I svensk teologi har under stora delar av detta sekel pågått en debatt om förhål-landet mellan human och kristen etik.156 Frågan accentueras naturligtvis av att det svenska samhället blir alltmer pluralistiskt. Det finns frikyrkliga inlägg i denna debatt men de ligger till största delen vid sidan av mitt material.157 Här får jag i huvudsak begränsa mig till att kortfattat redovisa de synpunkter som framkom-mer i mitt källmaterial.
Jag noterar först att uttrycket ”naturlig moral” i mitt material inte hänvisar till någon allmänmänsklig human etik. Istället är termen negativt belastad. Be-teckningen användes nämligen i det omgivande samhället för att beteckna en friare syn på sexualitet och samlevnad än den som kyrkorna stod för. Hos de frikyrkliga återkommer därför en stark kritik av ”den naturliga moralen”. Jag har redan gett exempel på detta.
En skapelseordning
I diskussionerna kring äktenskapet kan vi se att anspråk görs på att undervis-ningen inte bara gäller den kristna församlingens människor. Det har framgått av mitt källmaterial att svensk frikyrklighet (liksom andra kyrkor) hela tiden velat värna äktenskapet. Detta har ofta motiverats av grundsynen att äktenskapet är en ”objektiv skapelseordning”. Med det avses att den är giltig för alla människor och att den på något sätt hör till Guds ursprungstanke med skapelsen.
Här tycker jag visserligen att man ibland inte riktigt håller isär äktenskapet som kulturbunden form och parsamlevnaden i stort. Man skulle kunna hävda att det är parsamlevnaden som är en skapelseordning, inte äktenskapet. Ibland när-mar man sig visserligen den typen av resonemang – främst i material från perio-den runt 1970 när vigseln inte är självklar – men oftast är det äktenskapet som avses när man använder begreppet skapelseordning.
I frågan om äktenskap är det alltså samma överlåtelse och grundsyn som förväntas av alla människor. Den enda skillnaden mellan kristna och icke-kristna berör valet av äktenskapspartner; den tveksamhet inför äktenskap med icke-kristna som finns framförallt i periodens början är självklart relevant endast för kristna.
Bör man begära mer av kristna?
I kapitlets inledande citat ur intervju nr 4 sägs bland annat: ”Javisst förväntades frikyrkomedlemmars moral vara annorlunda än andras.”158
Detta är ett typiskt påstående. En läsning av de utskrivna intervjuerna visar nämligen att det nästan genomgående är så att informanterna själva anser att församlingsmedlemmars moral förväntas vara annorlunda än andras.159
I de båda äldre åldersgrupperna knyts ”det annorlunda” i moralen framförallt till sådant som associeras med innehållet i ”syndakatalogen”: dans, bio, klädsel
etc. En man (f 1961) och uppvuxen i PR säger: ”Vi skulle ha en högre moral.
Min bror sa att vi är de som inte gör en massa saker.”160
I den yngre åldersgruppen nämner man däremot sådant som vanligtvis asso-cieras till ”god allmänmoral”: hålla sitt ord, leva rättfärdigt, göra gott mot med-människorna (antagligen finns detta med outsagt även hos de äldre). Tanken verkar alltså vara att även om inte andra följer det som anses vara rätt och gott ska åtminstone de kristna göra det! Här verkar det inte vara tal om att kristna innehållsmässigt står under andra bud än icke-kristna, snarare att man som kris-ten människa förväntas vara mer motiverad att följa buden.
Frågan klargör inte tydligt vems förväntan det handlar om. Av svaren kan man dock dra slutsatsen att det huvudsakligen är gemensamma förväntningar hos dem som är innanför och dem utanför församlingen.161 Det är heller inte riktigt utsagt att dessa förväntningar är från Gud, och meningarna på denna punkt verkar vara delade. Här och var finns kommentarer om att enskilda kristna
”anpassade sig” till vad församlingen ansåg. Det är möjligt att sådana kommen-tarer innebär att personerna inte var övertygade om att det var Guds vilja de följde, när de till exempel inte gick på teatern.
Skilsmässa och omgifte?
Hur är det då med skilsmässa och omgifte? Står kristna och icke-kristna under samma ”lag” när det gäller äktenskapets upplösning och eventuellt nytt äkten-skap?
ÖM-pastorn O L Björk svarar mycket tydligt ja på denna fråga:
Äktenskapet är instiftat av Gud, och den som inträder i detsamma är förpliktad att iaktta alla fordringar som Gud ställer på de gifta människorna, vare sig de äro frälsta eller icke.162
I mina övriga ”huvudtexter” är tanken genomgående att det bästa för alla män-niskor är att följa de normer som är nedlagda i skapelseordningen; det är en gudomlig ordning som gäller för alla. Som ideal gäller avvisandet av skilsmässa alltså alla: ”I praktiken är både samhället och den enskilda människan bäst be-tjänta av en tillämpning av Jesu syn på äktenskapet...”.163 På grund av ”det hårda hjärtat” kan man emellertid inte stifta lagar som förbjuder skilsmässa och omgifte.
I materialet finns dock på flera håll en markering att kristna människor egent-ligen inte förväntas använda sig av denna möjlighet. Per-Axel Sverker formule-rar det mer precist än många andra, men grundtonen är ändå representativ:
(1) Idealet är alltid att äktenskapet är en oupplöslig förening mellan två människor.
(2) Principen måste tillämpas olika på olika människor. Det finns två
´skilsmässolagar´ i Bibeln: en för kristna som i Guds rike följer Guds ursprungliga intentioner, och en för icke-kristna som styrs av det hårda hjärtat. (a) En kristen är inte tillåten att skilja sig och gifta om sig medan däremot ´separation´ (utan om-gifte och med vilja till försoning) kan vara möjlig. (b) En kristen och en icke-kristen får skiljas om den icke-kristne tar initiativet. Den kristne är då fri till omgifte. (c) Två icke-kristna får skiljas och kan också gifta om sig.164
Tanken är alltså att man inte kan ställa kristet-etiska krav på människor som saknar kristen tro.
Bakom resonemangen ligger en uppfattning om bergspredikan som man också relativt ofta hänvisar till i sina resonemang. Hur denna ska förstås är en vanlig fråga inom kristen etik.165 I mitt material ses den allmänt som en etik för lär-jungar, en etik som enligt till exempel SMF-pastorn Gösta Wärnbäck inte får skiljas från laggivaren Jesus och ska läsas i korsets och uppståndelsens ljus.166 Liknande tankar framförs både av Rune Forsbeck och Per-Axel Sverker. Den ska alltså inte påtvingas människor men bejakas av den kristne och är en lag som förutsätter ett nytt samhälle. Rune Forsbeck skriver: ”Det är orimligt att för-kunna dess äktenskapssyn utan förbindelse med evangelium om pånyttfödelsen och återlösningen i Jesus Kristus.”167
En möjlig tolkning
Jag ska på nytt citera Sven Hemrin. Han menar att man under hans uppväxt kan tala om tre ”nivåer” inom frikyrklig etik: allmänmänsklig etik, bergspredikan och en lokal faktor. Hans tanke är att en stor del av etiken såväl på principplanet som på tillämpningsplanet varit gemensam för frikyrkliga och andra människor.
Det finns en gemensam etik i samhället, nämligen vad man lite slagordsmässigt brukar kalla ”tio Guds bud”: hederlighet, ärlighet, pålitlighet, att tala sanning, vara flitig, helst inte ligga andra till last men gärna bistå dem som behöver hjälp, med andra ord att vara plikttrogen och godhjärtad. Men i frikyrklig etik krävs ofta en strängare tillämpning, att verkligen leva upp till kraven. I det sammanhanget kom-mer också bergspredikan med sin radikalisering eller fördjupning av de gamla kraven att spela en stor roll.168 Åtminstone för den som vill vara Jesu lärjunge borde väl bergspredikan gälla, även om dess krav tycks vara svåra eller rentav omöjliga att förena med vardagsliv och samhällsliv, som till exempel vad Jesus säger om äktenskap och skilsmässa. Slutligen finns det lokala variationer på grund av kulturellt betingade olikheter i uppfattningar, beteenden och sedvänjor eller påverkan av inflytelserika personer eller grupper.169
Skillnaden mellan kristna och icke-kristna ligger alltså enligt Hemrin inte i att de båda står under olika bud utan snarare i deras villighet och förmåga att förverk-liga dem. Över frikyrkofolket vilar dels tanken att de lärt känna Gud och därmed är intresserade att följa hans vägledning, dels tron att de ska förkroppsliga och vara exempel på Guds vilja i världen.170 Jag menar att Hemrins tolkning är rimlig i ljuset av mitt material.
En ”högre etik” för vissa?
I vissa former av kristen etik har det utvecklats tankar om att det finns två nivåer av kristet lärjungaskap: en för ”vanligt folk” och en för präster/pastorer/
munkar/nunnor eller andra som på ett särskilt sätt går in i Jesu efterföljd. Verkar något sådant finnas även i frikyrklig reflektion?
Ovan nämnde jag att det verkar vara en vanlig uppfattning att kristna männis-kors moral skulle vara annorlunda. Enligt alla generationerna innebar det att
kristna verkligen skulle hålla buden och att det för de två äldre generationerna också inkluderade de bud som finns ”syndakatalogen”. Min bild är inte att man ansåg att dessa bud var särskilt för kristna utan egentligen gäller alla människor.
Innehållsligt är det därför knappast tal om olika nivåer av etik.
Däremot kan kristna människor säkert ha upplevt större krav på sig just på grund av förväntningarna att leva ett liv i enlighet med buden. Inom äktenskaps-undervisningen beskrivs kallelsen till exempel från början som att härda ut även i dåliga relationer och ”gå korsets väg”. Hela tiden finns förmaningar om att inte ta lätt på möjligheten till skilsmässa utan verkligen pröva om försoning kan åstad-kommas, och även i senare texter uttrycks att omgifte inte bör ses som något självklart.
Förväntas då något mer av församlingsledare? Frågan berörs inte mer än vid några tillfällen i mitt material. Såväl den amerikanske förkunnaren Jamie Buck-ingham i en artikel i MB som SMF-ledaren Gösta Hedberg i SVT talar om att det enligt vissa nytestamentliga texter ställs högre krav på församlingsledare. Båda betonar dock – när det gäller skilsmässa och omgifte – att även församlings-ledare bör kunna få förlåtelse och upprättelse. De står alltså inte under någon särskild lag men deras ställning i församlingen påverkas av det skedda.171