Efter Göteborgskravallerna har polisens agerande i samband med större folksamlingar varit föremål för utredning (SOU 2002:122) vilket resulterat i utvecklandet av nya arbetsmetoder i såväl bastaktik som särskild polistaktik för att hantera ordningsstörningar i samband med större folksamlingar. Ett nytt mobilt taktikkoncept har introducerats inom polisväsendet. Det har visat sig att polisen, vid möte med en grupp krigsskapande demonstranter, kan minska risken för konfrontation genom följande strategier.
• Genom att inte själva utgöra en provokation med sin klädsel eller sitt förhåll- ningssätt.
• Genom att inte göra kollektiva ingripanden av demonstranter under ett möte eller en demonstration, inbrytningar i demonstrationer etc.
• Genom att inte kategorisera demonstranter stereotypt som en homogen ”massa” utan differentiera mellan olika demonstranter samt i möjligaste mån göra indivi- duella ingripanden som kan lagföras.
• Genom att tillämpa en s.k. uppdragstaktik utifrån en huvudorder där det tydligt anges att polisens primära uppgift är att säkra demonstrations- och mötesrätten och förhindra ordningsstörningar i samband med dessa.
Den särskilda polistaktiken (SPT) har inneburit att polisen i huvudsak agerat fredsskap- ande vid ett flertal demonstrationer, genom att uppträda väl synlig i ”vanlig uniform” med båtmössa utan hjälm eller sköld. För att öka synligheten har polisen vid senare demonstration- er burit gula västar. Man har uppträtt i dubbelpatrull dvs. två och två och rört sig bland de- monstranterna i syfte att göra visiteringar men även för att skapa kontakt, istället för att for- mera sig som en trupp runt om en demonstration. Genom att se ut och bete sig ”som männi- skor” har polisen motverkat att bli negativt stereotypiserade av demonstranterna. Man har inte heller utgjort en provokation eller bidragit till kaotisering.
Även om varken poliser eller demonstranter har som syfte att skapa konflikter, som leder till våldsamma konfrontationer, kommer såväl poliser som demonstranter som beter sig som om de vore krigsskapande att skapa kritiska situationer som kan utgöra en krigsrisk. Ett ex- empel på detta kan vara demonstranter som är maskerade eller klädda i huvtröjor och sjalar, och i vissa fall även ”beväpnade” med käppar eller andra tillhyggen. På samma sätt som poli- sen betraktar demonstranterna kanske själva denna beväpning och uniformering enbart som en skyddsutrustning och inte avsedd för attack.
Risk för upptrappning
Om polisen låter sig provoceras samt kategoriserar uppjagade demonstranter som en enhetlig massa ökar risken för en upptrappning eftersom situationen då utgör ett kaotiserande hot för polisen. De ingripanden som skett vid demonstrationer och som lett till kaotiserande ord-
ningsstörningar har visserligen syftat till att förhindra ordningsstörningar men har i själva verket skapat sådana. Ett synsätt som innebär att en folkmassa i sig betraktas som en presum- tiv oroshärd, gör att polisen ser som sin uppgift att förhindra att den sprids. Detta var sanno- likt fallet i Göteborg 2001, där polisen betraktade de icke tillståndsgivna demonstrationerna som ordningsstörningar. Vid andra tillfällen har polisen valt att definiera även icke- tillståndsgivna demonstrationer som en allmän sammankomst, vilket gjort att dessa aktivister behandlats som demonstranter på ett avväpnande, icke stereotypiserande och därmed ord- ningsskapande sätt.
Som tidigare nämnts är det tillräckligt att en polis låter sig provoceras, med risk att även övriga poliser går till angrepp mot gruppen av demonstranter, vilket i sig kan leda till ett eska- lerande händelseförlopp (se kapitel 10).
Chans till nedtrappning
Om polisen såväl individuellt som kollektivt inte låter sig provoceras utan istället kan hantera demonstranter som provocerar genom sin klädsel, agerar kaotiserande genom rusningar orsa- kade av ryktesspridning, finns istället chans att avstyra ett eskalerande förlopp. I våra studier finns ett flertal exempel på detta.
Ett exempel är en demonstration i samband med nationaldagen 2005 som anordnades i Stockholm. Förutom vanligt klädda demonstranter, deltog också ett stort antal maskerade AFA-aktivister, som uniformerat sig i grå munkjackor och huvor samt utrustat sig med sköl- dar, på vilka det står AFA med stora bokstäver. Istället för svenska flaggor, har man svarta fanor. Polisen beslutar att inte avväpna dem när de samlas. Tåget stannar på ett torg utanför Slottet, där dessa uniformerade och maskerade AFA-demonstranter formerar sig utmed tåget. Polisen låter sig inte provoceras, utan står vid sidan om i vanlig uniform och gula västar. När vissa deltagare bränner en svenska flagga uppstår dock en kritisk situation. En flaggbränning av den svenska flaggan utgör sannolikt en optimal provokation i samband med nationaldagen. Polisen ingriper inte mot flaggbränningen men gör ett annat ingripande mot en enskild de- monstrant, som dock inte leder till kaotisering. Även om vissa poliser låter sig provoceras i denna situation lyckas man inom gruppen se till dessa inte agerar, vilket annars skulle ha kun- nat utlösa en konflikt med risk för en eskalering.
Sammanfattning
Kritiska situationer i samband med demonstrationer kan uppstå på grund av polisens agerande alternativt demonstranters agerande. I det förstnämnda fallet kan polisen hantera detta genom att uppmärksamma vad det är hos dem själva som utgör en risk för konfrontation exempelvis
• När polisen själv agerar utifrån ett negativt stereotypiserande av demonstranterna som en massa som man måste ingripa mot blir risken stor för att själv bli stereotypt katego- riserad som en avidentifierad anonym ”polismassa” av demonstranterna.
• När polisen uppträder provocerande för demonstranterna, exempelvis genom sin uni- formering, formering och beteende, användande av hundar, hästar, helikoptrar, • När polisen bidrar till kaotisering genom oväntade, oförklarliga ingripanden, bristande
information som i sin tur ger grogrund för kaotiserande ryktesspridning.
nierar deltagare som våldsamma ordningsstörare (icke-demonstranter), vilka betraktas som risk för allmän ordning och legitimerar en krigsskapande taktik.
Vår forskning visar att det som spelar roll är hur polisen svarar på demonstranters provo- kationer, kaotiserande ageranden samt om de hemfaller till ett negativt stereotyptiserande (av- personifiering). Vår forskning visar också, liksom annan tidigare forskning (Drury & Reicher, 2000; Reicher, 1984a; 1996; Stott & Drury, 2000; Stott & Reicher 1998), att kravaller är en process som är beroende av en interaktiv händelseutveckling mellan grupper (poliser och de- monstranter). Det som dessutom visar sig vara av avgörande betydelse för eskalering av en konflikt är också hur medlemmar inom respektive grupp hanteras. Om polisen svarar genom att komma till undsättning vid en provokation istället för att "ta hand om sina egna" riskerar konflikten att trappas upp och kaos uppstår. I de fall såväl polisen som demonstranter skapar ordning i de egna leden (self-policing) ökar däremot sannolikheten för att en konflikt skall trappas ner. Kravaller kan utbryta när deltagare upplever sig provocerade, kaos råder och man betraktar varandra på ett förenklat och stereotypt sätt. Det betyder att polisen själv kan bidra till att skapa kaos, vara provocerande och kategorisera på ett stereotypt sätt lika väl som de- monstranterna kan göra det. När båda grupperna är fångade i sådana processer har sannolikt ett krigsliknande tillstånd redan utbrutit.