I den frikyrkliga teologiska referensram som jag beskrivit i kapitel tre ingår tanken på ”personligt troende människor”. Den som vill vara en kristen för-väntas ta ett eget medvetet och personligt beslut. För den nyomvände innebär detta ofta att man lämnar något bakom sig för att istället tillhöra Kristus: det finns en kontrast mellan ett ”då” och ett ”nu”. Det leder i sin tur till att man inte längre är ”utanför” utan ”innanför” och är ”en av oss i församlingen”.2
Det finns många teologiska motiv som spelar roll på denna punkt och som bidrar till att skapa en gruppidentitet. Dit hör tanken på att tillhöra det utvalda släkte (1Petr 2:9–10) som Gud samlar i sin församling, ett gudsfolk med allt vad det innebär av särskild identitet och missionsuppdrag.
När församlingen alltså är en ur vissa synpunkter avskild grupp (ett ”heligt folk”) blir frågan naturlig om hur den (och den enskilde kristne) ska förhålla sig till det eller dem som finns utanför gruppen. Detta kapitel ska belysa fri-kyrklig reflektion kring detta, med primärt syfte att närmare beskriva hur det påverkar etiken.
Lämna världen?
Vad innebär det att leva som Jesu efterföljare? Kvinnan ovan berättar om en konflikt hon upplever när hon vill ”leva tillsammans med icke-kristna på deras villkor” och ändå ha kvar sin egen tydliga bekännelse som kristen.
Enligt en annan av de personer som jag citerar i avhandlingens inledning – en man född 1923 – ska en kristen emellertid inte alls vara med icke-kristna: ”Man skulle inte vara tillsammans med icke-troende, de kunde dra en ut i synden och världen”.3
Här och var sjunger man i frikyrkliga möten (ofta dopförrättningar):
Jag har beslutat att följa Jesus, och aldrig mer tillbaka gå. Om andra tvekar, vill jag dock följa, och aldrig mer tillbaka gå. Jag följer korset och lämnar världen, och ingen väg tillbaka går.4
När någon i ett väckelsemöte ”lämnat sig åt Gud” stämde man dessutom gärna upp: ”Synd och värld, farväl för evigt. Aldrig får du mig igen.”5
”Jag följer korset och lämnar världen” är alltså en del av ett proklamerat svar på frågan om förhållandet till omvärlden. Att inte umgås med icke-troende är en annan del av svaret. Kontrasten uttrycks – mer i mitt tidigare material än i det senare – även med orden att man lämnar ”det världsliga livet” för att istället hålla sig till Jesus och leva som han lär.
Samtidigt kan frikyrkomedlemmen emellertid i många fall vara aktiv i det omgivande samhället genom politiskt eller annat ideellt arbete och genom detta och annat vara respekterad på orten. Hur stark kontrasten till ”världen” därmed var och var gränsen drogs skiftar mellan samfund, tider och regioner.
Hur ska detta förstås? Hur kan man både lämna världen och ta del i dess liv?
”I världen men inte av världen”
I kristna sammanhang – vilket också citatet från kvinnan född 1972 anger – kan man få höra att en kristen människa bör ”leva i världen men inte av världen”.
Orden finns inte direkt i Bibeln men går tillbaka bland annat till Jesu överste-prästerliga förbön, återgiven i Johannes evangelium 17:11 och 17:14. Orden tycks handla om att i någon form bejaka livet i ”världen” samtidigt som man markerar en gräns i tillhörighet och lojalitet till ”världen”. ”Världen” kan alltså beskrivas både som en arena för kristnas verksamma liv (där det kristna livet ska gestaltas och evangeliets goda nyheter spridas) och som ett hot (”världen”
riskerar att förleda och locka människan att inte söka Gud och vara Gud tro-gen). Förhållandet blir därmed spänningsfyllt. Gärna och ofta citeras Paulus brev till församlingen i Rom där författaren börjar ”brevets etikdel” med orden:
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.6
Ibland har kristna talat om att en kristen människa är ”medborgare i två värl-dar”, ofta uttytt som Guds rike respektive den egna nationen/tillvaron här på jorden. En flerfaldig användning av begreppet ”världen” finns redan i de bibliska skrifterna (se nedan), och sättet att förstå detta har under kyrkans långa historia lett till olika hållningar hos kristna människor.
Mycket förenklat kan sägas att vissa – enskilda och grupper – utifrån kristna värderingar aktivt har engagerat sig direkt i samhällets olika frågor och försökt påverka och ändra dess strukturer. I dessa fall har ”världen” framförallt setts
som en arena för den kristnes insats och inte som något som ska undvikas.
Andra har menat att den kristne i sitt liv ska prioritera församlingen och evang-eliets spridande, åt att föra enskilda människor till tro och sedan i den kristna gemenskapen undervisa dem om kristet liv. Då är ”världen” framförallt något som hotar människors eviga väl, gränsen görs tydlig och man tänker att den kristne påverkar världen främst genom sitt exempel. Som en bland flera möjliga konsekvenser av detta senare har vissa människor radikalt dragit sig undan ”värl-den” in i ett asketiskt och kontemplativt liv. Naturligtvis finns alla möjliga mellan-positioner.
Också i den frikyrkliga historien i Sverige finns detta. Vissa frikyrkliga har klart markerat gränser mot sådant som ligger utanför församlingens livsområde.
Det kan gälla mot idrottsrörelse, mot politiskt engagemang eller mot vissa andra företeelser i ”världen”. Samtidigt finns hos andra exempel på ett starkt engage-mang i samhället, såväl socialt som politiskt. Att man alltså ska ta ansvar för det gemensamma livet även utanför församlingen har för denna senare grupp av frikyrkomänniskor varit en självklar del av den kristnes livsuppdrag. Självklart finns också här alla möjliga varierande positioner.
Här väcks principiellt viktiga och intressanta frågor om hur en enskild och en grupp med särskilda övertygelser ska förhålla sig till sin omgivning. Det gäller frågan om i hur hög grad man ska skapa egna avgränsade gemenskaper för att få möjlighet att mer ostört odla sin egenart och därmed kunna vara ett exempel för andra att se på och ta intryck av. Alternativet är att ge sig in i det ”vanliga”
livet och där tillsammans med andra – ofta genom samförståndets kompromis-ser – forma samhället men samtidigt riskera utslätning av sina övertygelkompromis-ser.
Frågan gäller också i hur hög grad omgivningen utgör ett hot som måste undvi-kas; kan en särpräglad grupp undgå att assimileras i en pluralistisk miljö? Vidare gäller diskussionen om det överhuvud är möjligt att i den egna gruppen undvika
”världen innanför”, dvs det som är destruktivt och hotande för de egna idealen;
blir inte all mänsklig gemenskap fylld av gott och ont, av kompromisser och felsteg? Kortfattat uttryckt i kristen kontext: Hur ska uppdraget att ”göra alla folk till lärjungar” (Matt 28:19) utföras? Hur ska man vara ”jordens salt” och
”världens ljus” på ett sätt som bidrar till det som Gud vill med denna värld och dess människor?
Ett sätt att grafiskt skissera frågan om hur relationen till ”världen” ser ut görs synligt av följande figur:
Församlingen kan beskrivas som den inre cirkeln som befinner sig i den yttre cirkeln som representerar ”världen”. Frågan är: Hur perforerad ska församling-ens omkretslinje vara? Hur starkt betonade ska dess gränser vara?7
(figur 2)