Med ordningsskapande menar vi allt som den ena gruppen gör som motverkar kaotisering inom såväl den egna som för den andra gruppen. Exempelvis uppfattar polisen demonstranter som ordningsskapande om de följer de regler som gäller t.ex. när de begär tillstånd för en de- monstration Då får polisen dels information om demonstrationen, dels finns en arrangör som man kan förhandla med och som utger sig vara ansvarig för demonstrationen samt förbinder sig att svara för ordningen genom egna vakter. För polisens del handlar det bl. a om att få in- formation om demonstranternas planer för att själva kunna planera sitt organiserande. Det handlar om att genom information ”lägga korten på bordet” för att motverka föreställningar om dolda agendor och ryktesspridning.
Även demonstranter framhöll liknande faktorer som ordningsskapande för deras demon- strationer, (a) demonstrationstillstånd, (b) uppgjord marschväg för demonstrationen, (c) tydlig arrangör, kontroll av paroller, (d) demonstrationsvakter samt (e) maskeringsförbud. Dessa sex förutsättningar förelåg i de tre stora demonstrationer i Göteborg som avlöpte lugnt.
Den demonstrationen vi gick i så var det ju liksom ingenting, inget våld över huvud taget, inget provocerande. Jag tror det var sex snutar som gick med den demonstrationen sen hade vi egna vak- ter liksom. Och är den sån så länge, det är en sån demonstration så behöver man inte vara orolig liksom då händer det ju ingenting. (Demonstrant)
När det sker provokationer mot en demonstration kan enskilda demonstranter ta på sig att vara vakter för att undvika kaos. Vid en antikapitalistisk demonstration i Göteborg uppmana- des demonstranter att överge marschvägen och gå mot det omringade gymnasiet istället, men då ingrep enskilda demonstranter.
Så jag sprang ut i gatan där och började stoppa folk och sa att det här inte var en demonstration va. Vi ska, vi har, vi har den här vägen ska vi ju gå. Då blev det så att jag eftersom jag stod där som en slags frivillig demonstrationsvakt och såg till att demonstrationen gick rätt väg. (Demonstrant)
Polisen beskrev hur de är organiserade för att motverka riskerna inom den egna gruppen för enskilda ageranden, exempelvis i samband med provokationer.
Då är det ju mycket gruppens uppgift att hålla borta. … Visst vi vart ju oerhört provocerade och på väg in i fällan och då hjälps man ju åt för när man kommit tillräckligt långt in i ilskan då är det ju svårt själv, då kanske man åker med, dom försöker locka ut en ur gruppen, ur kedjan, men då får man hjälpas åt där och hålla tillbaka. (Polis)
Såväl aktivister som polis vid en reclaim-fest i Linköping (Granström, Guvå, Hylander, & Rosander, 2005a) uppvisade ett tydligt organiserande i sina aktiviteter som fungerar ord- ningsskapande. Aktivisterna upprätthöll ordningen inom sitt erövrade område. Polisen garan- terade ordning i kringliggande kvarter. Polisens ”buffertzon” kom att fungera som en sorts passerområde där vanliga medborgare själva fick avgöra om de ville fortsätta och där miss- tänkta bråkstakar kunde avvisas av polisen.
Vi har tidigare beskrivit skillnaden mellan polisens typ av modern organisering och de postmoderna demonstranternas organisering. Men vi har också sett exempel på hur polisen har anpassat sin organisering på ett fredsskapande sätt för att kunna möta dessa demonstran- ter. Vid en reclaim-fest i Stockholm blev demonstranternas aktiviteter som musikbil, trum- mor, eldslukning m.m. ordningsskapande (Granström, et al., 2005a). Musik och dans funge- rade som dragplåster på ungdomar som gick omkring och väntade på att något skulle hända, vilket minskade risken för exempelvis kaotiserande rusningar. Polisen arbetade i par, s.k. dubbelpatruller i vanlig uniform bland ungdomarna, vilket blev ordningskapande bl.a. genom de samtal som fördes. Det fanns ett samarbete mellan polis och festdeltagare när det gällde t.ex. en musikbil. Såväl när det gällde placering som när det gällde tid för avstängning av mu- siken följde aktivisterna polisernas uppmaningar och polisen bistod när högtalarna i musikbi- len visade sig inte fungera. Trots att aktiviteten inte var tillståndsgiven uppträdde polisen som om den var det och tog tillfället i akt att föra dialog med dem som för tillfället uppträdde som ledare för en aktivitet. Polisen organiserade sålunda sitt arbete på ett mer postmoderna sätt för att agera fredsskapande. Polisens förmåga att klara de rusningar som förekom vid reclaimfes- ten i Stockholm, genom att inte dras med utan snabbt återgå till det förordade arbetssättet och ta av sig hjälmar som eventuellt satts på, blev i sig ordningsskapande. I en av de rusningar som ägde rum följde polisen med ”massan” och därigenom lyckades polisen ”prata tillbaka” ungdomarna till festplatsen.
Med en ständig dialog mellan polis och festdeltagare minskade risken för kaotiserande rykten såväl bland deltagare som bland polisen. Bland polisen fanns, vid ett tillfälle, rykten om att autonoma bråkstakar gömde sig och gjorde sig osynliga bland festdeltagarna. Bland festdeltagarna fanns också rykten om att nazister var på väg. Genom fungerande underrättel- severksamhet kunde polisen skydda festplatsen genom att omhänderta rasistiska ungdomar som var på väg till festplatsen.
Festdeltagarna höll själva ordning genom att gå runt och samla skräp, både i Stockholm och i Linköping, vilket förmodligen också bidrog till att normalisera bilden av festen hos bo- ende och övrig allmänhet.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att planering av aktiviteter, tydliga mål och en bered-
skap att ingripa när gemensamma regler inte följdes var viktiga komponenter i de fredliga demonstrationerna. En annan slutsats är att när demonstranter och polis samverkar kring ord- ningsskapandet leder detta till fredliga demonstrationer. Det är däremot inte tillräckligt att polisens organiserande är fredsskapande, även demonstranternas måste vara det. Framför allt måste såväl polis som demonstranter uppfatta den andra gruppens ordningsskapande som just ordningsskapande och inte som grogrund för kaos.