I två avsnitt har jag nu försökt tydliggöra de värden som, uttalat eller outtalat, anses som viktiga av de frikyrkomänniskor som min undersökning omfattar.
En jämförelse mellan mina båda materialgrupper visar stora likheter mellan dem. I båda fallen är gudsgemenskap, trohet, kärlek, hänsyn, respekt och an-svar för sig själv och andra värden som präglar tänkandet. Som framgår av framställningen och kapitel fem relateras de dock delvis till olika saker. Att hän-visning till personlig utveckling, förlåtelse och gemenskap saknas i samman-ställningen av intervjuerna beror nog snarast på att frågorna som ställs inte leder tankarna åt det hållet. Att det å andra sidan i materialet om äktenskap, skilsmässa och omgifte saknas omnämnande av rättvisa beror säkerligen på att detta värde inte är det första man tänker på i det sammanhanget.
Innebär då detta att de värden som präglat frikyrklig etik i huvudsak varit och är konstanta och att inga förändringar skett under den studerade perioden? En sådan slutsats tror jag är felaktig.
Jag har tidigare i detta avsnitt uppvisat vissa spänningar i en skilsmässosituation mellan trohet och barmhärtighet (vilket ska vara överordnat?) och även visat att den innebörd som ges värdet trohet kan variera (hur ska troheten till Gud, med-människan och personen själv avvägas?). Här finns alltså variationer som behö-ver belysas och tolkas.
Här är det tillfälle att relatera till de resultat som redovisas i kapitel fem. Där framgår bland annat att den tydligaste förskjutningen mellan generationerna när det gäller ståndpunkter hör samman med kultur- och nöjessektorn. De äldre tar överlag avstånd från nöjen i form av bio, dans, romanläsning, teater etc. I flera fall finns även tveksamhet till mer ”institutionaliserad finkultur” (dvs teater, kon-serter mm). Hos de yngre finns inte alls motsvarande negativa hållning.
En möjlig förklaring till denna förändring är att man blev befriad från regler som lades på utifrån. Dagens unga människor är på ett helt annat sätt än tidigare generationer fria att själva ta ställning till olika alternativ och välja mer självstän-digt utifrån innehåll än med hänsyn till att vissa platser eller kommunikations-redskap skulle vara negativa. När dessutom gränsen mot ”världen” är mindre markerad och avskildhet inte ett dominerande tema är det naturligt för männis-kor att också ta del i de verksamheter som äger rum utanför församlingen.
Båda dessa förklaringar har säkert en viss sanning i sig. Jag menar dock att förändringarna går djupare än så.
”En kristen har djupare värden”
En kvinna i medelåldern säger om nöjen, teater och dans: ”Det var världens sätt att roa sig och som kristen så ansågs man ha djupare värden.”101
Detta citat är enligt min mening något av en nyckel till förståelsen av frikyrk-lig etik så som den framkommer i mellangruppen och den äldre gruppen. Vid en jämförelse med de yngre blir en förändring synlig vilket kommer att framgå av det följande.
Att roa sig är inte något som en äldre eller medelålders frikyrkokristen skulle prioritera. Två skäl anges: många av dessa verksamheter bidrar inte till en posi-tiv idealbildning (snarare tvärtom) och de är slöseri med tid.
Att de inte anses bidra till en positiv idealbildning har jag kommenterat ovan.
Tvärtom speglas ju genom filmer och teaterstycken mycket av sådant som en-ligt frikyrklig uppfattning går helt emot Guds vilja (det gäller ju särskilt samlev-nadsfrågor). Genom sitt avståndstagande från mycket av nöjeslivet klargör frikyrkofolket vilka värden man vill värna: trohet, omsorg om nästan, framgång för Guds verk.
Att man inte ska slösa bort sin tid på nöjen bör förstås utifrån iakttagelsen att äldre frikyrkliga i min undersökning till stor del präglas av ett nyttotänkande: det man gör och deltar i ska vara till nytta och då särskilt för Guds verk. I uttrycket
”man ska verka tills natten kommer” sammanfattas en påtaglig arbetsiver. Man bars av en övertygelse om att man som disciplinerad människa ska använda den tid och de gåvor som Gud gett för goda ändamål. Jag gissar att detta också är orsaken till att avståndstagandet till nöjesliv varit så markant medan det hela tiden i de flesta frikyrkliga sammanhang funnits en positiv inställning till sam-hällsengagemang.
Detta fokus på att delta i Guds verk leder i sin tur ofta till en koncentration på församlingens verksamhet där man ju på ett särskilt sätt anser sig delta i Guds mission att rädda världen. På denna punkt finns ett samband med övertygelsen om medlemskap i troendeförsamlingen som enligt sin grundsyn är sänd in i världen med evangeliet. När uppgiften är att genom förkunnelse och handlingar hjälpa människor att ta ställning för Kristus (”rädda själar för evigheten”) skapar detta en stark drivkraft för kristet arbete och verksamhet i olika former. Till detta läggs övertygelsen att en kristen ska göra rätt för sig i arbetslivet för att därigenom ge ett gott vittnesbörd om Gud.
Kanske man skulle kunna beskriva hållningen med orden: nytta är bättre än njutning. Detta kan i så fall illustreras med uppfattningen om offer. När kollekt samlas in i frikyrkosamlingar kallas det ibland (kanske mer förr) för offer (ibland har man ”offergång” då alla går fram och lämnar sin gåva i lämpligt kärl längst fram i kyrkan). Här har tanken inte bara varit att det skulle motsvara offer i gammaltestamentlig bemärkelse utan också att det är ett uttryck för att man ger ”så att det känns” och innebär en uppoffring. Man kunde också lägga sitt barn ”på missionens altare”, dvs ge som offer att ens barn skulle åka till annat land som missionär. Det finns en ström av tankar att livet innebär offer snarare än njutning.
När man så småningom slutade ta avstånd från dans, teater och andra nöjen kunde det lätt uppfattas som att man övergav ”offrandets princip”. När Lewi Pethrus år 1955 i Dagen klagar över att en underhållnings- och nöjesmentalitet
vunnit inträde i (de äldre) frikyrkorna som försvårar samarbetet mellan dem och PR skriver han:
Det artar sig till en öppen brytning mellan de två riktningarna, de som vill hålla sig till de enkla bibliska formerna för den enskildes livsföring och församlingarnas verksamhetsformer, och dessa som menar att Bibeln inte ger några riktlinjer i detta avseende. De biograf- och teaterbesökande predikanterna med sina anhängare borde ju få ha sin verksamhet för sig själva.102
På denna punkt finns det en likhet mellan de äldre frikyrkornas första generatio-ner och PR vid denna tid. Klefbeck hade iakttagit att det bland frikyrkomänniskor under den tid han undersökte ofta fanns negativa varningar mot nöjen, även oskyldiga sådana. Istället borde man eftersträva en andlig karaktär på all gemen-skap.103 Det är tydligt att något liknande föresvävar Pethrus i hans uttalande från 1950-talet.
På denna punkt uppvisar den yngre generationen idag ett delvis annat synsätt.
Hos den, och numera ofta även hos deras föräldrar, finns sällan denna skepsis mot nöjesliv och tanken på att det skulle vara onyttigt. Här finns inte samma varningar som förr för risken att bli nöjeslysten, inte heller varnas – för att välja ett annat område: frågan om klädsel och smycken – för risken att bli fåfäng när det gäller utseendet. Här gäller det mycket mer att ha roligt! Snarare verkar de unga anse att kulturen ingår i det goda som livet ger och att den bör tas emot med glädje, dock – vilket ska betonas – ändå med viss urskiljning. Frågan är om det inte även i den äldre generationen – med allt TV-tittande – skett en motsva-rande förskjutning i synen på nytta och nöje?
De informanter som hör till den yngre gruppen talar om att de tycker att politiskt och fackligt arbete är viktigt och riktigt men att de själva sällan är praktiskt engagerade i det. Det skulle kunna vara en ytterligare indikation på denna utveckling till mindre arbete och mer nöje.
Det är dock viktigt att notera att detta inte lett till allmän relativism. Även de unga värnar värden. Man dricker kanske alkohol men dricker sig inte berusad, man går på dans men inte med tanken att detta ska sluta i en sexuell relation.
En värdeförskjutning?
Vill man tolka detta vidare kan man kanske relatera förändringarna till synen på det mänskliga livet i allmänhet.
Den förändring i frikyrkliga synsätt på skilsmässa och omgifte som skett skulle kunna förklaras med en förskjutning i synen på det mänskliga livets me-ning och mål: från en större betome-ning av tjänst till en starkare accentuering av självförverkligande. Det asketiska drag som funnits i den frikyrkliga traditionen har sjunkit i bakgrunden.104 Frikyrkliga kristna bejakar det skapelsegivna, inkl sexualiteten, på ett tydligare sätt. Man betonar starkare äktenskapets kvalitet och innehåll: det ska gagna ens liv. Då blir det en naturlig slutsats att uppfatta omgiftet som en Guds gåva: ”Misslyckas jag i mitt äktenskap vill Gud självklart ge mig en ny möjlighet till lycka och glädje.” Och då står man långt ifrån den
restriktiva hållning till omgifte som länge präglat stora delar av frikyrklig under-visning. Man närmar sig ett tänkande som mer utgår från rättigheter än från skyldigheter.
Även de förändrade synsätt som framkommer i intervjuerna kan förstås på liknande sätt. Om de övergripande värdena för den äldre generationen var att tjäna i familjen och församlingen har motsvarande värden för de yngre förskju-tits mot att själva vara lyckliga och toleranta. Tendensen är att troheten mot den egna personen växer i betydelse på bekostnad av osjälvisk tjänst för nästan.
Kanske detta kan uttryckas så att självförverkligande är ett värde som blivit mer framträdande.
Min uppfattning är dock – och det bör betonas – att materialet inte ger vid handen att tanken på tjänst för nästan försvunnit. Snarare är det så att tanken på uppoffrande tjänst utmanas av tanken på självförverkligande och spänningen dem emellan blir starkare.