Öppenheten för politiskt och fackligt engagemang är likartad i alla åldersgrup-perna även om det konkreta engagemanget verkar minska med tiden. Även om vapenfri tjänst tycks föredras av majoriteten i alla generationer är respekten för den som väljer att göra vapentjänst odelad. Rättvisefrågorna anges som viktiga i alla generationer men engagemanget verkar inte heller här vara så stort. En skill-nad är att de båda äldre grupperna starkare än den yngre kopplar denna fråga till missionen utomlands.
Här kan man se en skillnad beroende på samfundstillhörighet. Medan det i de äldre samfunden hela tiden finns en öppenhet för politiskt arbete sätts det i den äldre pingsttraditionen frågetecken för det. När det gäller värnplikt och rättvise-frågor kan ingen motsvarande skillnad utläsas ur mitt material.
Övrigt
Idrott
Hur skulle man då förhålla sig till den snabbt framväxande idrottsrörelsen?
En SMF-are (f 1919) svarar: ”Det gick väl bra, bara man inte spelade till exempel fotboll på en söndag. Men problemet var att eftersom folk jobbade hårt i veckan var det vanligast med sport på söndagen.”169
Svaret visar vad som var det stora problemet: konkurrensen med församling-ens möten på söndagarna. I de flesta av den äldre gruppförsamling-ens svar framkommer detta. Hos SMF-arna ledde det till att idrott var OK så länge den inte utövades på söndagarna,170 hos pingstvännerna till ett avståndstagande från deltagande i idrot-ten överhuvud. En man (f 1926) och uppvuxen såväl i ÖM-sammanhang som i en bygd där SMF dominerade berättar om skillnaden: inom SMF var aktiv idrott accepterad, men när han kom på läger inom ÖM var idrotten helt frånvarande.171 Vittnesbörden från ÖM-arna är växlande: en man (f 1920) berättar att pasto-rerna hade olika åsikt. Han var själv aktiv idrottsman och det accepterades
sam-tidigt som det var känsligt med tävlingar på söndagar.172
I mellangruppen, när idrottsrörelsen blivit mer etablerad och självklar i sam-hället, är det betydligt fler av informanterna som själva idrottar. En man (f 1961) är representativ:
Mamma och pappa neutrala. De intresserade sig inte för idrott. 2–3 gånger i veckan körde de mig ändå in till (namnet utelämnat) för hockeyträningar. Mina kompisar i ÖM-församlingen fick inte spela fotboll på söndagar, i missionsförsamlingen var det OK. Det enda mamma och pappa hade mot fotboll var att det ibland var matcher på söndagar. Men jag fick ändå spela.173
Även i mellangruppen säger dock flera att det inte var lämpligt att idrotta under gudstjänsttid på söndagar.174 Problemet tycks inte vara söndagen som vilodag utan just att det kolliderar med församlingens möten. En man (f 1961) och uppvuxen i PR säger:
Helt OK att idrotta själv. Att gå på sportevenemang var ungefär lika som med andra nöjen. I tonåren spelade jag handboll. Det var inte så uppskattat av pappa.
Att idrotta på söndagarna var helt otänkbart.175
En annan SMF-are (f 1955) berättar: ”Talesättet att SMU är volleyboll och fika stämmer delvis. Vi hade volleybollklubb. Spelade i cuper på söndagar. De äldre protesterade. Jag minns inte hur konflikten löstes.”176
I den yngre gruppen är inställningen snarast att idrott är önskvärt. En man (f 1973) med HF-bakgrund säger: ”Jag är allmänt intresserad av idrott. Tycker det är OK att både se på och utöva idrott, så länge det inte går till överdrift.”177
En man (f 1972) från PR menar:
Idrott anser jag vara väldigt nyttigt, det är alls inte skadligt. Idrottsrörelsen bidrar positivt till samhället och är mycket bra. Idrott är även bra i ditt engagemang för Gud. ... Alltför stort engagemang kan bli en avgud, men det är snarare en större risk att folk i kyrkan blir tjocka och feta än att de idrottar för mycket. Det är heller inga problem med att spela matcher på söndagar.178
Varningsord om att idrotten kan ta för mycket tid och bli en avgud framförs av några av de yngre.179 Allmänt är man dock alltså positiv.180
Förutom konkurrensen om tid på söndagen har några andra skäl anförts mot deltagande i idrotten. Det har handlat om att det överhuvud tagit tid från det viktigare engagemanget i församlingen,181 att idrotten inte bedrevs i kristen regi och att den hade ogudaktiga ledare.182 Skälet kunde också vara att man riske-rade att bli andra till fall:
Motion var inte farligt, men kampsporter ex fotboll. En spark på smalbenet kunde leda till en svordom och var jag då kristen som hade gett sparken så var jag ett led i att någon annan hade syndat.183
Relationen till idrottsvärlden ser alltså olika ut i olika tider och samfund. I den yngre gruppen är idrotten självklar på ett sätt som den inte var hos de äldre. I den yngre gruppen kan man inte iaktta några samfundsskillnader, i den äldre gruppen är det tydligt skillnad mellan positiva SMF-are och negativa pingstvän-ner/HF-are (ÖM-arna finns i båda grupperna). Problemet är hela tiden konkur-rensen med församlingens söndagsmöten (det tycks inte främst vara tanken på söndagen som vilodag som aktualiseras), även om det i den yngre gruppen inte längre är riktigt lika entydigt. Konkurrensförhållandet har alltså tonats ner.184
Klädsel, hår
Den frikyrkokristnes utseende har under vissa perioder varit en gränsmarkör.
Vilka regler som gällt har dock växlat. En kvinna (f 1929) från PR berättar:
En kvinna skulle inte ha långbyxor. K som varit evangelist berättade att det kunde skilja från plats till plats gällande håruppsättningar. När hon åkte långt upp i norr som evangelist så var hon tvungen att sätta upp sitt hår stramare än vad hon behövt innan, inget hårstrå fick vara löst. Man fick inte ha kortklippt hår. Det skulle vara hatt om man ville vara med och sjunga. När det gällde klänningar var det långärm som gällde sommar som vinter. Även skjortärmar för herrarna. Vissa ansåg till och med att det var synd att bära galoscher. Smycken var uteslutet. Fick inte heller måla sig.185
Denna kvinna är ovanligt detaljerad i sin beskrivning. Hos de allra flesta finns dock regler om hur främst kvinnor skulle vara klädda och, inte minst, hur håret skulle vara format. Smink, örhängen och andra smycken var inte heller accep-terat eller ansågs som mindre önskvärt och inte heller att kvinnor var kortklippta eller hade permanentat håret.186 En man i ÖM (f 1923) berättar:
När Ps fru klippte håret i slutet av 1940-talet fick hon kommentaren: det trodde jag aldrig om dig. Smycken och kavajnäsdukar var inte bra. Uppsatt hår var ett sig-num som gav tillfälle till vittnesbörd.187
Enligt en kvinna (f 1912) var idealet att inte väcka uppmärksamhet; man skulle varken vara för elegant eller för tarvligt klädd.188 Några personer från SMF och SB vittnar dock om att det inte fanns samma föreskrifter i deras församlingar.189 De klara bestämmelserna togs direkt från bibelord som talade om att kvinnors prydnad inte ska vara utvärtes och att det är en skam för en kvinna att klippa sitt hår.190 Man uppfattade att det handlade om att vara trogen Bibeln.
I mellangruppen är friheten betydligt större. Flera berättar att de följde mo-det191 och att de äldre knorrade192 men att de sällan sade något offentligt. Det som tycks ha väckt diskussion var de kortkorta kjolarna.193 Bland pingstvännerna dröjde sig dock hattarna kvar längre än hos övriga. En kvinna (f 1955) berättar:
Ingen skillnad, jag hade till exempel kortkort klänning. När jag var tolv år var jag på gemensamt tältmöte för missionsförsamlingen och pingstförsamlingen. Flickorna från pingstförsamlingen hade hatt, det tyckte vi var mycket konstigt.194
Informanterna i den yngre gruppen talar om stor frihet: man får klä sig som man vill.195 Flera talar dock om att man bör anpassa sin klädsel till sammanhanget196 och inte heller klä sig för utmanade.197 Här finns också någon som kritiserar att man i kyrkan bedöms efter sin klädsel.198 Frågorna om hår, smycken och lik-nande är överhuvud inte omnämnda i denna åldersgrupp.
Sammanfattningsvis kan sägas att attityden går från en relativt hård regle-ring till full frihet att själv välja hur man vill klä sig.
Vilodagen
Slutligen ska vi se på hur man förhöll sig till budet om att helga vilodagen.I såväl den äldre gruppen som i mellangruppen är det uppenbart att söndagen anses som annorlunda än andra dagar. En man (f 1933) uppvuxen i SB berättar:
Vilodagen hölls ganska strängt, man fick t ex inte handarbeta då. Vilodagen var en verklig vilodag! P upplevde det som en skön dag, och familjen brukade göra mycket tillsammans.199
Denna positiva inställning till vilodagen återkommer i flera intervjuer. Dagen skulle ägnas åt vila, gudstjänst och gemenskap. Man berättar att detta samtidigt innebar mer eller mindre tydliga förbud; lek, handarbete, tvätt är exempel på sådant som inte ansågs lämpligt.200 En viss flexibilitet omvittnas av några, dock var lek under gudstjänsttid inte acceptabelt.201 Jag ger ytterligare ett vittnesbörd ur den äldre gruppen: ”Då skulle vi ta det lugnt, fick till exempel inte meta eller spela fotboll. Men senare blev det allt oftare fritidsintressenas dag.”202
Situationen beskrevs alltså i stort sett likadant i mellangruppen. Det fanns förväntningar om att man inte skulle arbeta med sådant som hör till vardagen.
En kvinna (f 1941) berättar från sin barndomsmiljö i PR på en mindre ort:
Ja, då fick man inte skala potatis. Det skulle helst göras dagen innan. Fast vi gjorde det inte alltid. Men kött och sånt till middagen skulle vara färdigt och bara värmas. Vi fick inte sticka, vi fick inte sy, vi fick inte hoppa hage, vi fick inte göra nånting på söndagen. Då skulle man sitta still. (Intervjuaren: Vad gjorde ni då?) Ja, vad gjorde man? Lekte, tyst och... Man gjorde ingenting egentligen. (Inter-vjuaren: Var ni i Pingstkyrkan avvikande i förhållande till samhället i stort på den punkten?) Nej, det tycker jag inte. Jag kan inte säga att jag kände: Varför får inte jag var ute när dom är ute. Men det kan ju bero på att jag och min tvillingsyster alltid hade varandra.203
En kvinna hänvisar till att ”i enlighet med Guds ord fick arbete ej utföras”.204 Det tycks vara ungefär samma saker som inte bör ske som för den äldre gruppen:
handarbete, trädgårdsarbete, städning, tvätt.205 Gudstjänstbesök var däremot självklart och gärna även besök i naturen.
Några personer i den yngre gruppen har kvar en tanke på söndagen som vilodag. De verkar dock inte uppfatta det som en lag att man ska hålla den fri från arbete, snarare som en möjlighet till vila.
Min mamma var ju strikt uppfostrad så hon fick inte göra någonting, inte ens lyssna på radion, mormor lagade till och med maten på lördagen. Jag undviker att göra riktiga kraftansträngningar, men har jag bara tvättid då så är det klart att jag tvättar. Men jag tycker söndagen skall användas för att umgås med släkt och vänner, man går till kyrkan, tar det lugnt och har det skönt.206
För andra är söndagen en dag som alla andra: ”Det tänker jag nog inte så mycket på utan jag pluggar och sportar som vilken annan dag som helst. Jag jobbar på söndagen också, till exempel skulle jag kunna tänka mig att klippa gräset.”207 En person kommenterar tanken på vilodagen på följande sätt: ”Måste det vara sön-dagen? Det är viktigt med vila. Men jag kan inte se att det är förbjudet att göra någonting speciellt på vilodagen. Det viktiga är att man mår bra och har kul.”208 På detta område kan vi alltså iaktta en förändring. I den äldre gruppen är söndagen en speciell dag som markeras genom att man avstår från vissa aktivi-teter, särskilt sådant som har med vardagen att göra. Mycket av detta förekom-mer fortfarande i mellangruppen. Den yngre gruppen har däremot i stort tappat tanken på att söndagen har en annan karaktär än övriga dagar. Man tar emot möjligheten till vila men känner sig inte bunden av några regler för vad som bör göras eller inte bör göras på vilodagen.