska teorin, på strukturer men förklarar även hur maktrelationer kan återskapas i interaktioner på individnivå. Dessutom belyser den
21
anti-förtryckande teorin olika undervisningsstrategier. Detta kan bistå föreliggande studie med förståelse för hur maktrelationer som finns i samhället återskapas i socionomutbildningen och i interaktionen mellan studenterna.
3.3 Etnocentrism
Etnocentrism är ett teoretiskt begrepp som ofta används i postkolonial teoribildning för att uppmärksamma och diskutera särskiljandet mellan “vi” och “dem” (Stier, 2009; Wikström, 2013). Den postkoloniala teorin fokuserar på vilka effekter kolonialismen har på dagens samhälle. Utgångspunkten är den maktrelation som existerar mellan västvärlden och den tredje världen, där västvärlden upprätthåller föreställningar om sin egna överordnade position (Mattsson 2015; Wikström, 2013). I korthet syftar den postkoloniala teorin till att
problematisera hur stereotyper av rasism skapas, upprätthålls och bekämpas (Mattsson 2015;
Wikström, 2013). I vår redogörelse av begreppet etnocentrism utgår vi från en postkolonial utgångspunkt.
Begreppet etnocentrism beskriver hur människor tenderar att bedöma och betrakta andra nationer och kulturer med utgångspunkt i den egna nationen och kulturen som anses utgöra
“världens centrum” (Ringquist, 1998; Stier, 2009). Detta påverkar hur vi tolkar och värderar människor av annan etnisk och kulturell bakgrund än vår egna (Stier, 2009). I det
etnocentriska synsättet betraktas den egna kulturens normer, värderingar och handlingar som självklara och andras som felaktiga (Sharma, 2011; Stier, 2009). Andra etniska och kulturella grupper reduceras till stereotyper och fördomar. Ett exempel på en sådan fördom är synen på den egna kulturen som civiliserad och andra kulturer som ociviliserade (Stier, 2009). Här blir det postkoloniala perspektivet synligt, där den västerländska kulturen betraktar den egna kulturen som överlägsen i jämförelse med andra kulturer. Ett etnocentriskt förhållningssätt, med grund i den postkoloniala teoribildningen, ger därmed en skev bild av såväl andra kulturer och som den egna kulturen (ibid.).
Stier (2009) beskriver de etnocentriska tankemönster som något som är ständigt närvarande och nästintill omöjligt att frigöra sig från det etnocentriska tankesättet då de har internaliserats av oss. En etnocentrisk världsbild beskrivs som oreflekterade föreställningar (Stier, 2009) eller en konsekvens av bristfällig kunskap (Mulinari, 2015). För att frigöra sig från
22
etnocentristiska tankesätt behövs reflektioner och ökad medvetenhet om etnocentrism och dess konsekvenser i möte med icke-etniskt svenska personer (Ringquist, 1998; Stier, 2009).
Användningen av etnocentrism som ett analytiskt begrepp kan belysa nyanser i
socionomstudenternas beskrivningar av hur kunskap om etnicitet och kultur har skildrats i socionomutbildningen. Detta begrepp kan appliceras på studenternas utsagor för att
uppmärksamma om de upplevt att utbildningen använts sig av olika perspektiv och kontexter i undervisningen.
23