Inledningsvis är uppsatsens syfte att granska Hedersbrottsutredningens förslag i ljuset av tänkbara tillämpningsproblem som straffbestämmelsen kan orsaka inom straffrättens systematiska uppbyggnad. Hedersbrottets rättsliga konstruktion belyses här i förhållande till rättsligt närliggande straffbestämmelser samt uppsåt.
För att illustrera tillämpningsproblem görs en jämförelse med de grova fridskränkningsbrotten, olaga förföljelse samt barnfridsbrottet. I denna del utreds även hedersmotivets förhållande till påföljdsbestämningen eftersom det enligt gällande rätt är en straffskärpningsgrund. Med andra ord är det rättsliga frågor som utreds vilket med fördel görs utifrån den traditionella rättskälleläran där lagtext, rättspraxis och förarbeten används. Ett naturligt sätt att benämna denna metod är den rättsdogmatiska metoden, bland annat eftersom metoden innebär att gällande rätt beskrivs.15 På straffrättens område har Jareborg myntat termen straffrättsdogmatisk metod för den metod som används när gällande rätt studeras utifrån rättskälleläran.16Den straffrättsdogmatiska metoden uppställer ett krav på att de källor som används har förankring i rättskälleläran.17 Straffrättsdogmatiken beskrivs som en brygga mellan lagstiftning och rättstillämpning, något som är centralt för uppsatsen. Samspelet av principer, läror och begrepp ger rättstillämparen en fullgod möjlighet att konstruera gällande straffrätt.18 Då ämnet befinner sig på straffrättens område är legalitetsprincipen såsom den följer av 1 kap. 1 § tredje stycket RF samt 2 kap. 10 § RF styrande för urvalet av rättskällor och därmed det material som används. Legalitetsprincipen innebär att makten är lagbunden och att det därmed inte är tillåtet att tillämpa lagar retroaktivt samt att bestämmelser ska vara förutsebara. För uppsatsens del innebär det följande.
Lagtext används för att jämföra hedersbrottets juridiska konstruktion och rekvisit med ovan nämnda närliggande bestämmelser. Den lagtext som används är främst
15 Kleineman, s. 21 ff.
16 Jareborg, 1995, s. 37 och Jareborg, 2009, s. 19.
17 Jareborg, 2009, s. 19 f. och jfr Sandgren, s. 45.
18 Jareborg, 2009, s. 19, 98 f.
BrB men även FB och RF vidrörs. I den mån lagtexten inte besvarar den rättsliga frågan, såsom exempelvis hur ett visst rekvisit ska tolkas, används övriga rättskällor. Rättspraxis används som exempel för att illustrera hur hedersmotivet vid straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § tionde punkten BrB har hanterats av domstolen. Eftersom HD inte har prövat hedersmotivet får underrättspraxis anses legitimt även om dess rättskällevärde kan ifrågasättas. De rättsfall som används från HD i förhållande till rättsligt närliggande bestämmelser fastställer gällande rätt genom att presentera hur vissa bestämmelser och rekvisit ska tolkas och tillämpas. I förhållande till hedersbrottet används fall från hovrätten främst för att exemplifiera hur hedersrelaterad brottslighet kan ta sig i uttryck samt vad som utmärker brottslighetens karaktär.
En stor del av materialet utgörs av förarbeten eftersom uppsatsens syfte behandlar en rubricering på utredningsnivå. Förarbetena som ligger till grund för uppsatsen är skrivna i modern tid och kan därmed anses ha ett relativt högt rättskällevärde eftersom de utgår från gällande rätt i dagens samhälleliga kontext.
Det ska dock erinras om att offentliga utredningar har lägre rättskällevärde än propositioner eftersom offentliga utredningar inte alltid leder till lagstiftning och därmed gällande rätt.19 Uppsatsen bygger som bekant på SOU 2020:57 Hedersbrottsutredningen. Innehållet i offentliga utredningars rättskällevärde varierar beroende på vilken situation som uppmärksammas. Om uppdraget inte föranlett lagstiftning är rättskällevärdet sannolikt lågt.20 Här ska särskilt noteras att regeringen genom en lagrådsremiss föreslagit att brottet ska träda i kraft den 1 juni år 2022, varför det går att argumentera för att rättskällevärdet är högre än om ärendet stannat på utredningsnivå.21 Därutöver finns endast knapphändigt material att tillgå vad gäller hedersmotivet, varför Hedersbrottsutredningens förslag enligt uppsatsförfattarens mening kan tillerkännas viss rättskällestatus.
Det kan tilläggas att uppsatsen avser att granska Hedersbrottsutredningens förslag, vilket innebär att hänvisningar till utredningen i högsta grad av relevans, inte minst för att kunna bemöta Hedersbrottsutredningens resonemang.
Uppsatsen använder även vissa remissinstansers yttranden över förslaget.
Yttrandena kan klandras för att sakna förankring i rättskälleläran.22 De remissyttranden som valts ut för framställningen kan emellertid likställas med doktrin när det gäller rättskällevärdet. Samtliga är författade av personer med juridisk expertis på området och argumenationen som förs är juridiskt relevant.
Det ska noteras att varken doktrin eller remissyttrandena har lika högt rättskällevärde som förarbeten eftersom lagstiftningsprocessen inte är avhängig dessa ståndpunkter. Ytterligare en anledning till att remissinstansernas yttranden används är att den rättsdogmatiska metoden, bland annat enligt Jareborg, kan ge utrymme för kritisk värdering.23 För uppsatsens del används remissyttranden således för att belysa olika problem som hedersbrottet kan medföra när gällande rätt tillämpas snarare än att besvara vad som är gällande rätt.
19 Jfr Bengtsson, s. 777 ff.
20 Bengtsson, s. 779 f.
21 Lagrådsremiss, Ett särskilt hedersbrott (SOU 2020:57), 2021-12-22.
22 Jfr. bla. Jareborg, 2009, s. 105 f.
23 Jareborg, 2009, s. 19, 98 f.
I den mån lagtext, förarbeten och rättspraxis inte ger svar på den rättsliga fråga som undersöks används doktrin för att åskådliggöra hur regler ska tillämpas och tolkas. Jämförelsen med andra straffbestämmelser och uppsåtsregleringen befinner sig på en mer teoretisk nivå av straffrätten eftersom all tolkning och tillämpning inte går att utläsa ur respektive bestämmelses ordalydelse. Doktrinen fyller därmed en viktig roll. Vad gäller doktrin är dock status som självständig rättskälla ifrågasatt.24 På straffrättens område verkar dock gängse uppfattning vara att doktrin tillmätes rättskällestatus.25 Den doktrin som används är avsedd att komplettera när övriga rättskällor inte ger svar. Inom straffrätten är det inte ovanligt att doktrin används för att presentera olika sidor av samma mynt på ett teoretiskt plan. Således kan doktrinen anses fylla en funktion inom ramen för den straffrättsdogmatiska metoden. Bland annat Allmän kriminalrätt, Kriminalrättens grunder och Att bestämma påföljd för brott används av HD i rättstillämpningen varför de får anses ha visst rättskällevärde.26 Det går därmed att konstatera att innehållet i materialet kan anses ha förankring i rättskälleläran vilket gör att den straffrättsdogmatiska metoden får genomslag i detta avseende. Det ska tilläggas att uppsatsen använder viss icke juridisk litteratur, framför allt framställningar om hedersrelaterat våld på området för socialt arbete. Denna typ av litteratur saknar självständigt rättskällevärde. Icke juridisk litteratur används i uppsatsen för att beskriva komplexiteten kring hedersrelaterat våld och förtryck snarare än att fastställa gällande rätt och för att inhämta fakta som kan vara relevanta även i de internt juridiska perspektiven. Som exempel kan Om heder av Wikan nämnas.27 Det som presenteras från denna källa är främst vad som utmärker hedersrelaterat våld och förtryck, något som får anses väsentligt för att kunna föra en rättslig argumentation angående huruvida hedersbrottet är legitimt och lämpligt. Det material som används inom ramen för den rättsdogmatiska metoden avser därför att belysa hedersbrottet ur en helhetsaspekt.
Den andra delen av uppsatsens syfte är att analysera hedersbrottet som kriminalisering och därmed i relation till rådande kriminaliseringsprinciper.
Vidare nyanseras diskussionen genom att behandla även samhälleliga aspekter snarare än att endast belysa hur straffbestämmelserna förhåller sig till varandra.
Sandgren har benämnt denna metod som rättspolitisk metod.28 Jareborg har på straffrättens område myntat termen straffrättspolitisk metod för den metod som används när det analyseras huruvida gällande rätt bör ändras samt hur ett visst ändamål kan tillgodoses genom förändring.29 Sandgren menar att den
24 Jareborg, 2009, s. 104 f.
25 Jfr Ulväng, s. 187 ff. Se även NJA 2016 s. 702 och NJA 2016 s. 540.
26 Jfr b.la. NJA 2016 s. 702 och NJA 2016 s. 540. I fallen argumenterar HD i domskälen till viss del utifrån vad som sägs i Allmän Kriminalrätt av Jareborg, Kriminalrättens grunder av Asp, Ulväng &
Jareborg och Att bestämma påföljd för brott av Borgeke & Heidenborg.
27 Wikan är en norsk professor i socialantropologi som forskar om bland annat hedersmord. Wikan har bidragit med viktiga slutsatser för forskningen på området, exempelvis genom hennes konstaterande att hedersbrott har ett samband med kollektivet.
28 Sandgren, s. 52 f.
29 Jareborg, 1995, s. 38. Det ska noteras att vissa författare talar om en "straffrättsfilosofisk metod”
som tycks operera på en ännu högre abstraktionsnivå. I vissa delar skulle uppsatsens metod kunna karaktäriseras på ett sådant sätt. Se b.la. Lernestedt, 2009, s. 24 och Jareborg, 2009, s. 19.
rättspolitiska metoden innebär att analysera huruvida gällande rätt bör ändras samt hur ett visst ändamål kan tillgodoses genom förändring.30 Jareborg anser att den straffrättspolitiska metoden handlar om att diskutera hur gällande rätt bör utformas mot bakgrund av effektivitet, rättvisa och mänskliga rättigheter.31 Att diskutera hedersbrottet utifrån kriminaliseringsprinciper, som öppnar upp för diskussion om effektivitet och rättvisa, talar därför för att uppsatsens metod i denna del kan benämnas som straffrättspolitisk. Inom den straffrättspolitiska metoden faller även att se hur gällande rätt bör regleras i samhället i stort varför det är av relevans att granska ett förslag på utredningsnivå. Metoden ger därför utrymme för att kritisera samt värdera gällande rätt, något som är nödvändigt för att uppsatsens syfte ska uppfyllas.
Straffrättsanvändningens kriminaliseringsprinciper som framgår av SOU 2013:38 Vad bör straffas? är inte lagstadgade eller bindande varför de kan anklagas för att sakna förankring i rättskälleläran på det sätt som krävs inom rättsvetenskapen. Även om en straffrättslig framställning måste ske inom legalitetsprincipens ramar, ställer den straffrättspolitiska metoden inte lika högt krav på att källorna ska ha förankring i rättskälleläran som den straffrättsdogmatiska metoden gör. Med det sagt används dock lagtext i första hand. Som vidrörts öppnar den straffrättspolitiska metoden upp för samhälleliga diskussioner. Detta möjliggör att symbollagstiftning och kulturella försvar kan behandlas som en del av kriminaliseringsöverväganden. På så sätt anläggs samhälleliga perspektiv på hedersbrottet.
I den mån Straffrättsanvändningsutredningens kriminaliseringsprinciper inte ger svar används doktrin för att nyansera framställningen och presentera ytterligare synsätt och perspektiv än de som lyfts av lagstiftaren i utredningen.
Som exempel används Rimer signal på kriminal? av Elholm samt Lernestedts Kulturella försvar - likhet och diskriminering. På en kriminaliseringsnivå finns möjlighet att vidga perspektiven och ta hänsyn till fler externa perspektiv än vad den straffrättsdogmatiska metoden vanligtvis ger utrymme för.
Metodologiska överväganden som gjorts i uppsatsen, utöver de som avhandlats, är att finna rättsvetenskaplig förankring i där förhållandet mellan hedersbrottet och kriminaliseringsprinciperna diskuteras. Ur metodologisk synpunkt är det av vikt att notera att den effektivitet som diskuteras saknar enhetliga måttstockar.32 Även övriga rättsprinciper spelar en central roll för uppsatsens innehåll och materiella framställning. Som exempel kan legalitetsprincipen nämnas, vilken framgår av bland annat 1 kap. 1 § RF och 2 kap. 10 § RF. Lernestedt menar att principer på straffrättens område är av stor betydelse.33 Trots att rättsprinciper inte tillhör rättskälleläran kan sägas att de gäller utöver rätten som den framgår av rättskälleläran. För uppsatsens del innebär det bland annat att de resonemang som förs i förhållande till skuldprincipen och proportionalitetsprincipen kan tillmätas viss betydelse.
30 Sandgren, s. 52 f.
31 Jareborg, 1995, s. 38.
32 Jfr SOU 2013:38, s. 424 ff.
33 Jfr Lernestedt, 2009, s. 103 f.