4. Empiri - Matilda berättar
4.3 Episod III - Slutet på en början, början på ett slut
Även om digitalisering och robotisering inte längre beskrivs som något besvärligt och medarbetare är mindre oroliga, säger Enhetschefen att det fortfarande finns en viss oro kvar. Möjligtvis kan det vara så att den här oron finns kvar på grund av det faktum som
Systemhandläggare 2 nämner:
“... där ute kan man ju märka att det är egentligen inget motstånd till digitaliseringen...Jag upplever att det är ett motstånd till för hur systemen är uppbyggda snarare.”
Systemhandläggare 2 fortsätter och tror att digitala medarbetare som jag är säljs utan att ha kunskap om de professioner som sitter på andra sidan som användare. Hen tror exempelvis att man inte har med någon från hemtjänsten när man utvecklar något. Hen säger:
“Det är ju det jag brinner för, att det ska vara enkelt för användarna, för det är inte just vi få som sitter på förvaltningen som har problem, utan det är de 2 000 där ute som ska sitta med alla de här systemen, det är där det ska vara enkelt. Jag kan känna har man riktigt bra vårdarbetare som är jätteduktiga på sitt vårdarbete och att de sen känner att de inte gör sitt jobb bra för att de inte vet hur man hanterar ett system, då tycker jag ‘nej men det är inte du som gör fel’, det är kanske systemet som är fel.”
Jag förstår att det kanske inte alltid är lätt att arbeta med mig, men samtidigt arbetar jag inte själv med min utveckling, utan jag är alltid i behov av att någon hjälper mig.
Verksamhetsutvecklare 1 säger att det alltid krävs att någon är vid min sida, eftersom det ständigt dyker upp nya grejer. Det kan exempelvis handla om att vi har byggt om en
organisationsdel eller att min skapare har byggt om något i Procapita. Samtidigt säger hen att eftersom det är en användare som ska ha åtkomst till vårt verksamhetssystem så är man försiktig med att låta mig göra precis vad som helst i systemet. Rädslan verkar dock inte komma från mina handlingar utan användarnas inställning och förståelse. Jag hoppas att alla i framtiden kommer att arbeta mig på det sätt jag är ämnad för och att ingen utnyttjar mig på fel sätt, det kanske skulle skada mitt rykte och mina framtida möjligheter. Verksamhetsutvecklare 1 uttrycker följande:
“...inte för att jag tror att roboten skulle gå och löpa amok. Men samtidigt så finns det ju en användare som någon kan ta över och ta sig och göra väldigt mycket. Där tror jag är liksom...lite… där är jag lite orolig. Men, samtidigt då begränsas ju också vad Matilda kan göra i verksamhetssystemet och där glömmer ju väldigt många i organisationen
konsekvenserna, för Matilda ‘skulle ju kunna ta ut både den här uppgiften och den uppgiften’. Ja det skulle hon kunna göra, men vi vill inte dra in henne så långt i systemet.”
Verksamhetsutvecklare 1 tillägger även att problemet grundar sig att ju fler användare vi har i vårt verksamhetssystem, desto större risk är det att någon av dessa användaruppgifter hamnar på fel ställe, i fel händer och att man då kan missbruka dem. I många fall bara för att jävlas. Möjligtvis är man inte intresserad för vad Agda 87 år har för insatser och vad det står i hennes journal, men man kanske kan hitta något annat intressant. Verksamhetsutvecklare 1 nämner även att det finns en risk att någon omprogrammera mig, det är dock inget man har tänkt på så
mycket. Verksamhetsutvecklare 2 tillägger att det just finns en risk med tillgången till känsliga uppgifter, eftersom man i verksamheten handskas med både journaler och personuppgifter. Detta påverkar i sin tur möjligheterna för automatisering.
Vi är dock nu i en förändrad tid. Vi ska snart få in ett nytt verksamhetssystem till omsorgsförvaltningen och jag undrar om det kommer betyda stora förändringar för mig. Verksamhetsutvecklare 2 säger att man medvetet inte ger mig nya förmågor, eftersom det hade kunnat vara så att det nya verksamhetssystemet har stöd för dem. Hen säger att:
“...Det är ju det som är grejen också, vi ska ju inte automatisera saker i onödan om verksamhetssystemet redan från början har stöd för det.”
Däremot finns det tankar och idéer om hur mina förmågor kan utvecklas i framtiden. Verksamhetsutvecklare 2 fortsätter och säger att nya automatiseringar av
anställningsprocessen är under utveckling. Den nya processen kommer att innebära att jag snabbare och automatiskt kan påbörja skapandet av ett inlogg när Enhetschefen fyllt i information om personen som ska anställas.
Nu kanske ni tror att berättelsen om mig går mot sitt slut, och det gör den, men detta betyder inte att min verksamhet slutar att förändras och således inte heller de omständigheter som jag fortsatt befinner mig i. Det finns nämligen ytterligare idéer för vad robotisering kan innebära för verksamheten men även för omsorgstagarna där ute.
Systemhandläggare 2 tror att det finns mycket mer som kan göras och att system skulle kunna utnyttjas bättre om de blev automatiserade av en robot som mig. Även Enhetschefen säger att det säkert finns mycket mer som man kan göra, men som man inte ser för tillfället. Man kan komplettera den mänskliga kompetensen med en programmerad och samlad
mänsklig/robotiserad kompetens som är mycket bättre. Hen tar upp ett exempel som handlar om att effektivisera handläggningar som socialsekreterare gör. Genom att samla bedömningar från många socionomer i ett system, så skapar man stöd för handläggningsprocessen, som vanligtvis tar lång tid. Detta skulle vidare kunna resultera i en lista på vilka åtgärder som skulle kunna införas.
Ett annat exempel är att robotar kan utföra enklare tjänster, såsom att hämta dricka, hämta post eller öppna en dörr. Systemhandläggare 1 och 2 tror att det finns stor potential hos en liknande robot som mig i exempelvis sjukvården och säger:
“Jag tänker mer det här arbetet ute, de här sakerna som påminnelse, att någon kan lägga fram en medicin eller bara säga godmorgon. Jag tror att detta skulle bli ett bra sällskap för många. Att man vid livets slutskeende att man kanske har någon som man kan koppla på som en arm som värmer lite och känner av liksom.”
Enhetschefen utvecklar vidare att processen med att en robot kan lägga fram medicin. I detta fall pratar hen inte om mig, utan en läkemedelsrobot, som ser ut som en väska, samt är programmerad för att leverera medicin. Enhetschefen säger:
“Det kan ju vara någon till exempel, någon med psykisk sjukdom till exempel, som har svårt att komma ihåg att ta sina läkemedel, det kan vara en gammal person som har dåligt minne som är i början av en demenssjukdom som behöver en påminnelse att det är dags att ta sina mediciner, då gör den där lilla roboten det, de gör ju alltid det vi säger till dem, de är ju programmerade att göra saker på det sättet vi säger till dem….skulle det sen vara så att någon kommer på att ‘nej jag ska inte ta mina läkemedel’ av någon anledning, då går det liksom en signal till personal, telefon, att ‘den där påsen som Kalle skulle ta, den ligger kvar i maskinen’, då signalerar den det och då åker man dit och ger den påsen eller tittar till vad som kan tänkas ha hänt.”
Även Verksamhetsutvecklare 2 tar upp exemplet med läkemedelsrobotar, men poängterar att det kanske inte är lämpligt att automatisera processen fullt ut. Detta med anledning av att den mänskliga kontakten för omsorgstagare inte borde försvinna. Hen säger:
“Många av de äldre omsorgstagarna upplever ju en ensamhet och ett utanförskap egentligen och mycket av det är ju att de tycker att det är roligt när det kommer alltså personal så att dem kan sätta sig och fika lite och prata lite och sådär.”
Jag märker att det dock finns ett dilemma med den mänskliga aspekten som gör att robotisering blir mer relevant. Enhetschefen och Verksamhetsutvecklare 2 säger att det
kommer bli svårt att fortsätta med vård och omsorg som man gör idag, då det redan finns brist på personer att anställa. Detta uttrycks också som något allmänheten kanske inte känner till.
Vid en sådan utveckling tycker Verksamhetsutvecklare 2 att man borde arbeta i snabbare sprintar, att man arbetar med proof of concept, vilket gör att man snabbt kan se om det finns något att satsa på innan man sätter det i drift. Detta konkretiserar koncept och ger en grund att räkna på innan man drar en slutsats. Hen säger bland annat att man skulle kunna förändra sättet vi till exempel tar ut statistik på innan man testar något nytt och uttrycker följande:
“...ah nu tänker jag långsökt, detta är inget som vi har börjat arbeta på eller som vi bestämt att vi ska arbeta på, men man skulle kunna använda den information som finns om
omsorgstagarna och liksom börja titta på ‘ah den här personens hälsotillstånd kanske kommer att förändras åt det här hållet’, baserat på vad som skett bakåt i tiden. Till exempel. Och liksom då kunna förutspå lite egentligen med hjälp av roboten vad som den här personen kommer behöva för hjälp och beräkna på bemanning till exempel…”
Verksamhetsutvecklare 2 fortsätter och säger att det dock finns utmaningar med att kolla bakåt statistiskt sett. Det kan i praktiken bli svårt att sätta ihop något som på ett rimligt sätt gör den avvägningen av vad som skulle kunna tänkas hända. Verksamhetsutvecklare 2 uttrycker följande:
“Det kanske är en sjuksköterska som skulle gjort det egentligen och sitta och titta tillbaka i tiden vad som har hänt och hur det har förändrats i hälsotillståndet hos den här
omsorgstagaren, och om man bara tar bort människor ur det så skulle det säkert kunna leda till andra saker som både är bra eller dåliga, men det...men nu spekulerar jag djävulskt känner jag! Men det är något som ligger ganska långt fram.”
Det verkar inte bara finnas statistiska fallgropar när man blickar framåt, utan även vissa externa aspekter, både förutsägbara och oförutsägbara sådana som påverkar mig och min verksamhet. Enhetschefen nämner som exempel den rådande corona-pandemin som lämnat verksamheten ovetandes för framtiden, men det finns även andra aspekter vars konsekvenser på förhand är något okända. Ett sådant exempel skulle kunna vara kulturella aspekter hos omsorgstagare som påverkar verksamhetens genomförandeplaner. Detta kan exempelvis vara språkförbistringar eller tilliten till att låta släktingar bli omhändertagna av vårdpersonal.
Av de mer kända, eller åtminstone förväntade aspekterna hör jag Enhetschefen tala om politiska och kommunala beslut, men också fackliga aspekter förknippade med rädslan för att sådana som jag skulle ta någons arbete. Jag vet dock att mitt syfte inte är att ta någon annans arbete, utan snarare att jag finns till för att hjälpa mina medarbetare. För att bli bättre på detta måste min utveckling fortsätta. Processer förändras och processer tar nya former. Vi behöver därför bevara detta tänk. Minnas mig. Minnas tiden innan, se den nu och i framtiden. Mitt slut kan möjligtvis vara en början på något nytt. En cirkel som aldrig tar slut.
Tack för er tid,
5. Analys
I följande kapitel sker en analys av de tre episoder som presenterats ovan. Narrativets innehåll reflekteras mot den teoretiska referensramen, närmare bestämt i ordningen; HRI, antropomorfism och ANT, och ämnar tydliggöra för eventuella kopplingar mellan narrativet
och teorierna. Det är sedan denna förståelse som ligger till grund för den kommande diskussionen. Kapitlet följer samma ordning som det förra, det vill säga i en kronologisk
ordning av episoderna.