Episod III - Slutet på en början, början på ett slut .1 HRI

Till skillnad från de tidigare episoderna, går det nu i episod III att se att man har fått en uppfattning att det finns ytterligare brister i den interaktion som sker när man arbetar med Matilda. I detta fall handlar det inte enbart om hennes existens, utan om sättet hon är uppbyggd. Caleb-Solly et al. (2018) skriver att utvecklandet och interaktionerna kan ske i olika miljöer, vilket då kan innebära att det som programmerats kan vara ett resultat av varierande intryck av information. I berättelsen säger Systemhandläggare 2 att leverantörerna av systemet möjligtvis inte har med sig kunskap om slutanvändarnas professioner och

förståelse, det vill säga att det som kan uppfattas som enkelt av någon, kan uppfattas som komplicerat av någon annan, exempelvis när hen säger att vårdarbetare riskerar att uppleva att de gör ett dåligt jobb när de inte förstår systemen. Detta kan relateras till det som författarna säger, att det kan uppstå tekniska restriktioner, vilket kan komma av att kommunikationen och förväntningarna på systemet inte varit tydliga. Detta påverkar sannolikt också

användarupplevelsen, vilket kräver en tydlighet i kommunikationen även mellan roboten och medarbetaren.

Verksamhetsutvecklare 1 och 2 framhäver också att Matildas förmågor och tillgång i verksamhetssystemet bör begränsas, då det finns känslig information som kan komma i fel händer. Om Matilda i framtiden skulle få ytterligare tillgång bör det vara relevant att ta i beaktning det som Caleb-Solly et al. (2018) skriver, att tydligheten i kommunikationen även bör omfatta vad som ett korrekt eller felaktigt agerande, så att information inte missbrukas.

Verksamhetsutvecklare 1 beskriver ett scenario på detta där en mänsklig aktör i interaktionen medvetet kan ta del av fel information genom Matilda.

I episod III lyfts det också fram spekulationer om en förskjutning av interaktionen genom en ny robot. I berättelsen handlar detta om en möjlig läkemedelsrobot som omsorgstagarna potentiellt kan möta. Vad som kan göra denna interaktion komplicerad är att denna nu sätts i en komplex miljö, då det inte är helt klart vilka förväntningar och anpassningsförmågor som finns hos omsorgstagarna, vilket är aspekter som Caleb-Solly et al. (2018) framhäver som viktigt. Som nämndes inledande i episod I, går det att konstatera att både interna och externa omständigheter varit genomgående för alla tre episoder, vilket kontinuerligt har påverkat interaktionen och framtida interaktioner med nya robotar.

5.3.2 Antropomorfisering

Verksamhetsutvecklare 1 säger som bekant att Matilda inte bör ha för djup åtkomst i systemet, eftersom hon potentiellt hade kunnat plocka ut känsliga uppgifter. Detta kommer från det faktum att användarna kan styra henne i denna riktning genom sin åtkomst till henne. Hen säger att detta möjligtvis har skapat en begränsning för vad Matilda kan göra, vilket också kan vara anledningen till att Verksamhetsutvecklare 2 uttrycker att Matildas utveckling tillfälligt har avstannat och att man nu ser efter nya möjliga system. Det hade kunnat vara så, att även om det är användarna som plockar ut information, är det ändå Matilda som verkar bära ansvaret för hennes åtkomst och därför måste begränsas. Att Verksamhetsutvecklare 1 skulle kunna tolkas ha detta perspektiv kan möjligtvis relateras till den andra faktorn i Epley, Waytz och Cacioppos (2007) tre-faktorteori, det vill säga att hon sätter sig in i andra aktörers beteenden. Denna psykologiska aspekt kan möjligtvis ta sig uttryck i att hen som Waytz, Epley och Cacioppo (2010) skriver, ser Matilda som delvis ansvarig för sina handlingar och moraliska överväganden.

Vidare tydliggörs i episod III en antropomorfisering av andra potentiella robotar. Tendensen att ge mänskliga förmågor fortsätter, fast den här gången som spekulationer. Dessa

spekulationer uttrycks av att samtliga aktörer kan se en robot som säger godmorgon, värmer en arm eller möjligtvis delar ut medicin. Det finns dock olika åsikter om vikten av dess mänskliga förmåga vid mötet med omsorgstagarna. Omsorgstagarnas behov är för övrigt okända i berättelsen och det går därför inte att spekulera kring vad som skulle fungera, eftersom åsikterna i berättelsen inte bygger på någon känd psykologisk grund. Den möjliga antropomorfisering hos omsorgstagarna förblir därför okänd.

5.3.3 ANT

I episod I och II har Matilda som en materialitet haft en central roll för associeringarna, när hon bundit samman olika situationer till något homogent. Genom en inzoomning i nätverket, tydliggörs i episod III olika sammankopplade vägar med möjliga associeringar och således även ett större perspektiv på nätverket. Detta går i linje med hur Latour (1999) beskriver att man måste omfamna motsägelsen med att studera enstaka interaktioner eller nätverket som helhet.

Latour säger dock att det krävs en rörelse mellan olika fokus. Möjligtvis går det att tolka denna motsägelse som att man på ett papper i ett mörkt rum illustrerat ett nätverk och där man med en ficklampa kan lysa upp en enskild interaktion. För man sedan ficklampan över pappret synliggörs också de vägar som var okända, vilket får en att förstå varför det är nödvändigt att inte enbart belysa en enskild interaktion. Detta blir framförallt tydligt när det i episod III går att se möjliga associeringar med omsorgstagarna genom en läkemedelsrobot. Även om det inte är Matildas administrativa identitet som tar sig uttryck i den nya roboten, så lever associeringar kvar, vilket Czarniawska och Hernes (2020) uttrycker hos aktörerna skapar ett antagande om hur saker och ting ska vara. Det är sedan dessa associeringar som binder samman verksamheten med omsorgstagare, där läkemedelsroboten blir den nya centrala materialiteten. Möjligtvis kan detta innebära nya associeringar, vilket kan relateras till det Latour (1999) skriver om nätverkets cirkulära karaktär.

Makrostrukturen har enligt Latour (1999) en egen vilja, en riktning, samtidigt som man inte får förbise de individuella aktörernas agendor när de översätter. Även om strukturens riktning fortfarande handlar om att förbättra omsorgstagarnas situation, är detta ett nytt sätt att arbeta på. Det borde därför vara relevant att åter ta översättningsprocessen i beaktning, då

Czarniawska och Hernes (2020) skriver att det sker en förhandlingsprocess mellan aktörer som påverkar varandra att förlika sig med tolkningar av problem och lösningar som legitima.

Om makroaktören ska förbli, krävs det enligt Callon och Latour (1981) att aktörer accepterar viktig information som förenar aktörerna (den svarta lådan) som en del av sig själv på längre sikt, för att strukturen sedan ska utöka och stärka befintliga associeringar. Till skillnad från episod I, där enhetschefen och verksamhetsutvecklare 2 kunde förhandla sig fram med hjälp av en bruttolista (den svarta lådan), så går det i episod III att konstatera att liknande

företeelser kan ske, men i en situation som har blivit mer svår. Detta för att den information som omsorgstagare besitter ännu är okänd, samtidigt som översättningsprocessen kan riktas i en motsatt riktning, vilket Czarniawska och Hernes (2020) kallar för anti-programs. Även om

omsorgstagarnas information är okänd, ger berättelsen inblick i ett exempel på skilda åsikter om behovet av mänsklig kontakt.

Den komplexa översättningsprocessen som framträder i episod III kan dock leda till vad Jensen (2004) kallar för en fördunkling. Den översättning som en gång byggde processen kan nu gå i en annan riktning eller få en annan karaktär, vilket i det stora hela kan innebära att syftet med den nya idéns identitet ifrågasätts. I berättelsen framgår detta när enhetschefen uttrycker att de hade varit fördelaktigt att komplettera flera socionomers kompetens i en samlad robot. Vad som är ekonomiskt bra för verksamheten kan också medföra socialt skadliga konsekvenser, då professionernas praktiska egenskaper skulle kunna förlora sin betydelse, eller åtminstone att dess karaktär och arbetssätt förändras.

Idéflödet kan precis som i episod II betraktas som omättat, det vill säga att det trots en existerande robot i verksamheten ändå tillkommer nya förslag på hur verksamheten kan förändras. Samtidigt blir det återigen relevant att som Latour (1999) skriver inte förbise de yttre element som har en påverkan på verksamheten. I berättelsen lyfts det bland annat fram att både Enhetschefen och Verksamhetsutvecklare 2 uttrycker att det finns en brist på

människor med lämplig utbildning att anställa. Om detta tolkas som en yttre påverkan blir det ännu tydligare varför en läkemedelsrobot blir relevant för verksamheten, vars arbetsbörda behöver lättas. Det går också av denna anledning konstatera att robotens grundtanke varit annorlunda från Matildas. När Czarniawska och Sevón (1996) beskriver att aktörer tilldelar idéer identiteter, går det nu att se att de idéer som resulterade i Matilda möjligtvis hade kunnat beskrivas som administrativa, medan idéerna om den nya roboten istället borde kunna

kategoriseras som omsorgstagande.

Det går att argumentera för att en sådan potentiell utveckling borde vara beroende av det som Czarniawska och Sevón (1996) beskriver som spatiala och tidsmässiga aspekter. I berättelsen presenteras exempelvis att Systemhandläggare 1 uttrycker digitalisering som oundvikligt och något verksamheten inte kommer att klara sig utan. De nya idéerna kan således tolkas som verksamhetens nödvändiga förändring, en anpassning för att överleva över tid. Idéerna representerar samtidigt en spatial expansion av resurser i omsorgen, något som man i berättelsen vet att man kommer att behöva.

I episod I går det att tolka starten på Matildas utveckling som ett resultat av att människan kunde tillåta sig själv att uppfatta tiden som något prospektivt, närmare bestämt som något filosofiskt, där de subjektiva erfarenheterna blev centrala, som Dawson och Sykes (2019)

uttrycker det. Det framgår nu att Verksamhetsutvecklare 2 har tankar om hur man med hjälp av en robot kan se en utveckling prospektivt. Författaren skriver att förhållningssättet är dynamiskt, då man använder sig av subjektivt levda erfarenheter för att kunna avgöra vad som kan tänkas ske i framtiden.

Verksamhetsutvecklare 2 tillägger dock att en sådan förmåga för en robot enbart är hens egen spekulation, samt att hen ser en problematik i att låta en robot analysera data för att avbilda framtiden. Möjligtvis kommer denna problematik av att roboten snarare har ett retrospektivt perspektiv och saknar den tydliga subjektiviteten som kommer av individuell erfarenhet och filosofiska överväganden. Detta uttrycks istället i berättelsen som något en sjuksköterska skulle klara bättre, samtidigt som dess förmåga och bedömningar inte heller kan vara förutbestämda.

I episod I använde sig Enhetschefen av ett något försiktigt språk som inte är direkt jämförbart med episod III. De förändringar som skapats har lett till ett språk som nu kan snarare kan liknas vid Svenningsson och Sörgärdes (2015) förklaringar av radikala förändringar, med tankar om helt nya system och med en tydlig förändring i organisationens kultur och arbetsförhållanden.

6. Diskussion

I följande kapitel följer en diskussion på de förhållanden som framhävts i analyskapitlet. Vi sammanställer vår förståelse av vad som skett i två modeller. Detta följer vi sedan upp med tankar och egna åsikter, baserade på den förståelse vi fått ut. I diskussionen kommer vi därför

att bryta oss fria från den teoretiska referensramen för att tillåta ett bredare perspektiv på möjliga konsekvenser vid införandet av en robot i en kommunal verksamhet.