Under de barninitierade aktiviteterna har barnen utrymme att göra individuella val som i sin tur inspirerar andra att delta i de aktiviteter som uppstår. Då barnen själva väljer leder detta många gånger till en fördelning i grupper av flickor och av pojkar. I de aktiviteter som barnen själva har valt att vara involverade i
upp-står denna typ av gruppindelning, vilken sedan har betydelse för hur sysslor ut-vecklas i övergångarna. Lärarens förhållningssätt och språkbruk har en viktig del i att könsskillnad är ett vanligt förekommande inslag i den vardagliga praktiken bl.a. genom att pojkarna benämns som ”grabbar” då de agerar i grupp. Pojkarna blir på så vis socialt placerade i, och samspelar i en maskulin könskategori där de utvecklar samhörighet med stöd av ett gemensamt intresse som har ett för deras könstillhörighet karaktäristiskt innehåll. Pojkarna i exemplet nedan är mellan 4-5 år.
Anita [lärare] säger: ”Skall vi börja med grabbarna här?” Tony och Robin är genast på väg ned för trappan för att ta på sig, Erik ansluter. Samtalet om Tarzan fortsätter nere i hallen. Tony blir överfallen och omkullkastad av en ”Tarzan”. Han slår sig mot en skohylla. Läraren tittar hur det gick för honom. Han säger: ”Nu slog jag mig.” Då läraren har konstaterat att han klarade sig utan någon större skada och han inte heller är ledsen fortsätter de tre pojkarna att ta på ytterkläder och läraren hjälper till. Fler vuxna kommer ned för att hjälpa till. Pojkarna fortsätter att tala om Tarzan och de vuxna inflikar med sådant som de känner till om Tarzan. Anita säger: ”Men när Tar-zan har på sig….” hon söker efter rätt ord. Pojkarna försöker hjälpa henne med vad det är hon menar. En säger: ”Galonbyxor?” ”Nej” säger läraren under lite lågmält skratt. ”Jag menar…” Tony försöker hjälpa till och säger: ”Horts?” Ja, nej, det är inte riktigt shorts hon menar säger Anita och så beskriver hon de badbyxaktiga byxorna och bandet som gick över ena axeln och samtalet fortsätter. Tony hörs nu enträget upprepa: ”Han heter inte Clayton!” Upprepandet fortsätter tills Anita i sitt letande ef-ter klädesplagg uppmärksammar honom och riktar sig till honom med en fråga om vad han menar. Tony säger: ”Han heter inte Clayton! Clayten! heter han.” Då Tony är färdig för att gå ut säger han: ”Tarzan kan inte knappt vänta! Han måste till tjuvar-na! Ooooooohhhh!” Han försvinner ut genom dörren. Samtalet om Tarzan avtar. (05-01-10)
I exemplet är det pojkarnas aktiva meningsskapande som tar plats även då det sker en övergång från en aktivitet till en annan. Genom att pojkarna med hjälp av språket placeras inom ramen för en maskulin etikettering då de kallas för grabbar får de på så vis sin könstillhörighet befäst vilket torde inverka på deras förståelse för sin samhörighet som en grupp av pojkar. De har tillsammans lyck-ats vidmakthålla intresset för att utveckla en lek med ett specifikt innehåll som de i situationen utvecklar i samspel med varandra och läraren. Det är lekinnehållet som är i fokus och som pojkarna tillsammans tar ansvar för. De har tillsammans inväntat att det skall bli tid för utelek och de tar snabbt läraren på orden då hon säger att de kan börja ta på sig. De båda pojkarna visade intresse för att leka Tar-zan efter att samlingen var avslutad. Läraren har bett dem vänta med denna typ av lek då hon anser att utemiljön passar bättre för att leka denna typ av lek.
Poj-karna tar ansvar för ett lekinnehåll som de har ett genuint intresse för. Den muntliga kommunikationen är viktig för att pojkarna skall kunna explicitgöra sitt intresse för lekens innehåll och lärarens förhållningssätt leder till ett turtagande där olika infallsvinklar respekteras.
Pojkarnas personliga och privata intressen tar plats på ett annat sätt än flickornas i de övergångar som förekommer, även då lärare inte interagerar med barnen i situationerna. Pojkarna tar ansvar för sin gemenskap och de fäster vikt vid ge-mensamma nämnare i sin samhörighet. En delad gemenskap pojkarna emellan bygger på deras personliga intresse för varandra och överordnas det ansvarsta-gande som övergångarna mellan aktiviteterna innebär. Inom pojkarnas könstill-hörighet finns en betoning på att finna gemensamma nämnare i sina personliga relationer med varandra. De ger uttryck för att de söker efter likheter hos sig själva och varandra exempelvis i klädsel. Artur och Adrian i det följande exemp-let är båda 4 år gamla.
I tamburen samtalar Artur och Adrian under tiden som de klär sig. Adrian ställer sig framför Artur och säger: ”Eller hur, har jag en röd overall som är för liten [intensivt]. Eller hur har jag två overaller hos mamma som är för små [intensivt]. Men den här som jag har hos pappa passar.” Han står nu mitt framför Artur och säger: ”De här är likadana” [konstaterande]. Han tittar på Artur och hans overall som han har på sig, och sin egen overall som han själv har på sig. Under tiden som de fortsätter att ta på sig pratar Artur och Adrian vidare om sina kläder. De pratar om sina mössor och nå-gon av dem frågar om inte den andre kan köpa en likadan mössa åt honom. (05-12-05)
Pojkarna ägnar mer uppmärksamhet åt sin personliga relation än åt de regler och rutiner som gäller. I exemplet använder Artur och Adrian sina kläder för att fin-na gemensamma nämfin-nare. Även deras privata kännedom om varandra är viktig för ett ömsesidigt samtalsutbyte. Adrian är i sin kommunikation tydlig med att han eftersträvar gensvar och bekräftelse från sin kompis genom att använda ”el-ler hur” då han i ivrigt samspel med sin kompis söker att få respons.
De två flickorna nedan befinner sig i en liknande situation som pojkarna ovan men har ett annat fokus i sin intersubjektiva kommunikation, en annan slags öm-sesidighet. Pojkarnas ansvarstagande kombineras med deras personliga och pri-vata intressen medan flickorna förhåller sig mer strikt till att stödja varandra att ta ansvar för att göra det som förväntas av dem då de befinner sig i en situation för att klä på sig för att gå ut. Adela och Nadine är båda 5 år.
Adela försöker lite trevande att ta på sina ytterplagg. Det tycks som att hon inte rik-tigt har klart för sig vilka plagg hon skall ta på sig. Hon pratar lite tyst för sig själv där hon sitter på sin overall med en kofta som hon försöker ta på sig. Nadine står intill Adela och säger samtidigt som hon själv stuvar in en tjock tröja i overallen, som hon sedan drar igen blixtlåset på ”Varför tar du inte på dig?” Adela tar ingen större notis om att Nadine pratar med henne utan hon sitter kvar på sin overall och ägnar sig åt att ta på sig sin fleecekofta. Utan att titta upp svarar hon lågmält ”Jag gör ju det.” (06-01-18)
Flickornas sätt att positionera sig inom sin könstillhörighet bär på en slags vän-skaplig kontroll av varandras göromål, samtidigt som båda tar enskilt ansvar för sin uppgift. Flickornas samtal ger uttryck för att det är viktigt att följa de rutiner som finns och som de båda uttrycker sig om i samförstånd.