Polisens ingripanden skall legitimeras av lagen. Enligt lag är en icke anmäld och icke till- ståndsgiven allmän sammankomst inte olaglig. Det finns inga olagliga sammankomster. Där- emot är det olagligt att anordna en sådan sammankomst utan att be om tillstånd eller anmäla den enligt ordningslagen. De som kan lagföras är således de som kan identifieras som arran- görer. Detta kan förklara varför polisen är så angelägen att hitta någon som ligger bakom en icke tillståndsgiven aktion för att försöka få någon att begära tillstånd för demonstrationen. Detta kan ses som ett sätt att försöka lagliggöra demonstrationen, vilket har kommit att bli en uppgift för dialogpolisen. De grupper som polisen har svårigheter att få tillstånd ett samarbete med är inte organiserade i enlighet med traditionella principer, utan i icke-hierarkiska nätverk (postmoderna demonstranter). Detta är en av anledningarna till att man inte ansöker om till- stånd, eftersom ingen anses vara arrangör utan samtliga ser sig bara som deltagare som inte har mandat att uttala sig för någon annan än sig själv. Vad gäller nätverket mot rasism (NMR) har det dock funnits personer som fungerat som representanter för organisationen i samband med de demonstrationer som nätverket anordnat de senare åren och som polisen kunnat sam- arbeta med. Vid sidan av detta nätverk har det dock funnits mer anarkistiska grupperingar, som anordnat parallella manifestationer. Även med dem har dialogpolisen lyckats få tillstånd ett samarbete genom enskilda demonstranter som varit villiga att diskutera på plats. Att dessa demonstranter pratar med dialogpolisen tycks räcka för att polisen skall hysa tilltro till dem under en demonstration, vilket gjort att polisen definierat dessa demonstrationer som all- männa sammankomster. Detta kan ses som en tilltroskapande hantering, som bäddar för fred.
Om polisen däremot inte lyckas lagliggöra anordnandet av en allmän sammankomst blir uppgiften istället att olagliggöra den genom att spåra och gripa initiativtagaren (anstiftaren). Lagen blir också tvingande för polisen i den meningen att det som kan lagföras måste lagfö- ras. Man kan inte se mellan fingrarna utan att själv göra sig skyldig till ett brott.
Salem 2006 blev en svår uppgift för polisen i och med att den startade som en anmäld och tillståndsgiven demonstration. I tåget ingick emellertid även grupperingar, som tidigare anordnat egna manifestationer eller aktioner (AFA) och som arrangörerna inte tog ansvar för. Därmed startade en annan icke tillståndsgiven eller förhandlad manifestation, mot vilka poli- sen hyser misstro (förhöjd hotbild). I samband med att en tillståndsgiven demonstration slutar, uppstår ofta ett kritiskt läge, där det enligt polisens uppgifter, händer saker som att demon- stranter börjar maskera sig etc. Här skedde detta under själva demonstrationen. I detta läge höjs polisens misstro.
Om man analyserar situationen utifrån ett legaliseringsperspektiv skulle polisen ha kun- nat lagliggöra manifestationen, genom att ge demonstranterna tillstånd att stå kvar och ge- nomföra sin demonstration (tilltro). Men polisen väljer att olagliggöra den (misstro), vilket gör att man hamnar i ruta C och därmed blir det en kritisk situation.
En svår uppgift för polisen är hur man hanterar icke-anmälda aktioner, där demonstran- terna inte vill ha dialog med polisen. I de demonstrationer som redogjorts för här tycks också övergången mellan anmälda, tillståndsgivna demonstrationer och mer anarkistiska opinions- yttringar utgöra en kritisk punkt. Frågan är hur detta kan hanteras på ett professionellt sätt så att såväl den egna, som andras säkerhet kan garanteras och den demokratiska ordningen upp- rätthållas.
Vad legitimerar polisens ingripande? Att demonstrera är inte olagligt, inte ens i en icke anmäld demonstration. Inget olagligt har skett så länge demonstranterna inte gjort sig skyl- diga till våldshandlingar, skadegörelse eller ordningsstörningar och så länge ingen ”anstiftare” kan identifieras och gripas. Men när polisen väljer att stänga av ett område blir det också för- bjudet att vistas där. Istället för en fredsskapande strategi väljer polisen sålunda en krigsskap- ande maktstrategi som legitimeras av de lagparagrafer de själva väljer att tillämpa i ett visst läge. Frågan är således om polisen genom att vidta vissa åtgärder, exempelvis avspärrning, kan skapa förutsättningar för utnyttjande av vissa lagparagrafer. Detta gäller även maskerings- förbundet, som gäller i de lägen polisen utfärdar det.
Att legalisera betyder att ge laga kraft. För polisen skall ingripanden ha stöd i lagen. Poli- sen skall inrikta sig på sådant som går att lagföra. Genom att vidta vissa åtgärder, blir detta möjligt. Exempelvis kan man spärra av ett område enligt § 24. Därefter kan polisen uppmana folk att avlägsna sig och den som inte frivilligt gör detta, gör sig skyldig till ohörsamhet mot ordningsmakt, vilket kan lagföras då detta är straffbart. Polisen kan också legalisera genom att lagliggöra en demonstration, exempelvis genom att definiera en icke anmäld demonstrat- ion som en allmän sammankomst, vilket bl. a skedde i samband med Salemdemonstrationer- na, 2004 och 2005. Detta visade sig också få en fredsskapande effekt.
Sammanfattningsvis
Denna genomgång av de s.k. Salemhändelserna visar att såväl polisens som demonstranternas tilltro till den andre gruppens fredliga intentioner har betydelse för händelseutvecklingen un- der en demonstration. Framförallt handlar det om hur polisen hanterar sin misstro mot de- monstranter som misstror polisens fredliga intentioner. Om demonstranterna misstänkliggörs och polisen tillämpar strategier som av demonstranterna uppfattas som krigsskapande (oavsett polisens intentioner med dem) finns risk för en utveckling mot ömsesidig misstro och därmed
konfrontation. Detta sker bl. a. när polisen använder sina möjligheter att olagliggöra demon- stranternas beteenden genom olika åtgärder i syfte att kunna lagföra dem. Detta var bl. a. det som skedde år 2002, 2003 och 2006.
Demonstranterna tilltror polisens goda intentioner
Demonstranterna misstror polisen Polisen tilltror demonstranternas goda intentioner A Ömsesidig tilltro B Poliserna misstänkliggörs Polisen misstror demonstranterna C Demonstranterna misstänkliggörs D Ömsesidig misstro
Figur 2. Salemhändelsernas utveckling mellan 2002 och 2006
Om polisen istället väljer att behålla en strategi, som av demonstranterna uppfattas som fredsskapande, exempelvis fortsatt dialog via dialogpoliser, vanlig uniformering och forme- ring (dubbelpatrull istället för s.k. tät bevakning) finns förutsättningar för att vända såväl poli- sens egen misstro som demonstranternas till ömsesidig tilltro. Ett aktivt sätt att skapa tilltro är bl. a att verka för en legalisering av en icke anmäld sammankomst, genom att försöka få till- stånd en ansökan om tillstånd, alternativt definiera demonstrationen som en allmän samman- komst, vilket bl. a. skedde år 2004 och 2005. Detta förutsätter att polisen hyser tilltro till sina egna möjligheter att genom olika fredsskapande strategier skapa den ordning, som de har till uppgift att göra under en demonstration, istället för att använda ordningskapande åtgärder, som genom att de uppfattas som krigsskapande skapar misstro och därmed riskerar att få mot- verkande ordningsstörande effekter.
2002 2003
2004 2005