Även om intentionerna är fredliga innebär detta inte med automatik att konsekvenserna blir fredliga. Det kan nämligen finnas fredsskapande intentioner som tar sig uttryck i dialogskap- ande, dialogpoliser, samt en retorik som går ut på att det kommer att bli lugnt. Samtidigt kan det finnas hotbilder baserade på information som inte är allmänt tillgänglig. Något tillspetsat kan man tolka det som att polisen i den tidiga planeringen utgår från de fredliga intentionerna medan fältarbetet utgår från hotbilderna. Dvs. i planeringen utgår polisen från att demonstran- terna kommer med fredliga intentioner men i sitt agerande agerar polisen sedan från att vissa grupper av demonstranter är ute för att ställa till bråk. Om det dessutom inte finns tydliga fredsskapande strategier från polisens sida, utan enbart tydliga strategier förknippade med hotbilderna är risken för upptrappning stor.
När det emellertid finns ömsesidiga fredsskapande intentioner från såväl polis som de- monstranter, som inte bara tar sig uttryck i fredsskapande information utan även i kollektiva och tydliga fredsskapande strategier så har resultatet visat sig bli fredligt. Detta kan ske även när det finns enstaka provokativa, kaotiserande eller stereotypiserande inslag, eller om det finns individuell misstro till en annan grupp. Det har vi sett exempel på från demonstrationer-
na i samband med Salem-manifestationerna 2004 och 2005 samt vid Reclaimaktioner i Stock- holm och Linköping 2004 och 2005 (Granström, Guvå, Hylander & Rosander, 2005a; 2005b).
Av de incidenter som analyserats, där det funnits ett krigsskapande från den ena gruppen, men där dessa inte lett till kravaller, kan man utläsa tre olika kombinationer av krigsskapande och fredsskapande processer.
1. Krigsskapande processer från den ena gruppen möts av aktivt fredsskapande från den andra gruppen
Ett exempel på detta är när icke tillståndsgivna demonstrationer av polisen betraktas som all- män sammankomst och väljer därigenom att betrakta demonstranterna som om de hade freds- skapande intentioner. Överenskommelser kan slutas genom dialog och polisen bemöter på så sätt provokationer med fredsskapande.
2. Krigsskapande processer från den ena gruppen kombineras med fredsskapande proces- ser
Vi har sett att när en demonstrant uppträder provokativt mot polisen kan arrangörerna gå in och föra en dialog med avvikaren, så att det sker en nedtrappning dvs. krigs- och fredsskap- andet skedde inom samma grupp.
3. Krigsskapande processer möts av passivt fredsskapande, dvs. att undvika att låta sig pro- voceras, att undvika att låta sig stereotypiseras, att undvika att dras med i kaotisering
Det innebär också att aktörerna anstränger sig för att inte dras in i den andre partens krigspro- cesser. De undviker att bli provocerade, uppträder för att inte bli negativt stereotyptiserade samt anstränger sig för att inte dras med i kaos. De tar inte enbart ansvar för att den egna gruppen ska bete sig fredsskapande utan de tar också på sig ansvar för att bete sig på ett så- dant sätt att kritiska incidenter inte trappas upp oberoende av om de upplever att ”den andra började”. Det innebär att varje grupp måste sätta sig in i vilket gruppbeteende den andra grup- pen upplever som provocerande, kaotiserande och som underlättar för negativt stereoty- piserande. Denna process främjas av dialogen vilket vi återkommer till.
Undvikande av stereotypiserande kategorisering
Vi har sett hur demonstranter ansträngt sig för att kunna behålla sin egen sociala identitet som ideella fredliga demonstranter och som är starkt oroade över nynazismens utbredning. Nät- verket mot rasism (NMR) har aktivt arbetat för att inkludera många olika grupperingar med detta gemensamma mål. Demonstranterna undviker att själva bli negativt stereotyptiserade som svartklädda våldsamma aktivister genom att uppmana andra demonstranter att ta på sig vanliga kläder samt att uppmana alla kategorier och åldrar att delta i demonstrationerna. Anti- fascisterna uppmanades på nätet deltagarna att klä sig så att de smälte in i mängden. Demon- stranterna är noga med att inte uttala sig provocerande i relation med polisen. Antifascisterna skriver på nätet att det inte är polisen som är fienden.
Genom att uppträda två och två i vanlig uniform och inte i trupp eller synlig skyddsut- rustning undviker polisen att bli negativt stereotypiserade av demonstranterna. Polisen visar även på olika sätt att de undviker att stereotypisera demonstrantgrupper. En huvudorder kan innebära att ingripanden i största möjliga utsträckning skall vara individuella och inriktas på lagföring. Genom s.k. ”romeoingripanden” (civilklädd polis som griper och för bort enskilda brottsmisstänkta) undviker polisen att förstöra för övriga demonstranter, som kunde fortsätta sitt möte i lugn och ro.
Undvikande av kaos
Undvikande av kaos innebär någon form av ordningsskapande, (dvs. aktivt fredsskap- ande), däremot innebär inte all organisering att man undviker kaos. Tvärtom kan organisering vara provocerande om polisens och demonstranternas idéer för organisation skiljer sig åt för mycket.
Organiseringen i samband med Salemmanifestationerna har visat sig fungera fredsskap- ande, genom ett ordningsskapande som förhindrat kaos. Inom samtliga grupper tycks det fin- nas en medvetenhet om vikten av tydlig information för att undvika kaos. Arrangörer och talare har gett tydlig information. Antirasistiska demonstranter har informerat från scen och upprepade det fredliga budskapet. Även de antifascistiska demonstranterna har genom inter- net uppmanat till fredliga aktioner. Polisen har givit information till allmänheten och hade även tryckt upp informationsblad.
Undvika att provocera och att inte låta sig provoceras
Hos samtliga demonstrantgrupper i samband med exempelvis Salemmanifestationer har fun- nits en intention att inte provocera polisen. Även polisen har arbetat medvetet för att inte ut- göra en provokation för demonstranterna genom sin uniformering, sitt uppträdande i dubbel- patrull och dialogskapande förhållningssätt.
Såväl polis som demonstranter har betonat vikten av att inte låta sig provoceras vid eventu- ella provokationer. Det finns många exempel på detta. Genom att ta hand om och få kontakt med demonstranterna kan dialogpolisen lugna ner demonstranter, som blivit provocerade och dragits med i ett kaotiskt agerande. Visitationer som skulle kunna upplevas som provokativa har genomförts av polisen på ett avdramatiserat sätt som gjort att demonstranter med en axel- ryckning låtit sig visiteras utan att låta sig provoceras.
Vi kan konstatera att passivt fredsskapande dvs. att undvika kaos, sådant som provocerar den andra gruppen och stereotyp kategorisering av den andra gruppen samt att inte själv låta sig kaotiseras, stereotypiseras och kategoriseras, får fredliga konsekvenser på samma sätt som aktivt fredsskapande. Det passiva fredsskapandet bygger på ett intresse och kunskap om hur den andra gruppen reagerar och uppfattar den egna gruppens agerande. I dialogen skapas en sådan kunskap och därigenom blir dialogen en viktig förutsättning för fredsskapande.
Fredsskapande dialog mellan grupper
Dialogen i sig kan betraktas som en förutsättning för de fredsskapande processerna. I dialogen är bägge parter villiga att lyssna till den andre partens argument samt beredda att ge upp en ståndpunkt för att lösa ett problem som förhindrar den andre gruppen att utföra sin uppgift. En dialog är således alltid ömsesidig. Dialogen utgör en förutsättning för fredsskapande proces- ser och ger underlag för förståelse för den andra gruppens reaktioner. För att undvika att pro- vocera medlemmar av den andra gruppen måste man veta vad den andra gruppen provoceras av. Dialogen är även ett resultat av ömsesidigt fredsskapande processer mellan grupperna, när det finns uttalade fredliga intentioner som gäller för grupperna som helhet. Demonstrationen blir då en gemensam uppgift som ska genomföras. I dialogen finns en ”vinna-vinna” situation. Bägge parter är beredda att ge upp något för ett gemensamt bästa.
Dialogen i sig är avväpnande och icke provokativ och har visat sig vara det mest verk- samma medlet när det gäller nedtrappning av kritiska incidenter. Dialogen har skett antingen med representanter för olika grupper och då varit uttryck för ett ordningsskapande eller med
enskilda personer, när det inte funnits tydliga representanter och då har dialogen blivit diffe-
rentierande.
Flera kritiska situationer lyckades lösas genom en dialogkedja. När en incident inträffat där en demonstrant uppträtt provocerande, kan demonstationsvakter ta kontakt med demon- stranten. Demonstrationsvakterna diskuterar sedan med dialogpolisen som i sin tur diskute- rade med andra poliser. När problem uppstår med polisen exempelvis genom att visitationerna gått för långt, kan arrangörerna föra en dialog med dialogpoliserna, som i sin tur för en dialog med den polis som kan ta beslut.