Trots att rekvisiten i en viss straffbestämmelse är uppfyllda erfordras ytterligare krav för att gärningspersonen ska kunna dömas till straffrättsligt ansvar. Av 1 kap. 2 § BrB framkommer nämligen att en gärning, om inte annat är särskilt föreskrivet, ska vara brottslig endast då den begås uppsåtligen. Jareborg, Asp och Ulväng förklarar detta genom en distinktion mellan rekvisiten för en otillåten handling (objektiva rekvisiten) respektive rekvisiten för personligt ansvar (subjektiva rekvisiten).139Det görs på så sätt en distinktion mellan gärningen i sig och gärningspersonen. Först ska bedömas om en otillåten handling har begåtts, vilket sker genom att pröva om brottets objektiva rekvisit är uppfyllda i det enskilda fallet. Brottets objektiva rekvisit är förutsättningarna som följer av straffbestämmelsens ordalydelse. Det personliga ansvaret bedöms i stället på subjektiva grunder och är relaterade till gärningspersonens skuld. Med det senare
139 Asp, Ulväng & Jareborg, s. 66 f.
avses att straffbestämmelsens rekvisit ska vara täckt av gärningspersonens skuld, antingen genom uppsåt eller oaktsamhet.140
Här kan tilläggas att i doktrin har bland annat Jareborg framhävt att den svenska straffrätten bygger på ett episodiskt skuldbegrepp. Detta innebär att det som ska ligga till grund för den straffrättsliga bedömningen är gärningen som sådan och därmed ska inte personliga förutsättningar och karaktärsdrag tillmätas betydelse.141Det episodiska skuldbegreppet medför att det som ska vara föremål för den straffrättsliga bedömningen är gärningen som sådan, avgränsad i tid och rum, och inte omständigheter som är hänförliga till personens karaktär. Det episodiska skuldbegreppet tar fasta på en gärning som är avgränsad i tid och rum medan det dispositionella även tar hänsyn till gärningspersonens agerande innan respektive före brottet. Motsatsen till episodiskt skuldbegrepp är det dispositionella skuldbegreppet. I rättstillämpningen kan det sistnämnda öppna upp för att exempelvis en individs levnadsvanor och livsstil kan påverka ansvarsbedömningen. Jareborg menar på grund av detta att det episodiska skuldbegreppet i högsta grad är rättssäkert medan det dispositionella skuldbegreppet öppnar upp för maktmissbruk från statens sida på ett sätt som inte är önskvärt i en rättsstat.142
Hedersbrottsutredningens förslag utgick på att brottsligheten ska ha skett “i syfte att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder”.143 I förhållande till hedersmotivet krävs avsiktsuppsåt vilket följer av ordalydelsen i syfte att.144 Avsiktsuppsåt innebär att gärningspersonen haft ett visst syfte med gärningen, exempelvis att någon ska mista livet som 3 kap. 1 § BrB avseende mord föreskriver. Detta innebär att det krävs en viss följd och att gärningspersonen ser det som praktiskt möjligt att följden inträder och dessutom eftersträvar följden.145 Insiktsuppsåt innebär att gärningspersonen ser det som möjligt att en viss följd inträffar av gärningen men eftersträvar det inte. Det innebär att gärningspersonen inte behöver ha ett visst mål med gärningen utan det är tillräckligt att personen hade insikt till att vissa omständigheter förelåg.
Som exempel kan följande anges. En man kastar varmt vatten på sin maka framför deras gemensamma barn. Mannen har då avsiktsuppsåt till att kvinnan ska tillfogas kroppsskada. Mannen inser även att barnen är närvarande och kan drabbas av skada på grund av det varma vattnet men har inte detta för avsikt.
Mannen har insiktsuppsåt till att barnen skadas.146 Den lägsta graden av uppsåt är likgiltighetsuppsåt som innebär att gärningspersonen har en misstanke om en viss gärningsomständighet. Misstanken får dock inte gärningspersonen att avstå från
140 Asp, Ulväng & Jareborg, s. 64 f. Detta brukar inom straffrätten benämnas som täckningsprincipen vilken innebär att varje rekvisit i en straffbestämmelse ska vara täckt av gärningspersonens skuld för att straffrättsligt ansvar ska föreligga.
141 SOU 2020:57, s. 69 f. och Jareborg, 1988, s. 732.
142 Jareborg, 1988, s. 732 f.
143 SOU 2020:57, s. 39, 305.
144 SOU 2020:57, s. 39, 305.
145 Asp, Ulväng & Jareborg, s. 286 ff.
146 Asp, Ulväng & Jareborg, s. 289 f.
gärningen.147Detta föranleder att insiktsuppsåt samt likgiltighetsuppsåtets funktion urholkas vid hedersbrottet. För att belysa detta ytterligare kan följande sägas.
Att straffbelägga hedersmotivet kan medföra åtskilliga problem.
Uppdelningen mellan å ena sidan otillåten handling och å andra sidan personlig skuld frångås eftersom hedersmotivet ingår i rekvisiten för otillåten handling.
Vidare kan det ifrågasättas varför just hedersmotivet bör ingå i en straffbestämmelse. Det finns egentligen inget stöd för att detta motiv bör anses värre än andra avsikter. Ett exempel är följande. En man dödar sin fru på grund av att hon har ljugit. Mannen har i detta läge avsiktsuppsåt att hon ska dö och har planerat gärningen. Mannen slår i stället kvinnan i syfte att döda henne mot bakgrund av att kvinnan varit otrogen i strid med familjens heder. Det är tämligen oklart hur den sistnämnda situationen kan anses mer klandervärd än den förstnämnda eftersom effekterna varit desamma.
Därutöver är det särskilt svårt att bevisa att varje enskild handling i ledet av upprepad brottslighet mot samma målsägande har begåtts med avsikt att bevara eller återupprätta familjens eller släktens eller en liknande grupps heder. Inte minst mot bakgrund av att en persons rätt att tänka och tycka vad den vill kan inskränkas genom kriminaliseringen. Inom straffrätten finns som bekant en utgångspunkt om att tankar inte är straffbara.148 Vad gäller prövning av huruvida hedersmotiv föreligger menade Svea hovrätt att det är svårt att fastställa vilket motiv en person har med en viss gärning. Hovrätten ansåg att det bara är gärningspersonen själv som vet om dennes inre avsikter. Om gärningspersonen uppger att hedersmotiv saknas kan det vara svårt att konstatera att ett sådant föreligger. Hovrätten anförde vidare att beviskravet kan bli högre i och med hedersbrottet eftersom vart och ett av underbrotten ska bevisas ha begåtts för att återupprätta eller bevara hedern.149 Det är inte möjligt att döma till straffrättsligt ansvar genom antagandet att dennes gärning skett med hedersmotiv.150 Ett fall som belyser problemet att bevisa hedersmotiv är följande.
En man försökte döda sin fru med anledning av att hon lagt ut bilder på sociala medier där hon, enligt mannens mening, var intim med en annan man. Detta beteende var i strid med inom kollektivet rådande hedersnormer. Mannen uppgav själv att motivet bakom handlingarna var att kvinnan hade betett sig på ett skamligt sätt för honom och familjen.
Trots detta ansåg hovrätten att utredningen inte gav stöd för att gärningen begåtts med hedersmotiv. Hovrätten bedömde däremot att det förelåg avsiktsuppsåt bland annat eftersom mannen hade planerat mordet. Det ansågs även försvårande att brottet begicks framför parets gemensamma barn.151
Fallet åskådliggör att avsiktsuppsåtet som sådant fungerar skärpande. Därmed är det obetydligt vad motivet i sig är, eftersom det som spelar roll är huruvida en viss gärning har begåtts med avsikt. Vidare konkretiseras svårigheten med att
147 NJA 2004 s. 176 och Asp, Ulväng & Jareborg, s. 290 ff.
148 Jfr b.la. Jareborg, 2009, s. 380, 395.
149 Svea hovrätt, Remiss. Ett särskilt hedersbrott (SOU 2002:57), 2021-01-19, (dnr. 2020/1138), s. 2.
150 Svea hovrätt, Remiss. Ett särskilt hedersbrott (SOU 2002:57), 2021-01-19, (dnr. 2020/1138), s. 2.
151 Svea hovrätts dom meddelad den 26 januari 2021 i mål B 13221–20.
bevisa hedersmotivet genom att gärningspersonen uppgav att omständigheter som är typiska för hedersmotivet låg bakom hans agerande. Trots detta ansågs inte hedersmotivet vara för handen. Hedersbrottet ställer därmed krav på att utredningen är robust och noggrant utförd för att det ska vara möjligt att bevisa hedersmotivet.152
Hedersmotivet torde även bli problematiskt på så sätt att det inte går att veta vad en person tycker eller tänker. Så som förslaget är utformat räcker det med att personen haft hedersmotiv som en del av motivet till att gärningen begås. Det behövs alltså inte hedersmotiv i förhållande till en viss effekt. Det är tillräckligt att gärningspersonen haft ett hedersmotiv att uppnå viss effekt även om dessa inte behöver realiseras. Detta föranleder att gärningspersonens motiv måste utredas i det enskilda fallet för att bedöma huruvida detta är överensstämmande med hedersmotivet som bestämmelsen åsyftar. Det räcker inte att visa att personen har befunnit sig i en hederskontext.153