idrottsliga rummet?
Idrott handlar i hög grad om vem som springer fortast, hoppar längst eller är starkast. Åtminstone är det den föreställning som dominerat och som legat till grund för att särskilja flickor och kvinnor och pojkar och män i olika idrottsliga sammanhang. Inte bara för att pojkar och män anses vara starkare och snabbare utan också för att idrottsaktiviteterna i sig är behäftade med normativa föreställningar om femininitet och maskulinitet. Idrottsämnet präglades exempelvis under stora delar av 1900-talet av särun- dervisning. I flickgymnastiken betonades rörelsens estetik och i pojkgymnastiken dess funktion. I pojkgymnastiken premierades även samarbete och ledarskap14. Således innebar särundervisning
inte bara ett särskiljande av flickor från pojkar utan också ett särskiljande av flickighet, femininitet, från pojkighet, maskulinitet, där pojkighet var och är hierarkiskt överordnat flickighet15. San-
dahl hävdar att under den period som särundervisning av pojkar och flickor tillämpades fick eleverna en likvärdig, men inte likadan undervisning då olika aktiviteter ansågs mer lämpade för flickor respektive pojkar16.
I takt med en tydlig samhällsomvandling mot ökad jämställdhet infördes år 1980 samundervisning i idrottsämnet, en förändring
13 Wickman, 2015.
14 Lundquist Wanneberg, 2004; Larsson 2016. 15 Jfr Hirdman, 1988 genussystemet.
som accepterades motvilligt av lärarkåren17. Carli menar att samun-
dervisningen skedde på flickornas bekostnad då flickgymnastikens innehåll fick ge plats åt det innehåll som tidigare präglade pojk- gymnastiken i idrottslärarutbildningen och i skolämnet18. Flickorna
förväntades lära sig och uppskatta maskulint kodade aktiviteter som främst pojkar ägnade sig åt, såsom styrketräning och bollspel, medan pojkarna inte behövde lära sig och heller inte förväntades värdesätta mer feminint kodade aktiviteter, såsom gymnastik, dans och annan estetisk verksamhet19. Istället för att ifrågasätta den
patriarkala ordningen kom den fortsatta diskussionen främst att handla om att eventuellt återgå till särundervisning20. I dag menar
Larsson att det finns en medvetenhet i ämnet kring genusordningen men ingen beredskap att ifrågasätta maktordningen21.
Att flickor blivit ”förlorare” i nuvarande samundervisning har alltså med ämnesinnehållet att göra, eftersom få idrottsaktiviteter är könsneutrala. Innehållet är i den målstyrda skolan inte lika cen- tralt bestämt som tidigare. Istället kan varje lärare själv bestämma vad lektionerna i idrott och hälsa, i paritet med andra ämnen, ska innehålla och hur lektionerna ska planeras – så länge eleverna når de kunskapsmål som anges i kursplanen22. Vilket innehåll som
dominerar får därmed konsekvenser för elevers uppfattning om sig själva och om sin egen förmåga i relation till idrott och fysisk akti- vitet. Oftast bottnar tanken på särundervisning i föreställningen om att flickor exempelvis gillar dans och gruppträning och att pojkar gillar bollspel, att de vill tävla och mäta sina krafter mot varandra. Lärares val av innehåll är således inte en neutral fråga utan högst värdeladdad och styrande för vilket lärande som sker i ämnet23.
Detsamma gäller uppfattningen om vad som räknas som en ”pre- station” och vad som utmärker en ”god förmåga” i ämnet24.
17 Carli, 2004; Sandahl, 2005. 18 Carli, 2004.
19 Larsson, 2016; Redelius, 2009; Carli, 2004; Lundvall och Meckbach, 2003. 20 Svender, 2012.
21 Larsson, 2016. 22 Larsson, 2016. 23 Åström, 2013. 24 Redelius, 2009.
Enligt läroplanen för grundsärskolan har skolan ett särskilt ansvar att motverka traditionella könsmönster25:
Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter.
Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt26.
En liknande skrivning går att finna i gymnasiesärskolans läroplan: Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och
mäns lika rätt och möjligheter.
Eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt27.
Didaktisk medvetenhet, menar Larsson, handlar om att lärare är medvetna om hur olika val av aktiviteter och metoder inverkar på och kan utmana könsmönster28. Därför bör kunskap om köns-
normer också vara en del av undervisningsinnehållet.
Därtill menar Sandahl att undervisningen främst riktar sig till de intresserade eleverna och att elever som är negativa till ämnet ofta har en bristande tilltro till den egna förmågan och i de flesta fall saknar erfarenheter av idrott och fysisk aktivitet på fritiden29.
Individer som är fysiskt inaktiva på fritiden tycks också ha en låg aktivitetsgrad i samband med idrottslektionerna30. Dessutom
hävdar Redelius att det finns grupper av elever främst i högre åldrar och fler flickor än pojkar, som känner obehag och oro inför idrottslektionerna31 Ämnet idrott och hälsa har emellertid en stor
25 Skolverket, 2011, reviderad 2016. 26 Skolverket, 2016c, s. 8. 27 Skolverket, 2016d, s. 8. 28 Larsson, 2016. 29 Sandahl, 2005. 30 Engström, 2004. 31 Redelius, 2004a, 2004b.
bredd och rymmer många olika aktiviteter med tonvikt på rörelse, samarbete och ett aktivt deltagande. Därför, menar Redelius att lärare i ämnet idrott och hälsa har en viktig uppgift, nämligen att ge eleverna en god självbild och inspirera till fortsatt fysisk akti- vitet32.
Sammanfattningsvis kan sägas att idrottsämnets praktik är bättre anpassad för pojkar än för flickor. Vid planering av aktivi- teter i idrottsämnet är det främst pojkar med erfarenhet av fören- ingsidrott som gynnas samtidigt som flickors intressen förbises33.
Pojkarna är något mer positivt inställda till ämnet och har också högre betyg än flickorna, för övrigt det enda skolämne där pojkar har högre betyg än flickor34. Enligt Carli innebär samundervis-
ningen att pojkarna gynnas betygsmässig35. Pojkarnas högre betyg
förklaras också av att betygsättningen bygger på kvantitativa och tävlingsidrottsliga mått på förmåga i aktiviteter, som fler pojkar än flickor har erfarenhet av från sin fritid. Enligt Riksidrottsför- bundet är det förhållandevis få flickor som finns representerade i några av de största och vanligaste idrotterna inom föreningar och skolidrotten36. Här kan nämnas fotboll, 33 procent flickor
och innebandy, 29 procent flickor. I parasport däremot, är nära nog hälften av de aktiva idrottsutövarna, 42 procent, flickor med funktionsnedsättning. Parasporter ingår i Parasport Sverige som är ett kategoriförbund, vilket innebär att det omfattar många idrotter inklusive fotboll och innebandy för personer med rörelsehinder, synskador och utvecklingsstörning37.