Även om senare forskning visat att upplopp i samband med demonstrationer kan förklaras som ett intergruppsfenomen (Reicher, 1996b) så tycks dock individuella ageranden spela en viss roll för händelseutvecklingen. Detta bekräftas också av poliser i olika sammanhang. Man berättar om poliser som agerar självsvåldigt på egen hand och därmed inte blir en i laget.
På liknande sätt som demonstrantgruppen inte utgörs av en homogen samling av männi- skor, är inte heller poliser en homogen skara, även om den präglas av en stark kåranda (Ek- man, 2000; Granér, 2004). Själva beskriver de sig som en heterogen samling av individer som paradoxalt nog tycks utgöras av en samling individualister. Under en s.k. särskild polis- komendering tvingas poliser, som i vanliga fall arbetar självständigt i par, att arbeta i grupp under gemensam ledning med en gemensam uppgift. Av den anledningen är det inte konstigt att det verkar vara just enskilda polisers ageranden som får stor betydelse för vad som händer mellan polisen som grupp och demonstranterna som grupp. Bl. a handlar det om enskilda po- lisers svårigheter att hantera rädsla, frustration och provokationer.
Överträdelser är inte orsakade av ideologiska ställningstaganden för eller emot. Som polis är man opartisk. Jag tror att de flesta av dagens poliser är väldigt insatta i vad man får och inte får göra. Övertramp beror oftast på andra orsaker, stress och rädsla. Det finns säkert poliser som är rädda för demonstranter också, mycket osäkerhet, dålig utbildning, dålig utrustning. Välutbildad och välmotiverad polis är mindre rädda.
Vissa demonstranter beskrivs av polisen som ungdomar som är ute efter att det skall hända något. Men av intervjuerna framgår att detta även gäller polisen. Man söker spänning och utmaningar som ger adrenalinkickar. Vissa poliser benämns av de egna som ”blå-ljus- poliser”. De gillar att arbeta i yttre tjänst som utryckningspoliser med ett s.k. händelsestyrt arbete till skillnad från närpoliser, som skall arbeta mer förebyggande. Bland poliser skämtas det ibland om vad som är s.k. ”riktigt polisarbete”.
Jag tror att alla som söker till polisyrket söker spänningen.
Även om alla poliser sägs söka utmaningar beskrivs en del poliser som mer självsvåldiga och mer impulsiva än andra. De går under benämningen ”tändhattar” och inom polisen vet man vanligtvis vilka de är och de beskrivs också utgöra en risk för den övriga gruppen.
Det ges inte utrymme för egna initiativ i sådana här grupperingar och det är egentligen katastrof tycker jag när någon i gruppen gör egna, tar egna initiativ för då spricker helheten i det…. Det kanske inte kan gå och stoppa det då, för olyckan är redan sked. Om en polis går ut på egen hand och börjar agera och så, blir det motsättningar, så får man plötsligt ställa om, ta varifrån vi är just då och då gäller det att skydda både sig själv och sina egna.
Vid ett samtal med en kvinnlig dialogpolis, berättar hon att det alltid blir bråk när en viss polis är med i gruppen. Några poliser menar att när något spårat ur beror det ofta på den en- skilde polisens erfarenhet och personlig mognad.
Personliga olikheter vad gäller temperament, erfarenhet, personlig mognad, ålder etc. tycks också gälla hur man hanterar det som, enligt lagen, är ett brott. Poliser måste enligt la- gen ingripa om man ser att någon gör sig skyldig till en brottslig handling i lagens mening.
En demonstration ser jag ju med polisögon, det är helt klart. Om folk håller på med något brotts- ligt i den här demonstrationen är det svårt att förstå dom. Dom bryter mot lagen genom sitt age- rande och vi är där för att upprätthålla lagen.
Andra poliser väljer att hantera detta på ett annat sätt. Kanske genom att inte ingripa omedelbart, i synnerhet om det bedöms göra mer skada än nytta i samband med exempelvis en demonstration. Däremot kan gripande och lagföring ske vid ett senare tillfälle.
Man kan ju inte låta det gå för långt heller. Börjar de kasta ölburkar mot andra människor eller skada andra människor måste ju polisen ingripa, men så länge de kastar det på gatan må det väl vara hänt den här gången, då tar man det istället för att återställa ordningen på plats just där.
Den där tjejen, hade det varit vid ett annat tillfälle och hon och en annan kompis hade slängt en ölburk på gatan hade jag säkert sagt till henne, men i det här fallet var det inte läge att göra nåt.
Hur den enskilde polisen väljer att hantera enskilda demonstranter får dock konsekvenser för den övriga gruppen av poliser.
Jag och en kollega, vi stod och tittade på en tjej som demonstrativt stod och drack öl och sköt fim- par och” fuck you”. Den polis som snedtänder på den tjejen och går ur sin grupp, då är ju skadan skedd, men så länge ingen gör det – ingen som gjorde det heller – så fortsätter demonstrationen i lugn och ro, den här lilla svansen splittrades, det hände ju ingenting. Triggas man av nån… då är man farligt ute. Det gäller att gruppchefen är stark och kan hålla i sin grupp och var och en vet sin plats och vet vad man skall göra eller inte göra och skall man göra ett ingripande skall grup- pen gå tillsammans och göra det.
Som polis vet man oftast vilka poliser som låter sig provoceras eller som själva provoce- rar demonstranter genom sitt sätt att agera eller reagera.
Om någon tänder tillbaka så blir det en direkt konfrontation. Egentligen samma individ som alltid, när det blir att man triggas, oftast samma personer som gör det först.
Den enskilde polisens agerande tycks vara betydelsefullt för gruppen. Individuella age- randen kan sätta gruppens och därmed kommenderingens säkerhet på spel, då det kan utlösa en gruppreaktion hos demonstranterna som ”tvingar” övriga poliser att agera för att bistå kol- legan. I vissa grupper verkar det som om gruppchefen inser vikten av att hålla tillbaka dessa poliser, men så är inte alltid är fallet utan ibland kan det vara gruppchefen själv som utgör gruppens tändhatt.
Eftersom befälen har ansvar för enskilda polisers agerande, anses de också utgöra den viktigaste faktorn för gruppens. Ett befäl som själv överreagerar eller missbedömer situation- en och beordrar sina underställda till ingripanden, som leder till konfrontationer är kanske den största faran vid en kommendering.
Det är väl en ledningsfråga hur man skall agera. Jag har inget val om jag står där när jag skall agera och när jag inte skall agera.
Sammanfattningsvis kan man säga att polisen är medveten om att det finns enskilda indi- vider bland kollegorna, som genom sitt agerande riskerar att utgöra en tänkande gnista eller bli den tändhatt som kan utlösa en konfrontation mellan polisen och demonstranterna.