I Socialstyrelsens kartläggning av landstingens regelverk fram-kommer att flertalet landsting särskilt lyfter fram barnperspektivet och att barn med funktionsnedsättning ska ges samma möjlighet att leka och utvecklas som andra barn. Det saknas dock, precis som för vuxna, återkommande nationell statistik som beskriver barns och ungas tillgång till hjälpmedel. Socialstyrelsen har nyligen kartlagt barns tillgång till hjälpmedel i relation till behoven, med utgångs-punkt i de olika lokala regelverkens tillämpning.14 För att göra detta användes tre fallbeskrivningar omfattande totalt tio olika hjälpmedel. Av de hjälpmedel som undersöktes kunde hälften förskrivas i samt-liga landsting. Fyra av hjälpmedlen kunde förskrivas i 80–95 pro-cent av alla landsting. Ett hjälpmedel kunde förskrivas i 68 propro-cent av landstingen. Resultaten visade därmed att tillämpningen av
12 Analysen är gjord med utgångspunkt i material Socialstyrelsen samlat in från 11 landsting under perioden 2015-11-27 till 2016-01-08 . Hjälpmedel förskrivna av både kommuner och landsting ingår.
13 Socialstyrelsen (2016). Hjälpmedel i kommuner och landsting – En nationell kartläggning av regler, avgifter, tillgång och förskrivning.
Kartläggning av hjälpmedelsförsörjningen i Sverige SOU 2017:43
118
verken möjliggjorde att barn och ungdomar fick de efterfrågade hjälpmedlen i de flesta landsting.
5.5.2 Tillgång till hjälpmedel i skolan
Brister i stödet till elever med funktionsnedsättning
Det finns ingen statistik som utvisar hur många elever som har en funktionsnedsättning. Enligt Skolverket går de flesta barn och elever med funktionsnedsättning i ordinarie för-, grund- och gymnasie-skola, ibland i ordinarie klasser, ibland helt eller delvis i särskilda grupper. Cirka 40 procent av alla skolbarn får särskilt stöd någon gång under sin skoltid.15
I Myndighetens för delaktighet (MFD) samlade uppföljning av funktionshinderspolitiken16 konstateras att skolorna brister i att ge elever med funktionsnedsättning det särskilda stöd de har rätt till. Vidare framkommer att många lärare inte har möjlighet att ge det stöd som behövs eftersom de saknar kompetens, stöd från special-lärare och lämpliga hjälpmedel.
En rapport från Myndigheten för skolutveckling visar att unge-fär 17 procent av eleverna som ingick i deras undersökning år 2000 fick särskilt stöd i skolan, medan 21 procent bedömdes vara i behov av detta.17
Flera brukarorganisationer har framfört att många elever som behöver hjälpmedel inte uppmärksammas eller får fel sorts stöd i skolan. Elever som uppfattas som tysta, tillbakadragna och blyga är ofta i riskzonen för att få för lite stöd. Även barn som upplevs som bråkiga kan vara svåra att möta på ett bra sätt, vilket kan leda till att de får fel sorts stöd.18
Via frågor till sina medlemmar har flera av brukarorganisation-erna kartlagt tillgång till hjälpmedel och annat stöd i skolan. Sam-manfattningsvis framkommer i brukarorganisationernas kartlägg-ningar (som redovisas nedan) att mellan 24 och 39 procent av
15 Skolverket (2015). Att planera för barn och elever med funktionsnedsättning – En sam-manställning av forskning, utvärdering och inspektion 1994–2014.
16 Myndigheten för delaktighet (2015). Samlad uppföljning av funktionshinderspolitiken – Hur är läget 2015?
17 Myndigheten för skolutveckling (2005). Elever som behöver stöd men som får för lite.
SOU 2017:43 Kartläggning av hjälpmedelsförsörjningen i Sverige
erna med funktionsnedsättning saknar hjälpmedel i skolan. Störst andel tycks finnas på kognitionsområdet och minst på hörsel- och rörelseområdena. Utredningen har inte funnit några uppgifter om hur många barn med synskador som har tillgång till hjälpmedel i skolan.
Bilden bekräftas i en rapport från Barnombudsmannen19 där intervjuer med barn och föräldrar visar att det tar lång tid att få stöd i skolan och att barnen själva och deras föräldrar fått kämpa mycket för att få hjälp. De barn och föräldrar som intervjuas beskriver att de saknar information om möjligheterna till stöd och barnen själva tycker inte att de får sina behov tillgodosedda.
Barn med hörselnedsättning
Enligt HRF20 har ungefär två tredjedelar av landets hörselskadade och döva barn stora behov när det gäller habilitering och anpassningar i förskolan och skolan. Det är barn med hörapparat/cochleaimplantat (CI) samt döva barn. Det rör sig om totalt cirka 8 300 barn i ålders-gruppen 0–20 år. Den största ålders-gruppen är barn med hörapparat, vilka är 4 587 barn.
På hörselområdet finns uppgifter om att ungefär en fjärdedel av eleverna med grav hörselnedsättning aldrig provat hörteknik i skolan.21 Av dem som använder hörteknik fick drygt var tionde elev hörteknik för förskole- eller skolbruk samma år som hörselned-sättningen diagnostiserades. Resterande fick vänta längre än ett år. Det tycks vara fler pojkar än flickor som är inskrivna på hörsel-habiliteringen men pojkar och flickor har inte samma typ av hjälp-medel. För flickor är det lika vanligt att ha ett fast som ett por-tabelt hörhjälpmedel i förskola eller skola, medan det för pojkar är vanligare med fasta än portabla hjälpmedel.22
Svensk Teknisk Audiologisk Förening har via en enkätundersök-ning kartlagt hörselvårdens resurser till barn i förskola och skola.23 Våren 2009 var det 4 262 barn som förskrivits hörapparat/CI medan
19 Barnombudsmannen (2016). Respekt – Barn med funktionsnedsättning om samhällets stöd.
20 Hörselskadades riksförbund (2014). Hörselskadade och hörselvård i siffror.
21 Specialpedagogiska skolmyndigheten (2014). Hörteknik och dess användning i skolan – HODA.
22 a. a.
23 Svensk Teknisk Audiologisk Förening (2010). Tekniskt stöd till barn med hörselnedsättning – en enkätundersökning av hörselvårdens resurser till barn i förskola och skola.
Kartläggning av hjälpmedelsförsörjningen i Sverige SOU 2017:43
120
2 401 barn hade fått hörseltekniska kommunikationshjälpmedel för-skrivet primärt för användning i förskola eller skola. Det förefaller finnas skillnader över landet om hälso- och sjukvården förser skolor-na med hörhjälpmedel eller inte. I en opublicerad undersökning av HRF konstateras att 14 av 21 landsting förser skolorna med hör-hjälpmedel.
Barn med en kognitiv funktionsnedsättning
Specialpedagogiska skolmyndigheten redovisar att antalet rådgiv-ningsärenden som rör neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ökar, bl.a. till följd av en ökad diagnostisering. De beskriver att det finns en överrepresentation när det gäller frågeställningar gällande pojkar.24
I Autism- och Aspergerförbundets senaste undersökning25 fram-kommer att de tillfrågade pojkarna och flickorna har större behov av anpassade läromedel, hjälpmedel och utrustning än de har tillgång till. Av föräldrarna är det 65 procent som uppger att deras barn med diagnosen autism eller Aspergers syndrom behöver anpassade läromedel, hjälpmedel och utrustning. Av dessa barn är 68 procent pojkar och 64 procent flickor. Störst behov uppges för grundsär-skolan (75 procent) och lägst behov i gymnasiegrundsär-skolan (50 procent). Det är 39 procent av föräldrarna som uppger att deras barn har till-gång till anpassade läromedel, hjälpmedel och utrustning. Andelen pojkar (42 procent) som har tillgång är större än andelen flickor (34 procent). Tillgången är störst i grundsärskolan, där 66 procent anger att de har tillgång till anpassade läromedel, hjälpmedel och utrustning. Tillgången är lägst i gymnasieskolan (23 procent).
Riksförbundet Attentions26 enkät visar att 95 procent av föräld-rarna anser att deras barn behöver extra anpassningar eller särskilt stöd i skolan. Av de svarande uppger 73 procent att barnet fått extra anpassningar eller särskilt stöd. De vanligaste insatserna är genom-tänkt möblering och placering (49 procent), färre uppgifter (45
24 Specialpedagogiska skolmyndigheten (2017). Årsredovisning 2016 – Specialpedagogiska skolmyndigheten.
25 Autism- och Aspergerförbundet (2016). Medlemsundersökning om skolgången.
26 Riksförbundet Attention (2016). Fortfarande svår skolgång för många elever med NPF – en undersökning om hur barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har det i skolan och hur det påverkar familjen.
SOU 2017:43 Kartläggning av hjälpmedelsförsörjningen i Sverige
cent) samt pedagogiska eller tekniska hjälpmedel (42 procent). Det går inte att utläsa från enkäten om det finns några skillnader i in-satser mellan pojkar och flickor. En majoritet (72 procent) av de sva-rande uppger att insatserna fungerat mycket eller ganska bra. Detta är en förbättring jämfört med resultatet från en enkät från 2013. Barn med rörelsehinder
För barn med rörelsehinder har Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) skickat ut enkäter till sina medlemmar som berör hjälpmedel i skolan27,28. Resultaten visar att 2011 saknade 25 procent av eleverna tillgång till anpassade läromedel och andra lär-verktyg utifrån sina behov. År 2015 var motsvarande siffra 24 pro-cent. Resultaten från RBU visar också att föräldrar upplever att de måste kämpa hårt för att barnet ska få tillgång till hjälpmedel i skolan.
Resultat från ytterligare en enkät29 till RBU:s medlemmar visar att drygt hälften av barnen använder samma typ av hjälpmedel i för-skolan/skolan som i hemmet.
Barn med synskada
Utredningen har haft svårt att hitta statistik om hjälpmedel i ut-bildning till barn med synskada. I en rapport från 200830 framkom att det fanns drygt 2 800 barn med synskada, varav 560 barn var gravt synskadade. I en enkät som besvarades av föräldrar till nästan 60 procent i målgruppen framkom att en tredjedel av barnen gick i förskola eller skola där personalen fått fortbildning om synskador. Endast 5 procent av föräldrarna uppgav att de inte har behövt ta en aktiv roll. Föräldrarna har varit pådrivande för att deras barn ska få de anpassningar, hjälpmedel, läromedel och särskilt stöd som de har behov av i skolan.
27 Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (2011). Skolad eller spolad.
28 Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (2015) År efter år av väntan.
29 Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (2013). Hjälpmedel – var god dröj!
30 Handu (2008). Det blir mer stöd till barn och unga med synskador när kommun, landsting och stat samverkar!
Kartläggning av hjälpmedelsförsörjningen i Sverige SOU 2017:43
122