När jag i början av intervjun ber 25-åriga Hanna att berätta om sig själv och sin bakgrund, säger hon:
”[Jag hade] en helt vanlig uppväxt som vem som helst. Jag hade ingen kontakt med handikapprörelsen över huvud taget. […] Jag hade väl turen att växa upp fram- för allt i en idrottsfamilj. Men också att mina föräldrar behandlade mig precis som de behandlade mina sys- kon. Att jag skulle klara mig själv.”
Vanligheten är den fond mot vilken den fortsatta intervjun och berättelsen om Hannas liv står. Hanna poängterar att hon inte särbehandlades av sina föräldrar i förhållande till syskonen och att hon levde som sina jämnåriga. Att hon stod utanför funktionshin- derrörelsen blir till ett uttryck för hennes vanlighet. Att vara ”som vem som helst”, det vill säga normalitet, kopplas i citatet till kapa- citet och självständighet, att ”klara mig själv”. Hanna lyfter även fram familjens idrottande. Själv spelade Hanna tennis, bordtennis och tränade både fotboll och ishockey i pojklag. På rasterna var hon på fotbolls- eller bandyplanen med killarna medan de övriga ”tjejerna stod och dansade”. Hanna fortsätter:
”Det var tjejer som åkte till [grannbyn] och tränade [i flicklaget]. […] Jag umgicks mycket med killarna. Jag vet inte om det har haft mycket att göra med att jag aldrig råkat ut för någonting. […] Det var ju mycket så att var man bra kompis med killarna så var man liksom accepterad, tyvärr. Jag har aldrig varit utsatt för någon mobbning. Och just att jag hela tiden har varit med på allting. Jag har varit igång och jag har idrot- tat.”
Att Hanna klarade uppväxten utan att bli mobbad förklarar hon dels med att hon umgicks med killarna. Hon menar att det är posi- tivt för en tjej att associeras med killar, då de lättare accepteras. Dels menar hon att det myckna idrottandet och att hon deltog i samma aktiviteter som de jämnåriga också gav status.
Även Sara, som var 19 år när jag intervjuade henne och 23 när hon gjorde videodagboken, beskriver sin uppväxt som fysiskt aktiv:
”Mitt över hade vi en fotbollsplan och där höll man till. Och åker och grejor. Där klippte farsan med gräs-
klipparen så vi kunde vara där och leka. […] Allt från springa i vattenspridare och allt liksom som var kul.” Sara cyklade och spelade fotboll och brännboll med grannbarnen och hennes pappa underlättade de lustfyllda lekarna genom att klippa gräset på planen. Sara talar också om att hon inte har skiljt ut sig från jämnåriga:
”Det är klart att jag också gjort som alla andra i fem- tonårsåldern. Varit skitfull […] Det är inte så att man är världens snällaste barn.”
Personer med en funktionsnedsättning riskerar att infantiliseras, men Sara gör tydligt motstånd mot detta18. I videodagboken fyra
år senare använder hon samma fras som Hanna då hon berättar att hon är ”som vem som helst”: hon har ”varit på krogen”, ”pallat äpplen” och fått fortkörningsböter. Sara jämför sitt liv med andra unga med funktionsnedsättningar:
”Jag var fyra år när jag första gången satte kateter på mig själv. För det sa mina föräldrar ’Nu är det hög tid alltså. Du ska kunna gå på toaletten själv. Jag kan inte hjälpa dig hela tiden.’ Jag hade alltid trott att det är normalt, det kan de flesta. Men jag har träffat ungdo- mar som är femton år, som inte är i behov av assistent- hjälp eller föräldrar, men som får hjälp med detta. Jag tycker verkligen att det är synd.”
Saras exempel handlar om att ha kroppslig integritet, något som vanligtvis kopplas till vuxenhet och oberoende. Genom att kon- trastera sin förmåga mot andra funktionshindrade tonåringars oförmåga och beroende får hon sitt eget oberoende att framstå tydligare.
Felicia, 28 år och rullstolsburen, förklarar hur det gick till när hon som litet barn hade fått sin skada:
”Så kom de och skulle anpassa hemmet. Det var ju mycket heltäckningsmattor då. ’Ja, vi byter ut det mot parkett’. Då sa pappa: ’Nej, nej, nej, nej. Hon ska kämpa! Hon får kämpa för att ta sig fram.’ Jag blev jättestark i armarna. Så fram till femte, sjätte klass så slog jag alla killar både i min klass och över i armbryt- ning.”
Felicias pappa ville att hon skulle lära sig att ta sig fram själv, trots hindrande heltäckningsmattor. Stolt berättar Felicia om sina arm- muskler och hur hon vann över både jämnåriga och äldre killar. Det gemensamma i dessa tre återblickar till barndomen är dels glädjen i de fysiska aktiviteterna, dels deras, och i Felicias fall även pappans, begär efter det normala och uppvisningar av styrka. Tidi- gare forskning har påvisat idrottens koppling till den hegemoniska maskuliniteten, och då mina intervjupersoner berättar att de tränar och spontanidrottar med eller mot killarna, blir det ytterligare ett bevis på deras fysiska kompetens19. Deras föräldrar har tvingat
dem att kämpa, vilket intervjupersonerna upplever som positivt. På detta sätt distanserar sig Hanna, Sara, Felicia och de andra intervjupersonerna från de attityder de möter i vardagen: synen på dem som avvikande, beroende eller svaga. Dessa attityder kan ta sig konkreta uttryck, som när främlingar stirrar eller ställer frågor. Natalie, femton år, berättar om hur främlingar hon möter på stan ställer frågor om varför hon använder rullstol. Natalie tycker att detta känns lite jobbigt. ”Jag vill inte svara sådana som jag knappt känner, som jag aldrig träffat innan”. Natalie förklarar även varför hon föredrar att idrotta tillsammans med andra personer som har en funktionsnedsättning:
”Om det är jättemånga som kan gå. Sedan kommer jag in i gruppen, och så har jag rullstol. Så blir det jät- tepinsamt för mig. […] När jag ska rida till exempel. Så måste man bära upp mig på hästen för jag kan inte komma upp själv. […] Så kanske det är folk som tit- tar.”
”Hur känns det då, när folk tittar?” ”Jättejobbigt!”
När Natalie lyfts från rullstolen upp på hästen är det omgivningens blickar som utgör hindret, inte funktionsnedsättningen i sig20.
Hennes agerande hindras genom att hon blir självmedveten: ”istället för att exakt sammanfalla med sig själv börjar hon plötsligt existera utanför sig”21.
Intervjupersonerna berättar också om positiv diskriminering, som när människor blir imponerade av att Sara ”trots” funktionsned- sättningen kör en bil som inte är anpassad. De beskriver vidare upplevelser av stereotypisering och hur de görs till den Andre då de möts av medömkan. De beskriver hur de kontrollerar eller döljer sina kroppar för att ”passera” som icke funktionsnedsatta och på så sätt undgå stigmatisering22.
Strävan efter normalitet är även närvarande i önskan att fram- ställa sig som ”normala” unga kvinnor. Sara har redan innan intervjun markerat att ”sådana där har jag aldrig förstått mig på” rörande lesbiska. I intervjun berättar hon:
”Jag har haft en funktionshindrad kille. Sedan har jag alltid haft friska killar – eller om man får uttrycka det så [skratt].”
Å ena sidan kallar Sara, med ett ironiskt skratt, sina pojkvänner för friska och framställer därmed indirekt sig själv som den sjuka. Å andra sidan närmar hon sig normen genom att både visa att hon är heterosexuell och att hon attraherar killar utan funktionsnedsättning. Även detta finns med såväl i intervjumaterialet som i videodagboken där hon påpekar: ”Jag har alltid haft pojkvänner om det är det jag vill ha”, och därmed åter understryker sin sexuella attraktionskraft.
20 Garland-Thomson, 2009; Hughes, 1999. 21 de Beauvoir, 1949/2008, s.393. 22 Goffman, 1963/1990.
Enligt Julia, 26 år, har funktionsnedsättningen efter bilolyckan gjort henne mindre attraktiv.
”Att gå från 19-årig pingla till helt plötsligt, ja, du vet så här…” Vad detta innebär förklarar hon längre fram i intervjun: ”Man får annan uppmärksamhet när man sitter i rullstol. […] Det finns vissa folk som har inställ- ningen att man är dum i huvudet för att man sitter i rullstol.”
Efter den första tidens obehag har Julia hittat en strategi för att hantera blickarna:
”[Det] positiva är väl just det att man visar att man kan ändå. Man kanske märker att den här personen inte riktigt vet hur den ska reagera. Men här kommer jag, jag ler. Då märker man att ’wow’ liksom, ’vilken tjej!’” Återigen sammankopplas normalitet med kapacitet, ”att man kan ändå”. Julia kommer tillbaka till utseendet längre fram i intervjun:
”Hur ser du på din kropp för övrigt?”
”Ja, den är väl inte den snyggaste i världen. Inte om man jämför med innan [olyckan]. Så det är ju jobbigt, det är det, självklart. Men nu har jag hittat min man i alla fall [stort skratt]. Som dessutom har en jättesnygg kropp, vilket är roligt [stort skratt]!”
Julia poängterar att det är svårt att acceptera sitt nya utseende. När hon beskriver sin mans kropp som ”jättesnygg” framstår det nästan som att hans snygga och funktionsfullkomliga kropp kan kompensera den status som hon upplever sig ha förlorat i och med olyckan. Hennes femininitet tycks ifrågasatt på grund av funktionsnedsättningen, att vara en pingla i rullstol framstår som otänkbart. Detta stöds av tidigare forskning, som har visat att människor med funktionsnedsättningar ofta ses som könlösa
och asexuella23. Rosemarie Garland-Thomson påpekar att en
funktionsnedsättning reducerar kvinnors kulturella kapital och frammanar stirrandet istället för den manliga blicken24. Det är
detta skifte från den manliga blicken på pinglan före olyckan, till omgivningens stirrande efter olyckan, som Julia beskriver. Men Julia och de andra intervjupersonerna gör motstånd mot denna avfemininisering då de talar om sina pojkvänner och porträtterar sig själva som sexuellt attraktiva unga kvinnor.
Mina intervjupersoner är alltså vana vid att pekas ut som avvi- kande, bristfälliga eller att förminskas. En motståndsstrategi de använder är utplåningen av skillnader: De unga kvinnorna visar att de är som vem som helst, självständiga, kapabla, heterosexuella, fast med rullstol, eller i många fall ”trots” rullstolen eller funk- tionsnedsättningen. Som en del i denna strategi kan de distansera sig från andra unga med funktionsnedsättningar, genom att visa att de inte är som de överbeskyddade eller har varit del i funktionshin- derrörelsen, eller distansera sig från lesbiska. I båda fallen är syftet att själva framstå som mer normala. Å ena sidan närmar de sig vad Connell kallar en betonad femininitet, och fogar sig alltså efter samhällets genusordning25. Å andra sidan gör de motstånd mot
den betonade femininiteten genom att framhålla sin kapacitet och genom att jämföra sina styrkor med pojkar.