EU har delade befogenheter med medlemsstaterna att lagstifta och anta rättsligt bindande akter på det socialpolitiska området.64 Det framkommer vidare i artikel 151 FEUF att EU och medlemsstaterna har som mål att främja sysselsättningen och förbättra levnads- och arbetsvillkor eftersom det ses som viktiga förutsättningar för att harmonisera socialpolitiken i medlemsstaterna. Vid genomförande av åtgärder på det socialpolitiska området ska både EU och medlemsstaterna beakta nationell praxis och då särskilt vad gäller avtalsförhållanden, artikel 151 st. 2 FEUF. EU ska även ta hänsyn till de olika nationella systemen som finns bland medlemsstaterna samt erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå, artikel 152 FEUF. I artikel 153 FEUF räknas ett antal områden upp där EU kan understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet för att uppnå målen i artikel 151 FEUF. Det relevanta området för frågan om EU:s makt över lönesättningen är punkt b i artikel 153 FEUF om arbetsvillkor och som kommissionen valt att motivera direktivet om minimilöner med.
Kommissionen eller rådet kan i sin tur föreslå direktiv om minimikrav som ska genomföras gradvis på ett antal av de uppräknade områdena, däribland arbetsvillkor.65 I artikel 153.5 FEUF listas ett antal områden som ligger utanför EU:s befogenheter och som de därmed inte kan lagstifta om med artikeln som grund vilka är löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout. Det finns däremot ingen definition av löneförhållanden utan får utläsas i praxis av EU-domstolen.66
Även om det framgår av artikel 153.5 FEUF att EU saknar befogenhet på vissa områden, däribland löneförhållanden, innebär det inte i sin tur att medlemsstaterna kan lagstifta fritt på dessa områden utan att ta EU i beaktning.67 När nationell lagstiftning indirekt påverkar eller förhindrar att ett mål med ett direktiv uppnås, står i motsatts till de fyra friheterna eller hindrar andra målsättningar från EU kan lagstiftningen bedömas vara olaglig. Det här framgick tydligt av målen Laval och Viking som båda berörde strejkrätten och undantaget för strejkrätten
64 Art. 2.2 FEUF; Art. 4.2(b) FEUF.
65 Art. 153.2(b) FEUF.
66 Se nedan kap 2.3.1.
67 s. 164, Ales (2018).
19 uttryckt i artikel 153.5 FEUF.68 EU-domstolen uttalade sig i båda fallen att även om det finns undantag som innebär att EU inte har behörighet att reglera strejkrätten så är medlemsstaterna fortfarande skyldiga att iaktta EU-rätten när de själva lagstiftar på området.69 EU-domstolen ansåg att även om rätten att vidta fackliga stridsåtgärder skall erkännas som en grundläggande rättighet kan det vid utövandet av den rättigheten gälla vissa begränsningar.70 Begränsningar kan bli aktuella vid avvägningar mellan det ekonomiska ändamålet med EU och det socialpolitiska ändamålet. Vilket leder till att de rättigheter som följer av socialpolitiken kan behöva vägas mot bestämmelser gällande den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital.71
2.3.1 Lönesättning som undantag i EU domstolens praxis
Löneförhållanden är, som tidigare nämnts, undantaget från artikel 153 FEUF och EU har därmed inte befogenheter att lagstifta på området. EU-domstolen har vid flera tillfällen behandlat frågan om lönesättning även om det har varit till viss del indirekt i och med att förslaget om minimilöner är det första att direkt beröra lönesättning.
Förhandsavgörandet Alonso berörde tolkningen av klausul 4.2 i ramavtalet om visstidsarbete (ramavtalet).72 Av klausulen kan utläsas att visstidsanställda inte ska behandlas mindre fördelaktigt än tillsvidareanställda vad gäller anställningsvillkor bara för att de har en tidsbegränsad anställning om detta inte kan motiveras av objektiva grunder. Kvinnan Alonso hade arbetat i mer än tolv år som tillfälligt anställd offentlig personal men fick sedan en ny tjänst hos samma arbetsgivare och blev istället fast anställd offentlig personal. Alonso försökte erhålla ett treårstillägg som endast utgick till fast anställd offentlig personal men hennes arbetsgivare ansåg inte att hon kunde tillgodoräkna de år hon varit tillfälligt anställd och enligt nationell rätt utgick sådana tillägg bara till tillsvidareanställda. En av frågorna som hänsköts till EU-domstolen var om klausul 4.1 i ramavtalet även avsåg ekonomiska villkor? Vid ett ja skulle det innebära att den nationella lagstiftningen gick emot EU-rätten.
68 C-341/05 Laval un Partneri Ltd mot Svenska Byggnadsarbetareförbundet m.fl., EU:C:2007:809; C-438/05 International Transport Workers Federation, Finnish Seamen´s Union mot Viking Line ABP, EU:C:2007:772.
69 Laval p. 86-88. Viking p. 40-41.
70 Laval p. 91. Viking p. 44.
71 Laval p. 105. Viking p. 79.
72 C-307/05 Yolanda Del Cerro Alonso mot Osakidetza-Servicio Vasco de Salud, EU:C:2007:509; Rådets direktiv 1999/70/EG, 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP.
20 EU-domstolen konstaterade först att syftet med ramavtalet är att säkerställa att principen om diskriminering tillämpas och att förbättra kvaliteten på visstidsarbete. Principen om icke-diskriminering får inte tolkas restriktivt menade EU-domstolen. Att det finns ett undantag om lönesättning som medlemsstaterna anmärkt, ska tolkas restriktivt så att de områden där EU har befogenhet inte begränsas i den utsträckningen att målen som eftersträvas med socialpolitiken undermineras. EU-domstolen uppmärksammade att anledningen till att det finns ett undantag för lönesättning är att arbetsmarknadens parter på nationell nivå har en rätt att fastställa lönenivåer genom avtal och medlemsstater kan genomföra lagstiftning i utrymme för de nationella systemen. Det har därmed ansetts lämpligt att undanhålla möjligheten till harmonisering på området. Däremot får undantaget inte tolkas så att det innefattar alla frågor som berör eller har ett samband med löneförhållanden då vissa av områdena listade i artikel 137.1 EG (nuvarande artikel 153.1 FEUF) skulle förlora sitt syfte och innehåll. Det är emellertid upp till medlemsstaterna eller arbetsmarknadens parter att fastställa storleken och de olika beståndsdelarna för den lön som utgår. EU-domstolen kom således fram till att klausul 4.1 ska tolkas så att det kan vara grund för att ekonomiska villkor ska gälla lika för en visstidsanställd och en tillsvidareanställd person.
Ett annat förhandsavgörande, Impact, handlade även det om tolkning av ramavtalet. 73 De klagande i målet hade visstidsanställning och ansåg att regelverket för de med tillsvidareanställning var förmånligare. De klagande ansåg att likabehandlingen hade åsidosatts avseende lön och pensionsrättigheter. En av tolkningsfrågorna för EU-domstolen att ta ställning till var om de anställningsvillkor som hänvisas i klausul 4 i ramavtalet även kunde anses omfatta villkor avseende lön och pensioner? EU-domstolen konstaterade först att ramavtalet grundade sig på artikel 137 EG och att arbetsvillkor är ett av områdena som det finns möjlighet att avtala om. Det framgår däremot inte av lydelsen i artikeln eller ramavtalet vad som ska anses omfattas av arbetsvillkor. domstolen vände sig till tidigare praxis för att avgöra frågan. EU-domstolen hänvisade till Alonso. Utöver det som framkommit i Alonso uttryckte EU-EU-domstolen att målsättningen, vilket framgår av artikel 136 EG (nuvarande artikel 151 FEUF) och del 1 p.
4 i den europeiska sociala stadgan, måste anses ge uttryck för att klausul 4 i ramavtalet inte får tolkas restriktivt. Skulle klausulen tolkas så att ekonomiska villkor som löne- och pensionsvillkor inte omfattades skulle det begränsa skyddet mot diskrimineringen och gå emot syftet med klausulen. Både Irlands och Förenande kungarikets regeringar anmärkte på
73 C-268/06 Impact mot Minister for Agriculture and Food m.fl., EU:C:2008:223.
21 undantaget om att löneförhållanden inte omfattas av artikel 137 EG. EU-domstolen hänvisade till fallet Alonso och att undantagen bör tolkas restriktivt för att undvika att syftet med områdena uppräknade i artikel 137.1 EG undermineras. EU-domstolen hänvisade även till kommissionen som menar att undantaget ska förstås som att det förbjuder att EU direkt blandar sig i fastställandet av löner inom EU och att det innebär ett förbud mot likriktning av vissa eller samtliga delar av lönen samt ett förbud mot införande av en minimilön på gemenskapsnivå.
Däremot, som tidigare nämnt i Alonso, får undantaget inte innebära att alla samband med löneförhållanden är uteslutna då det kan leda till att områdena i artikel 137.1 EG förlorar sitt innehåll. EU-domstolen påpekar att det är upp till medlemsstaterna och de nationella organen att fastställa och sätta löner med de är ändå skyldiga att beakta unionsrätten så att den inte är i motsättning. EU-domstolen kunde således konstatera att klausul 4 i ramavtalet ska tolkas så att arbetsvillkor innefattar lön och pensioner som härrör från anställningsförhållandet.74
Förhandsavgörandet Dellas behandlade tolkningen av rådets direktiv 93/104/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden.75 Frågorna till EU-domstolen var främst hur begreppen arbetstid och vilotid skulle tolkas gentemot den nationella lagstiftningen samt huruvida den nationella lagstiftningen och sättet att beräkna jourtid samt arbetstid överensstämde med direktivets syfte och ändamål. Även om rättsfallet inte berörde löner eller lönesättning kommenterade EU-domstolen i början av domskälen att det anmärkts att beräkningen av jourtid inte bara påverkade de berörda arbetstagarnas arbetstid utan även lön.
EU-domstolen konstaterade att direktivet i fråga inte var tillämpligt på arbetstagares lön. De hänvisade även till att lönesättning var undantaget i fördragen och att det därför inte var möjligt att genomföra minimiregler om lön i direktiv rörande arbetstagares hälsa och säkerhet.
I Specht m.fl. ansåg EU-domstolen att det behöver skiljas på begreppen löneförhållanden och direkt fastställande av lönebeloppet.76 Löneförhållanden menar EU-domstolen kan anses ingå i området för anställningsvillkor och är därmed inom EU:s befogenhet. De hänvisar till Impact där EU-domstolen säger att undantaget om löneförhållanden behöver tolkas restriktivt så att det inte påverkar områdena EU kan lagstifta om. Däremot är själva fastställandet av lönebeloppet
74 Se även EU-domstolen hänvisa till Impact och Alonso i de förenade målen C-395/08 och C-396/08, Instituto nazionale della previdenza sociale (INPS) mot Bruno m.fl., EU:C:2010:329.
75 C-14/04 Abdelkader Dellas m.fl., mot Premier ministre, Ministre des Affaires sociales, du Travail et de la Solidarité, EU:C:2005:728; Se nya Europaparlamentets och rådet direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, som ersätter den tidigare.
76 De förenade målen C-501/12, C-506/12, C-540/12 och C-541/12 Specht m.fl. mot Land Berlin m.fl.
EU:C:2007:772.
22 utanför EU:s befogenhet och upp till medlemsstaterna själva att reglera. I ett senare mål anförde EU-domstolen att regleringar om arbetstagarnas lön omfattas av undantaget i artikel 153.5 FEUF och EU har inte befogenhet att reglera på området.77 Däremot utvecklar inte EU-domstolen närmare innebörden av begreppet lön i det målet. I övrigt verkar undantaget i artikel 153.5 FEUF tolkas restriktivt. Undantaget hindrar inte varje agerande eller åtgärd som rör lön utan uppfattas behöva bedömas från fall till fall, eller direktiv för direktiv. Det råder därmed inte konsensus i praxis över vad en direkt påverkan av lön innebär, inte heller vad en minimilön anses vara för typ av ingripande av EU.78
77 C-518/15 Ville de Nivelles mot Rudy Matzak, EU:C:2018:82.
78 Se vidare kap 4.1.
23
3 Kollektivavtalet som regleringsinstrument för lönesättning i Sverige
Under kapitel tre kommer jag redogöra för den svenska arbetsrättsliga modellens funktion i samband med lönesättning genom att ange särdragen för den svenska arbetsrättsliga modellen.
Kapitlet kommer även redogöra för hur kollektivavtalet som rättsligt dokument kan reglera lönesättningen.