Porträttmålningar

Eva-Lena Bengtsson och Barbro Werkmäster beskriver i sin bok Kvinna och konstnär i 1800-talets Sverige hur viktig porträttkonsten var för kvinnliga konstnärer.³⁸⁶ Deras undersökning fokuserar på 1800-talet, men många förutsättningar kvarstod under nästkommande sekel.

Kvinnliga konstnärers motivval och orsaken bakom dessa förs fram av Ingrid Ingelman i hennes avhandling. Hon menar att de kvinnliga konstnärerna målade samma motiv som de manliga, men att frekvensen varierade mellan könen. Hon menar vidare att det var begränsningen i kvinnornas arbetssituation som höll dem borta från de motiv som männen oftast målade. Istället låg kvinnornas fokus på porträtt och genremåleri.³⁸⁷

Ett likartat konstaterande förs fram av Solfrid Söderlind i hennes avhandling, där hon beskriver hur kvinnliga konstnärer som kliver in i arbetslivet i mitten av 1800-talet ofta fokuserar på porträttkonsten.³⁸⁸ Liksom blomsterstilleben kunde

porträttmåleri vara en strategi för att säkra sin försörjning. Redan i 1700-talets Frankrike möjliggjorde porträttmålning ett erkännande inom konstvärlden men även inkomster.³⁸⁹

Märta Rudbeck har efterlämnat ett flertal porträtt, varav några finns tillgängliga genom de svenska auktionsverkens webbsidor. Motiven varierar från porträtt av unga

386 Bengtsson och Werkmäster 2004, s. 110.

387 Ingelman 1982, s. 64ff.

388 Söderlind 1993, s. 103.

389 Arell 2012, s. 10.

flickor till äldre män. Under 2012 sålde Stockholms auktionsverk en målning föreställande en halvnaken manlig modell, en målning som förmodligen tillkom under hennes studietid vid Konstakademien.³⁹⁰ Ytterligare porträtt återfinns i privata samlingar eller hos företag och organisationer. Hon visar i sina verk prov på olika typer av motiv, där hon nyttjar olika vinklar eller kroppsställningar för att

avporträttera sina modeller.

I Liljevalchs konsthalls arkiv finns fotoböcker från flera av utställningarna där hon medverkade. Där visade hon upp en blandning av porträtt med främst kvinnliga modeller eller porträtt av unga flickor.

Hon har liksom de flesta konstnärer även målat självporträtt. Hennes mest omtalade självporträtt ställdes ut första gången i Lund 1912 med Föreningen Svenska Konstnärinnor. Målningen visar Märta Rudbeck i sin roll som konstnärinna,

sittandes i en ateljéliknande miljö. Men hon har även målat det självporträtt från 1920-talet som behandlas i den här undersökningen.

6.2.1 Analys av självporträtt

Bild 20. Märta Rudbeck, Självporträtt. Privat ägo.

390 Se nr. 64 i bilaga 2.

Bilden saknas i den elektroniska utgåvan av upphovsrättsliga skäl.

Självporträttet av Märta Rudbeck fångar konstnärinnan i sin arbetsmiljö. Liksom många andra konstnärer väljer hon att understryka sitt eget yrke genom att placera sig själv i en ateljé omgiven av ramar och målningar. I handen håller hon sina arbetsverktyg, penslarna. Bakom konstnärinnan bildar ramar och fyrkantiga ark ett geometriskt mönster som markerar målningens öppna form. Målningens lineära upplägg saknar linjer eller perspektiv som antyder rummets rymd, men

konstnärinnan dominerar det främre planet samtidigt som bakgrundens geometriska mångfald agerar fond till motivet.

Hon håller upp penslarna i ett stadigt grepp som ett slags skydd. Märta Rudbecks blick riktar sig mot betraktaren och hennes milda och diskreta ansiktsuttryck ser samtidigt närvarande ut. Målningens öppna form skapar frågor kring modellens position och de övriga objektens innehåll och betydelse. Men sättet hon ramar in sitt ansikte, genom den bakre hängande ramen, kan möjligen vara en anspelning på själva motivet i form av ett självporträtt.

Färgerna i målningen är avskalade och monokroma. Valet av kläder och den dämpade miljön visar på en nedtonad bild av sig själv. Hon har därmed sparat in på den färgprakt som hon vanligtvis begagnar till sina blomstermålningar. De mörka kläderna dominerar istället målningens nedre vänstra hörn som kontrast till

målningens bakgrund, bestående av en gråbrun färgskala. Hennes ljusa ansikte och hals och de rödrosiga kinderna bryter av mot målningens i övrigt dova färgskala.

Ikonologisk analys

På den primära tolkningsnivån domineras oljemålningen av en kvinnofigur framför en vägg. Hon visas i halvfigur med den högra handen böjd i nittio graders vinkel.

Hennes kroppshållning är något framåtlutad. Den högra handen är synlig och greppar fem stycken penslar som är separerade i en solfjäderform. Runt handleden syns ett metallskimrande band.

Kvinnan är klädd i en svart, löst sittande överdel med långa, vida ärmar.

Ärmarna smalnar av mot handen och blottar en mörkröd mudd. Även den runda halslinningen avslutas i en mörkröd kant. Kvinnans frisyr är löst uppsatt med en snedbena på höger sida av hjässan. Det högra örat är halvt dolt av det nedhängande, cendréfärgade håret. Luggen sveper över pannans vänstra sida ovanför de tunna ögonbrynen. Kvinnans ansikte visas i halvprofil med hennes grå ögon, markerade ögonlock och raka näsa i fokus. Kvinnans mun är liten, svagt småleende och läpparna ljust röda. Bakom dem skymtar hennes tänder. Kinderna har antagit en rosig ton och ovanför läppen finns en mouche återgiven, liksom på den högra kinden. Hakans form

kastar en skugga ner mot halsen. Den smala halsen är ljus i jämförelse med ansiktet och kontrasten mot de svarta kläderna är markant.

Tavlans bakgrund består av en gråbrun fond med fyrkantiga objekt som är beskurna av målningens yttre kant. Längst till vänster hänger två ljusa fyrkanter som avger en skugga mot den dunkla väggen. Direkt bakom modellens huvud återfinns en rak, fyrkantig ram vars innehåll består av samma färg som väggen. Direkt under ramen finns ytterligare fyrkantiga objekt, som ser snett placerade ut då de avger en trekantig skugga mot väggen. Längst ner i det högra hörnet syns Märta Rudbecks signatur i versaler omgärdad av två punkter.

På den sekundära tolkningsnivån identifieras kvinnofiguren som Märta Rudbeck i rollen som konstnärinna. Hon greppar sina arbetsverktyg på ett självklart sätt där hon blickar ut mot betraktaren samtidigt som hennes framåtlutade överkropp ger henne en tillbakadragen air. Hennes löst sittande kläder ser hemmahörande ut i 1920-talets modevärld. Den svarta överdelen föreställer möjligen en klänning eller en enkel målarrock, då den ser ut att dölja ett vinrött plagg undertill. Märta Rudbecks löst uppsatta hår förstärker 1920-talets estetik, och anspelar på samtidens populära pagefrisyr. Istället för att vara kort och avklippt ser det längre håret ut att ha

arrangerats löst i formen av en kortklippt pagefrisyr. Ansiktets hy ser brunbränd och frisk ut och har möjligen utsatts för solsken till skillnad från halsens bleka ton.

Handen som håller i penslarna ser slät ut och omgärdas av en tunn armring i guldfärgat material. Direkt bakom modellen hänger vad som ser ut som en

guldfärgad ram utan innehåll, den övre delen är dock beskuren. Till vänster syns två ljusa ark som hänger lodrätt under varandra. De är till viss del böjda med skuggor runtom sig, vilket indikerar att det är tunna papper som är uppsatta på väggen.

Nedanför den guldfärgade ramen står troligen ett par tavlor lutade mot väggen.

På den tredje nivån synliggörs konstnärinnan i färd med att måla sitt självporträtt. I utställningskatalogen ”Jag och mina vänner”: självporträtt och vänporträtt i svensk konst menar Lars Furborg att konstnärer under slutet av 1800-talet och framåt började att uppmärksamma det egna jaget när de porträtterade sig själva.³⁹¹ Eva-Lena Bengtsson och Barbro Werkmäster hävdar dock att många konstnärer redan tidigare valde att porträttera sig själva i en neutralare miljö med större fokus på dem själva som individer.³⁹²

Bilden som Märta Rudbeck iscensätter placerar henne i en ateljémiljö och penslarna som hon håller i sin hand talar sitt tydliga språk gällande hennes yrke.

Men hon har valt ett utsnitt och en position där hennes blick och anletsdrag fångar

391 Furborg 2002, s. 27f.

392 Bengtsson och Werkmäster 2004, s. 111.

och engagerar betraktaren. Hon har därmed valt bort en scen där hon tydligt visar upp hela ateljén med staffli och andra målarverktyg och där hon aktivt agerar som konstnär, till förmån för hennes egen person. Det är egentligen bara penslarna och i viss mån ramarna som signalerar att modellen är en konstnär.

Motivet påminner om Sophie Adlersparres självporträtt från 1849 där den äldre konstnärinnan ser på betraktaren utifrån samma kroppshållning, med sina verktyg i högra hörnet. Eva-Lena Bengtsson och Barbro Werkmäster menar att Sophie

Adlersparres uppsyn bidrar till hennes sociala kapital som adlig, kultiverad dam.³⁹³ Trots tidsdifferensen mellan de två, är det möjligt att tillskriva Märta Rudbeck samma kvaliteter i sitt självporträtt. Märta Rudbeck ser också ut att hitta en balans likt den Eva-Lena Bengtsson och Barbro Werkmäster ser i Sophie Adlersparres självporträtt. Konstnärinnan Märta Rudbeck lyckas också förmedla en bild av sig själv som kvinnlig utövande konstnär, dock är hennes adliga påbrå nedtonat och knappt synligt utifrån målningens detaljer.

Bildens diskreta färgskala bidrar till en opretentiös bild av konstnärinnan.

Skärningspunkten mellan den ljusa huden på det halvt dolda axelpartiet och halsen, står i stark kontrast till hennes svarta överdel och leder blicken upp mot ansiktet. Det diskreta leendet indikerar integritet och en återhållsam personlighet samtidigt som de rödrosiga kinderna signalerar liv.

Märta Rudbecks lågt uppsatta frisyr anspelar på hårmodet från 1920-talet. Som jämförelse var hennes frisyr i självporträttet som ställdes ut i Lund 1912 högre uppsatt på hjässan. Den svepande hårvalken på hennes högra sida tyder på att hon har valt att behålla sitt långa hår, som sedan satts upp i en frisyr som imiterar 1920-talets populära page. Att avstå från en alltför populär hårtrend kan visa på Märta Rudbecks bakgrund och habitus som hindrar henne från att anamma en alltför moderiktig frisyr och istället väljer att anpassa den utifrån sina egna förutsättningar.

Det tunna guldarmbandet på hennes högra hand ser också blygsamt ut, men samspelar med målningens nedtonade känsla i övrigt.

Ateljéns sparsmakade interiör understryker konstnärinnans och målningens opretentiösa uttryck. Enligt Eva-Lena Bengtsson och Barbro Werkmäster var en ordningsam ateljé ett viktigt attribut i de kvinnliga konstnärernas självporträtt till skillnad från den manlige bohemkonstnären som tilläts stökigare omgivningar.³⁹⁴

Märta Rudbecks självporträtt är nedtonat utifrån färgval och uttryck och det finns inga spår av den färgrika blomvärld som hon vanligtvis producerade. Fokus

393 Bengtsson och Werkmäster 2004, s. 159.

394 Ibid., s. 162.

ligger på hennes personlighet, som visar på en stark integritet liksom en tydlig koppling till hennes yrkesmässiga kall.