Föreningen Svenska Konstnärinnor

Föreningen Svenska Konstnärinnor grundades 1910 och var en reaktion på den övriga konstvärldens exkludering av kvinnliga konstnärer under tidigt 1900-tal, däribland föreningen De Unga som enbart tillät manliga medlemmar.¹⁹⁶ Detta visar på den isärhållning av könen som Yvonne Hirdman synliggör i sin forskning.¹⁹⁷

Kvinnliga konstnärer var därmed tvingade att hitta egna lösningar för att få möjlighet att ställa ut sin konst.

Ida von Schulzenheim (1859–1940) var den drivande kraften bakom Föreningen Svenska Konstnärinnor.¹⁹⁸ Hennes ofta citerade förklaring till behovet av föreningen lyder:

Ni tror väl inte att vi konstnärinnor någonsin skulle finna på att särskilja oss i en grupp endast i vår egenskap av kvinnor? Jag menar, skulle vilja framträda och utställa för oss själva, om vi icke vore därtill nödda och tvungna?¹⁹⁹

Hennes uttalande tydliggör den situation som kvinnliga konstnärer befann sig i under denna tid. De hade äntligen fått tillgång till utbildning, men på många andra plan nekades de fortfarande inträde till samma arenor som männen. De var helt enkelt tvungna att ta till andra strategier för att kunna ta plats på fältet. Kvinnliga konstnärer anslutna till Föreningen Svenska Konstnärinnor skapade därför egna

195 Ibid.

196 Furborg 2010, s. 5; Vergine 1981, s. 293.

197 Hirdman 2004, s. 48f.

198 Melin 1960, s. 52.

199 Furborg 2010, s. 5.

arenor, eller sociala rum enligt Bourdieus modell, där de kunde verka i offentligenheten vid sidan av sina manliga kollegor.

Sverige var inte det första landet med särskilda förbund för kvinnliga konstnärer.

Barbro Werkmäster beskriver hur initiativtagarna till den svenska föreningen inspirerats av liknande förbund runtom i Europa.²⁰⁰ Ida von Schulzenheim hade lärt känna den franska föreningen L’Union des femmes peintures et sculpteurs, bildad 1881 och medverkade även vid deras utställningar, en möjlighet som annars enbart erbjöds medlemmar.²⁰¹ I England bildades Society of Female Artists redan 1856.²⁰² Föreningen ombildades sedan 1872 och ändrade namn till Society of Lady Artists, vilket medförde att enbart professionella konstnärinnor kunde bli medlemmar.²⁰³ I Österrike bildades Vereinigung bildender Künstlerinnen Österreichssamma år som den svenska motsvarigheten.²⁰⁴ Föreningen Svenska Konstnärinnor kom så

småningom att dra nytta av dessa internationella konstnärsföreningar genom ömsesidiga utbyten. Det var en möjlighet för de nationella förbunden att nå en internationell publik och utvidga sina nätverk.

Inval i Föreningen Svenska Konstnärinnor kunde ske om man deltagit i två av föreningens jurybehandlade utställningar och därefter ansökt om medlemskap till styrelsen.²⁰⁵ De tidiga medlemmarna antogs dock innan föreningen hunnit arrangera några utställningar och styrelseprotokoll visar att potentiella föreningsmedlemmar diskuterades kontinuerligt vid styrelsens sammankomster.²⁰⁶ Enligt de tidigaste styrelseprotokollen finns dock noteringar om att en del ansökningar var ofullständiga och måste kompletteras.²⁰⁷ Man antog därmed inte vem som helst.

Märta Rudbeck var tidig att begära inträde i föreningen. Styrelsens protokoll daterat den 4 december 1910 visar att hon blev antagen som fullvärdig medlem vid detta tillfälle tillsammans med ett tiotal konstnärinnor, däribland Anna Ödman.

En medlemsavgift var fastställd till fem kronor per år. Detta förfarande visade på att föreningen strävade efter professionalitet, och ville särskilja sig från de många amatörer som fanns inom måleriet. Det var med andra ord en strategi för att kunna placera sig på konstfältet och ta plats i rummet av möjligheter.

Förutom aktiva medlemmar bestående av samtida konstnärinnor fanns även passiva medlemmar. Både Märtas Rudbecks mor Ebba Rudbeck och den äldsta

200 Werkmäster 2010, s. 11.

201 Ibid.

202 Ibid.

203 Ibid.

204 VBKÖ, Historischer Überblick (hämtad 2020-01-06).

205 KB, [Föreningen Svenska konstnärinnor – samling av trycksaker].

206 Ibid.

207 RA, (A1:1), Bilaga till styrelseprotokoll 31 januari 1911.

systern Ebba Elliot fanns med bland dessa.²⁰⁸ Familjemedlemmarnas stöttande roll i föreningens inledande fas visar på familjens intresse för Märta Rudbecks yrkesval.

Ebba Rudbeck och Ebba Elliot kunde båda använda sig av sitt sociala kapital och inflytande för att bistå Märta Rudbeck i hennes karriär.

På föreningens första utställning 1911, där nästan 200 konstnärinnor

medverkade, fick Märta Rudbeck möjlighet att ställa ut fyra verk, varav tre porträtt och ett blomstermotiv.²⁰⁹ Hon medverkade även vid de kommande utställningarna, däribland föreningens andra utställning som ägde rum under våren 1912 i Lunds universitets stora utställningssal.²¹⁰ Därefter följde utställningar i Wien 1913, Baltiska utställningen 1914 i Malmö, Liljevalchs konsthall i Stockholm 1917, Helsingborg 1917, Köpenhamn 1920 och Liljevalchs konsthall i Stockholm 1927. Märta Rudbeck

medverkade vid samtliga tillfällen.

Föreningen uppskattades dock inte av alla konstnärinnor vid denna tid. I

samband med utställningen på Liljevalchs konsthall 1917 försökte Ninnan Santesson (1891–1969) få till stånd en motutställning på Konstföreningen och på så sätt

motsätta sig Föreningen Svenska Konstnärinnors övergripande och traditionella betoning. Hennes idé om att ställa ut med Siri Derkert (1888–1973), Lisa Bergstrand (1887–1955), Anna Petrus (1886–1949), Greta Ruuth (1890–1923), Mollie Faustman (1883–1966) och Sigrid Hjertén materialiserade sig dock aldrig. Den visar dock på de motsträviga krafter som Bourdieu visar upp i sitt fält, där Ninnan Santesson och de övriga unga konstnärinnorna tydligt placerade sig på den avantgardistiska sidan. De hade dock ingen egentlig maktposition att opponera mot i den kvinnliga

föreningen.²¹¹ Forskning har dock visat att medlemmar i mindre grupperingar, likt den Ninnan Santesson tillhörde, har haft lättare att nå konstvetenskaplig kanon än de som medverkade i massutställningarna liknande de som Föreningen Svenska Konstnärinnor arrangerade.²¹²

Märta Rudbecks deltagande i föreningens utställningar fram till sent 1920-tal visar att hon lade stor vikt vid dem. Hon nyttjade därmed till fullo de tillfällen som föreningen erbjöd sina kvinnliga medlemmar att visa upp sin konst. Däremot saknas hon i utställningskatalogen från Föreningen Svenska Konstnärinnors utställning i Philadelphia 1930.²¹³ Det är oklart varför hon väljer att avstå från utställningen och den amerikanska marknaden.

208 KB, [Föreningen Svenska konstnärinnor – samling av trycksaker].

209 Svenska Konstnärinnors utställning i K. Akademien för de fria konsterna 1–30 mars 1911.

210 Werkmäster 2010, s. 19.

211 Vergine 1981, s. 294; Werkmäster 1994, s.16f.

212 Winell-Garvén 2005, s. 305; jfr Werkmäster 1994, s. 14.

213 Society of Swedish Women Artists, Exhibition of Painting, Graphic Art, Sculpture and Sacred Art.

Efter hennes bortgång 1933 beskrivs Märta Rudbeck i minnestexten av vännen Si Grönberger, även hon medlem i Föreningen Svenska Konstnärinnor, med orden:

Med sitt fina, goda och älskliga väsen vann hon många vänner. Hos allt och alla såg hon eller försökte åtminstone att se endast de bästa sidorna.

Hon hörde till de få och sympatiska människor som äro strängare i sin kritik mot sig själva än mot andra.²¹⁴

Märta Rudbeck omnämns även i föreningens styrelseberättelse för året 1933. Där beskrivs hon som:

[…] en av Föreningens mest kända och uppskattade medlemmar […]

stående på höjden av konstnärlig utveckling och skapande förmåga. I vida kretsar uppburen och erkänd, efterlämnar hon ett tomrum, som i kamrat- och vänkretsar kännes oersättlig och kan också som konstnärinna

svårligen utfyllas i våra led.²¹⁵

Nekrologer över andra medlemmar i föreningens styrelseberättelser använder ofta en mer biografisk uppbyggnad än minnestexten över Märta Rudbeck. Den har därmed en mer personlig ansats med starka ordval för att beskriva hennes betydelse för sina föreningsvänner. Detta visar på en stor uppskattning bland kamrater och kollegor och det starka band som skapats genom nätverket, även om det finns en risk att en sådan personlig text kan ha dramatiserats.²¹⁶

Det sociala rum som formades med hjälp av Föreningen Svenska Konstnärinnor, men även support från familj och vänner, understödde Märta Rudbecks utsikter att nå framgång i sin karriär. Det bidrog även till att hon överhuvudtaget kunde verka som aktiv konstnär vid denna tid eftersom föreningens utställningsverksamhet gjorde det möjligt att nå ut till nya kunder. Beskrivningen av hennes konstnärliga gärning i styrelseberättelsen visar även på den aktning som hennes kollegor kände för henne. Genom att tidigt ansöka om medlemskap bör Märta Rudbeck ha sett potentialen i den nybildade föreningen och betydelsen den kunde ha för hennes eget konstnärskap. Hennes medlemskap var en tydlig strategi för att kunna utveckla sin karriär.

214 Idun, Nr 28, 1933, s. 771.

215 RA, Styrelseberättelse 1933.

216 Jfr Hall 2007, s. 444.