I följande beskrivningar av resultatet från föräldraintervjuerna anges ett fingerat namn för vårdnadshavaren och hens position i familjen, ett fingerat namn för eleven samt den årskurs eleven undervisas i, till exempel Signe, mamma till Fredrik, årskurs 3,
Eskil, pappa till Ville, årskurs 2. I några fall har både elevens pappa och mamma intervjuats (t.ex. Villes båda föräldrar).
Syn på prestation
När föräldraintervjuerna kom in på frågor om skillnader mellan pojkars och flickors prestationer i skolan uppstod oftast en förvånad attityd följt av tystnad. Detsamma gällde frågor om skillnader i maktrelationen mellan pojkar och flickor. I de fåtaliga svaren beskrevs pojkars och flickors prestationer utifrån en tradi- tionell syn på könsmönster, exempelvis att flickor är ”naturligt” mognare än pojkar. Det som helt överskuggade denna typ av frågor var föräldrarnas ängslan och oro över det egna barnets skolsvårigheter. I likhet med lärarna ansåg föräldrarna att skolan hade blivit svårare. De nämnde särskilt ämnet matematik. Föräld- rarna kände sig inte bekväma med ämnets utformning och saknade framför allt gamla tiders räkneövningar som byggde på uppställ- ningar med algoritmer. När matematikämnet började handla om resonemang och förståelse utifrån flera valbara räknesätt upplevde föräldrarna att både de själva och deras barn ständigt misslyck- ades. De efterlyste enklare hemuppgifter som eleverna kände att de klarade av och som kunde stärka deras självkänsla. Signe, mamma till Fredrik, årskurs 3, berättade att hon ”plockar ner” sonens mat- teläxa ibland. Genom att göra en enkel uppställning av ett text-tal kunde hennes pojke lösa uppgiften på sin nivå. Sen skrev hon ett meddelande till läraren att ”läxan varit för svår denna gång men att hon tränat sonen på andra saker”. Hon ansåg det meningslöst med matteläxor som hon själv räknar åt sin son. Istället ville hon ha enkla räkne-läxor med uppställning som sonen klarar, ”som ger honom någonting”
Ett genomgående drag i intervjuerna var mammornas beskriv- ningar av ett stort engagemang och omsorg om sitt barn med skolsvårigheter. Katarina, mamma till Josef, årskurs 5, berättade att hon tidigt förstått att hennes son hade dyslexi. Hon hade ändå varit tvungen att kämpa i flera år för att få en utredning. För att stödja honom hemma under tiden använde hon kunskaper från sitt tidigare arbete med utvecklingsstörda. Då försökte hon medvetet lägga bort sin föräldraroll. I stället utgick hon utifrån sin yrkes- roll, logoped, i sina funderingar på hur arbetet med läxan kunde
förenklas, exempelvis om den kunde delas upp på fler pass. Maria, mamma till Ella i årskurs 4, berättade om ett starkt engagemang för sin dotter. Hon deltog under fritiden i en omfattande vida- reutbildning särskilt inriktad på Ellas svårigheter. Hon öppnade hemmet för hennes kamrater och passade samtidigt på att ge dem och deras föräldrar små tips om hur de kunde förstå och stötta när det gällde Ellas svårigheter. Även några lärare drogs in i mam- mans engagemang med påföljd att såväl undervisning som socialt samspel i Ellas klass genomsyrades av inkludering och gemenskap redan från skolstarten.
Självkänslan är emellertid inte bara skadad hos elever med skolsvårigheter. Enligt intervjuerna är den också skadad hos deras föräldrar. För att hitta förklaringar till barnens låga prestationer försökte föräldrarna hitta samband och mönster i den egna barn- domen, hos far- och morföräldrar och släktingar. Föräldrarna upp- levde att det var viktigt att få veta att de låga skolprestationerna kunde ha en ”naturlig” förklaring i form av en diagnos. Flera av dem berättade om den tunga tiden före deras barn fick konkret hjälp i skolan och, eller en diagnos. Det var en tid kantad med bråk och konflikter kring skola och läxor med frustrerade barn som kände sig dåliga och utanför. I bråken stod mamman i centrum. Eftersom hon redan skötte läxan och övrig logistik som hörde till skolgången blev det ofta hon som även skötte kontakten med skolan när frågan om utredning blev aktuell. Efter att utredningen av stödbehov slutförts behöll mammorna oftast huvudansvaret för den fortsatta kontakten med klassläraren och specialpedagogen.
Yvette, mamma till Ville, årskurs 2, berättade att hon inte tillät pappan att ta ett sådant ansvar:
”[…] jag har mer koll på gympapåsar och grejor, jag ser till att det är i väskan, rent […] jag är ju en sådan som vill ha överkoll så jag kanske inte har tillåtit honom, pappan, tidigare.”
Ibland delade dock föräldrarna på arbetet. Robert, pappa till Fredrik, årskurs 3, koncentrerade sig då på att stötta syskonens skolgång. Då kunde mamma Signe fortsätta sitt tidigare arbete hemma med att ta hand om de konflikter som uppstod mellan föräldrarna kring sonen som fick stöd. Hon trodde det berodde på
att hon var mer pedagogisk jämfört med sin man: ”[…] och när vi ska sitta hemma och läsa så blir Fredrik ganska irriterad och arg, mest mot mig, men han vill ändå att jag ska sitta med honom i stället för Robert, jag är kanske den som är mer pedagogisk ändå.”
Syn på delaktighet
Föräldrarna delade sina barns oro över att bli utpekade och behandlade på ett annat sätt än sina klasskamrater. Den oron fanns alltid med i bakgrunden till samtalen med lärarna om vilken form stödet skulle få. Några berättade att deras barn tyckte det var jobbigt att ”skylta” med sina svårigheter, både för klasskamraterna och hemma. Lösningen blev ofta att barnet drog sig undan i klass- rummet och totalvägrade olika former av stöd. Hemma blev det särskilt svårt om barnet var en pojke och det fanns syskon, exem- pelvis en syster, som inte hade samma svårigheter. Yvette, mamma till Ville, årskurs 2, beskrev en prestationsjakt mellan syskonen där det gällde att hitta sin egen nisch och inte utsätta sig för konkur- rens:
”Så att, har du en brorsa då som är så, vad du än gör så är han steget värre, så kanske inte just den biten är så lockande.”
Enligt Eskil, pappa till Ville, årskurs 2, kan dock stödet ha olika stark utpekningseffekt beroende på hur den övriga miljön är i klassrummet: ”Om eleven inte har så många kamrater och känner sig utanför ökar nog känslan av utpekning om stödet ges utanför klassrummet.” Eskil, förälder till Ville, årskurs 2.
Sammantaget var det viktigaste för föräldrarna att deras barn fick rätt stöd, vid rätt tidpunkt och i tillräcklig omfattning för att överbrygga skolsvårigheterna. Viktigt var, enligt föräldrarna, att stödet gavs även om det innebar intensivläsning med specialpe- dagogen utanför klassrummet. Trots att skolans specialpedagog försökte öka känslan av delaktighet och minska risken för stig-
matisering genom att ”bjuda in” eleven till specialundervisning tillsammans med andra elever som inte hade ett uttalat stödbehov fanns ändå känslan av att vara utpekad: ”Men sonen skäms ändå när han går iväg från klassen”, säger Signe, förälder till Fredrik, årskurs 3.
Relationer
Rädslan för utpekning medförde att en relation blev viktigare än alla andra. Det är föräldrarnas och elevernas relation till specialpe- dagogen. Föräldrarna återkom flera gånger till den stress de upp- levde hos sig själva och klassläraren om deras barn inte knäckte läs-koden eller hamnade på efterkälken i exempelvis matematik. Men då specialpedagogen hade blivit engagerad och stödarbetet ”dragit igång” försvann stressen. Då slöt föräldrarna upp bakom undervisningens former och uttryckte stor tacksamhet för all hjälp de fick. Signe, förälder till Fredrik, årskurs 3, uttryckte att hjälpen ”var guld värd och att familjen har haft tur som fått den”.
Föräldrarna övergick därefter till att stärka barnets relation till specialpedagogen. De kunde exempelvis motivera stödet med samma argument som lärarna använde, det vill säga upprepa orsaken till de fortsatta kontakterna: ”att du behöver mer resurser, du behöver mer stöd, du behöver mer hjälp”, säger Signe, mamma till Fredrik, årskurs 3. En annan mamma, Yvette, förälder till Ville, årskurs 2, motiverade extra stödet för sin son genom att beskriva att hon själv fått stöd i skolan. När stödet började fungera hade föräldrarna därför i princip ”övergett” både sin egen och barnets tidigare tvekan och oro för utpekning. Enligt föräldrarna hade deras barn då börjat inse att de inte kunde handskas med sina svå- righeter i läsning, skrivning och, eller matematik vare sig på egen hand eller med hjälp av föräldrarna.
Engagemang och motivation
Flera föräldrar förespråkade en undervisning som bygger på små steg och korta genomgångar. I intervjuerna användes ofta uttryck som ”stycka upp, dela upp”. De talade om fördelarna med små grupper och att lärarna lättare kan skapa en trygg miljö genom att vara med barnen under längre perioder. Då underlättades framför
allt samarbetet med lärarna om specialundervisningen. Lärarna kunde ge föräldrarna tips att förbereda viss undervisning hemma. Då blev eleven mindre stressad i klassrummet. Rädslan för att säga eller göra fel kunde minska och eleven vågade istället prova sig fram. Eskil, pappa till Ville, årskurs 2, menade att i en sådan miljö kunde eleven lättare utveckla sitt engagemang och sin motivation och på så sätt hinna ifatt sina kamrater i undervisningen:”[…] att han kan komma in i det och få rätt koll på läget […] så kanske det går jättesnabbt för honom att hämta ikapp.”
Enligt flera av föräldrarna ökar motivationen och engage- manget om eleven görs delaktig i hur specialundervisningen utformas. Katarina, mamma till Josef, årskurs 5, berättade att han skulle vara tvungen att avstå från en spännande uteaktivitet för att gå på specialundervisning. Eftersom uteaktiviteten var viktig för Josef föreslog han via sin mamma att han kunde gå på skolans läx- hjälp några gånger istället och att föräldrarna skulle hjälpa honom hemma. Den lösningen fungerade över förväntan. Josefs mamma påpekade att även föräldrarna måste göras så delaktiga som möj- ligt i specialundervisningen. ”Den får inte bestå av färdiga förslag som inte tar hänsyn till det speciella i varje elevs utveckling.”
Samtliga föräldrar upplevde att de själva och deras barn hade blivit mer delaktiga i skolarbetet genom alla återkopplingar de fått just genom specialundervisningen. Som exempel nämnde Signe, förälder till Fredrik, information om arbetssätt, bild-stöd, förevis- ning av särskilda material som används, instruktioner till hjälp- medel de fått ta hem, arbetsblad med tallinjer och lättare böcker.